Dramaten tar sig an Stanisław Lems klassiker med ett scenrum av vatten, ljus och minnen som vägrar släppa taget. Här möter psykologen Kris Kelvin inte bara ett främmande väsen, utan sina egna projektioner — en kärlekshistoria förskjuten i tid, rum och mänsklighetens gränsland.
När Solaris hade premiär på Dramaten den 13 april 2026 möttes publiken av ett scenrum som både imponerar och förbryllar: ett grunt vattenplan som täcker hela golvet, två lysrörssolar som långsamt rör sig över Annika Tostis strama rymdstation och ett ljus av Mira Svanberg som ger allt ett retrofuturistiskt skimmer. Havet är en stark bild, men också ett grepp som snabbt blir en belastning; flera recensenter beskriver det som effektsökeri, och skådespelarna tvingas plaska sig igenom en föreställning som närmar sig två timmar utan paus. Symboliken blir stundtals övertydlig, stundtals svår att förstå — ett hav som både är allt och ingenting.
Berättelsen följer psykologen Kris Kelvin, spelad av Rasmus Luthander, vars tolkning pendlar mellan lågmält sönderfall och ryckigt, forcerat uttryck. På stationen möter han professor Sartorius och doktor Snaut, spelade av Danilo Bejarano och Erik Ehn, som ger föreställningen dess mest stabila scener, medan Nina Togner Fex som Harey rör sig mellan skör närvaro och skrikig intensitet.
Dramaten beskriver själva samspelet mellan de fyra som platsen där uppsättningen verkligen får fäste, där Solaris framträder som en undersökning av det som skaver inom oss — men flera kritiker menar att just detta fäste ofta glider dem ur händerna. Kärlekshistorien som borde bära dramat får aldrig riktigt tyngd; kemin svajar, och relationen förblir mer konstruktion än känsla.
Regissören Gustav Englund arbetar med idén om det okända som betraktar tillbaka, medan dramatikern Annika Nyman låter minnet bli en aktiv, skapande kraft. Alexander Lindskogs tanke om Solaris som spegel och Helena Granströms idé om existens som relation ligger som underström i föreställningen. SvD kallade resultatet ”meditativt rymdmys om existensens gåta”, medan andra recensenter såg en upprepande filosofi som mister skärpa och en dramatik som aldrig riktigt hittar sin puls.
Föreställningen ligger nära filmversionerna från 1972 och 2002, till och med i slutbilden, men når inte alltid den existentiella laddning som dessa filmer bär. Solaris blir en resa mot det främmande där det främmande främst fungerar som spegel — vackert, stundtals drabbande, ofta frustrerande ojämnt och inte sällan fast i sitt eget vatten. Den spelas till och med 15 oktober 2026.
Jennie Backman 2026-05-22
Foto: Sören Vilks
Biljetter och program; Dramaten
