Musikalkalendern: augusti 2026

måndag 31 augusti 2026

RENT i Uppsala – 2026-08-29

Rent är en amerikansk musikal som utspelar sig i slutet av 1980 talet och början av 1990 talet. Den handlar om några socialt utstötta personer som bor på ett loft i ett rivningshus i Alphabet City i New York och berättar historien om en grupp vänner som kämpar med motgångarna i livet. Musikalen skildrar kärlek, vänskap och kreativitet i skuggan av fattigdom och hemlöshet, samtidigt som HIV/AIDS epidemin påverkar flera av rollfigurerna. Den är en moderniserad version av Giacomo Puccinis opera La bohème.

Musikalen hade världspremiär på Broadway 1996, så i år firar den 30 år. RENT har, sedan jag såg originaluppsättningen i Sverige 2001, varit en favoritmusikal. Sedan dess har jag sett många skol-, amatör-, semiprofessionella och professionella uppsättningar. Tidigare i år skulle det sättas upp ytterligare en uppsättning, denna gång i Örebro, men på grund av flera omständigheter ställdes den in. När jag sedan upptäckte att EldeenJohanssons hyllade produktion av RENT, som senast sattes upp i Malmö hösten 2024, skulle komma till Uppsala i augusti, var det en självklarhet att åka dit och se den.

EldeenJohansson kallar uppsättningen en konsertversion, men eftersom RENT nästan alltid spelas avskalat, med alla skådespelare på scenen och med en stor byggnadsställning i bakgrunden, blir skillnaden minimal. Med elva skådespelare och fem musiker på scen, rekvisita, kostymer och komplett libretto är detta den mest professionella uppsättning av RENT jag har sett på många år.

Tyvärr använder de Ulricha Johnsons modernare översättning från 2006 i stället för Ture Rangströms original från 2001. Jag kan inte låta bli att tycka att Kärlekens tid klingar bättre än Stunder av kärlek. Det är förstås en smaksak, men i och med att jag hört originalet så många gånger, både live och på CD, föredrar jag den personligen.

Ensemblen består, som jag skrev tidigare, av elva unga skådespelare, flera av dem med koppling till Skåne och Österlen, antingen genom att de bor där eller är aktiva på teatrarna i trakten. Tydligast märks detta på Mark, spelad av Gustav Allen Schriver, som både pratar och sjunger charmigt på skånska. Sångmässigt var annars favoriterna Roger och Collins, spelade av Simon Oscarsson och Hani Arrabi, som båda glänste med sina starka stämmor. Även Joanne, spelad av Leila Jung, hade en fin soulstämma som hon fick visa i flera nummer, tyvärr inte i solonumret We’re Okay, som numera dessvärre nästan alltid är struket från föreställningen.

Melker Sörensens regi och koreografi fungerar mycket väl, och man såg ofta att även de skådespelare som inte var i fokus faktiskt hade något att göra. Johanna Svenssons ljusdesign var riktigt vacker och stämningsfull. David Borgströms ljuddesign var i de flesta fall bra, men i de allra ösigaste rocklåtarna överröstade orkestern ibland sångarna, så man hörde inte riktigt vad de sjöng. Orkestern leddes av Anders Juhlin.

Eftersom jag sett RENT så många gånger vet jag att de svenska uppsättningarna kan välja mellan två olika slut, där det ena är mer sorgligt än det andra. Jag tänker inte spoila vilket de använde i just denna uppsättning, men det var både snyggt och passande.

EldeenJohansson är kända för att göra konsertversioner av kända musikaler som Chess, Kristina från Duvemåla, Jesus Christ Superstar och just RENT. Om någon av dessa sätts upp tillräckligt nära Stockholm kommer jag absolut att försöka se dem igen. Och om någon av uppsättningarna spelas nära er hemstad, missa dem för all del inte.

Hemsida: https://www.eldeenjohansson.com/

Rollista: https://www.eldeenjohansson.com/kopia-p%C3%A5-rent

Jennie Backman, 2026-08-31

fredag 28 augusti 2026

Karoliner – en musikal med hjärta, historia och framtidspotential

Karoliner är en ny svensk historisk musikal med stor potential. Ett ambitiöst projekt om krig, idealism och verklighet.

Redan i inledningen märks hur starkt projektet är förankrat i skaparen Jonathan Sandbloms egen resa: idén föddes när han såg Jernbanan på Uppsala stadsteater. Samtidigt bar han med sig intrycken från Magnus Västerbros Tyrannens tid.

Kombinationen av teaterns kraft och historiens mörker har blivit grunden till ett verk som vill skildra stormaktstiden utan romantik.

Handlingen tar sin början tidigt år 1700 när Sverige, efter tjugo år av fred, plötsligt attackeras av Polen, Danmark och Ryssland. Studenten Lars (Lukas Wollter Majczuk) skriver in sig direkt i armén, hungrig på att göra karriär, men stoppas snabbt av generalen Carl Piper (Janne Gustavsson) som mest ser honom som en oerfaren krigsivrare. Lars enda chans skulle vara om självaste Karl XII (Felix Gardner) fick upp ögonen för honom. Hans studiekamrat Johan (Emil Wollter Majczuk) är lika ivrig att slåss som frivillig, men hans far (Benny Odervång) förbjuder honom och menar att Johan inte har något att hämta i ett krig och istället borde ägna sig åt sina studier.

Samtidigt sprids nyheten om kriget långsamt genom Sverige, och när våren nalkas har den ännu inte nått det omålade soldattorpet där Nils (Markus Karlsson) bor. En dag går pigan Frida (Vendela Bergamoni) förbi hans torp. Nils blir förälskad direkt men förödmjukas när Frida säger att hans torp hade passat bättre i rött – en färg reserverad för de högsta generalerna. Hans skojfriske vän Claes (Sebastian Olsson) ger honom då ett oseriöst råd som Nils verkligen inte borde följa. Det är en enkel men effektiv scen som visar hur kriget letar sig in i människors liv långt innan de själva förstått vad som är på väg att hända.

Det är ett stort persongalleri, ibland kanske lite för stort. Jag märker att vissa scener tappar fokus när många karaktärer ska få plats, och föreställningen är aningen lång – cirka 2 timmar och 50 minuter inklusive paus. Men samtidigt ger det en känsla av ett helt samhälle i rörelse, där både bönder, soldater, fogdar och kungligheter dras in i samma katastrof. Det är ett ambitiöst grepp, och jag uppskattar att musikalen vågar sträcka sig bortom den traditionella huvudrollsstrukturen.

Musiken är en av föreställningens styrkor. Flera melodier är riktigt fina och fastnar direkt, och jag känner att det finns en tydlig musikalisk vision bakom verket. Skådespeleri och sång är ibland ojämna – professionellt emellanåt, amatörmässigt vid andra tillfällen – men det är också en del av charmen med att se ett verk i sin allra första form. Jag tycker att det är en positiv och lärorik upplevelse, just för att man får se potentialen innan den är färdig.

Kostymerna och uniformerna var snygga och välgjorda, inlånade från Smålands Karoliner och Margot Lande.

Produktionsteamet bidrar starkt till helheten: Jonathan Sandblom (musik, manus och regi), Janne Gustavsson (regi), Susanna Englund Nygren (koreografi), Edwin Killick (ljus), Isac Nilsson och Peter Naglitsch (ljud) samt musikerna Marie Vadre, Gerd Vaaltkevica och Benny Odervång. Tillsammans skapar de en föreställning som redan nu har en tydlig identitet.

Under föreställningen tänker jag flera gånger på andra svenska verk som rör sig i liknande historiska landskap, som Kristina från Duvemåla, Riksteaterns Bläck & Blod och Dramatens Carolus Rex. Karoliner placerar sig någonstans mitt emellan dessa, men med en egen ton – mer rå, mer direkt och tydligt driven av en enskild skapare som verkligen vill berätta något.

Som helhet är Karoliner lite ojämn, lite för lång och ibland överlastad med karaktärer. Men den har hjärta, ambition och en tydlig vilja att skildra en epok som ofta framställts alltför storslaget. Jag lämnar salongen med känslan av att jag sett början på något som kan växa. Med mer bearbetning, mer koncentration och fortsatt utveckling kan det här absolut bli en musikal som når större sammanhang om några år.

Och det är just det som gör upplevelsen så rolig: att få se potentialen innan den blommar fullt ut. Karoliner är inte färdig – men den är på väg. Och jag är glad att jag fick se den redan nu.

https://teaterverket.se/karoliner/

https://kulturbiljetter.se/evenemang/8995/karoliner/

https://www.instagram.com/karolinermusikalen

fredag 7 augusti 2026

Premiären av Carrie på Årsta Teater 2026-08-06

Den 6–8 augusti sätter Scenkonstkollektivet upp musikalen Carrie på Årsta Folkets Hus Teater. Carrie är en stark och känsloladdad musikal om utanförskap, mobbning och längtan efter att bli accepterad. Musikalen är baserad på Stephen Kings roman med samma namn och följer den blyga 16-åriga Carrie White, som mobbas både av sina skolkamrater och av sin religiöst fanatiska och förtryckande mor. Samtidigt upptäcker hon sina telekinetiska krafter. När hon utsätts för förnedrande behandling av sina high school kamrater släpper hon lös helvetet över dem.

Musikalen floppade vid sin urpremiär 1988, delvis på grund av en kaotisk produktionsprocess och kreativa konflikter som gjorde att föreställningen aldrig riktigt hittade sin form, men har senare skrivits om och spelats i Sverige av flera gymnasieskolor. Med kraftfull musik och en gripande berättelse bjuder föreställningen på både spänning och eftertanke, en upplevelse som dröjer sig kvar långt efter att ridån gått ner.

Jag tror att detta är den tredje uppsättningen av Carrie jag ser live. De två tidigare har jag sett på Kulturama här i Stockholm. Musiken har jag lyssnat på betydligt längre än så, och jag har även sett när tv serien Riverdale satte upp musikalen. Dessutom har jag läst boken och sett de fyra filmatiseringar som finns. Det är en berättelse jag alltid återvänder till, både för sin mörka tematik och för sin ovanligt starka huvudroll. Med andra ord är det en historia och musikal jag redan har mycket god koll på.

Scenkonstkollektivet är en ideell scenkonstförening som startades 2025. Deras första produktion var musikalen Little Women, och tidigare år arrangerade föreningen ett event under namnet GIRLS GIRLS GIRLS (Encore!). Årets uppsättning av Carrie är Scenkonstkollektivets andra musikalproduktion, i år med en större ensemble och ett mer omfattande produktionsteam.

Kelly Löfstedts regi och koreografi känns stabil, och den stora ensemblen ger ett samlat intryck. De har ett tydligt mål, en klar riktning och vet vad de ska göra på scenen även när de inte står i fokus. Moa Renbergs kostymval doftar 70 tal och tidigt 80 tal i färgskala, jeansvidder och ungdomarnas balklänningar och kostymer. På tal om Moa Renberg var hon dessutom fantastisk i rollen som Sue Snell, djupt inne i sin roll långt innan föreställningen ens hade börjat. Men som sig bör var det Carrie själv som lyste allra starkast på scen. Cornelia Byman Seger levererade både ett starkt skådespeleri och en kraftfull sång med en vacker, klar stämma. Jag hoppas verkligen att hon får spela i sin favoritmusikal Kristina från Duvemåla någon gång i framtiden. Jag blev även imponerad av Karolina Westman Friman, som spelade Carries psykopatiska mor Margaret White. Hon var så trovärdigt obehaglig att publiken applåderade och jublade när det gick illa för henne.

Scenografin av Saga Ahlström Karlsson var minimal men fungerande, bestående av Carries sovrum och en vägg med röda skolskåp som enkelt förvandlades till klassrum, gymnastiksal och balsal. Celine Ewertssons ljussättning var både snygg och stämningsfull och förstärkte känslorna i föreställningen. En av få saker jag har att klaga på är tyvärr ljudet. Den förinspelade musiken överröstade ofta sången, vilket gjorde att man inte alltid hörde vad som sjöngs. Det var tyvärr lika illa i många talscener, åtminstone i första akten, så jag hoppas att det är något Tomas Caris Andersson hinner justera inför de återstående föreställningarna. Årsta Teater är dessutom som den är, lite för hårda stolar, lite för varmt och med något bristande ventilation, men det är sådant man får räkna med i en 72 årig förortsteater byggd 1953.

De använde den välfungerande svenska översättningen från 2013 av Helene Franzén och Jesper Tydén. Åldersrekommendationen på 13 år är väl befogad, då föreställningen innehåller sexuella referenser, mobbning, blod, död, våld, skoldåd, referenser till sexuella trakasserier och sexuellt våld, barnmisshandel, religion, religiös diskriminering, homofobi, offentlig förnedring och grovt språk.

Om ni hinner läsa detta i tid rekommenderar jag er verkligen att se någon av de tre återstående föreställningarna av denna semiprofessionella uppsättning av Carrie. Sammantaget är detta en imponerande produktion som visar hur stark Carrie kan vara när den görs med hjärta, precision och respekt för materialet.