För exakt ett år sedan såg jag premiären av Dear
Evan Hansen
på samma teater. Nu återvänder jag för att se hur uppsättningen
utvecklats med både bekanta och nya ansikten. I huvudrollen som Evan
Hansen står återigen den fantastiska begåvningen Martin Stokke
Mathiesen.
Kvar i ensemblen är även
Peter Eggers som Connors far Larry Murphy samt Alma Bengtsson och
Clara Henry som Evans skolkamrat Alana Beck respektive
kärleksintresse Zoe Murphy. Nya i uppsättningen är Emil Henrohn
som familjevännen Jared Kleinman, Simon Oskarsson som självaste
Connor Murphy samt Frida Bergh och Kristina Lindgren som mödrarna
Heidi Hansen och Cynthia Murphy.
Foto: Markus Gårder
Det både känns och inte
känns som samma föreställning som för ett år sedan. Frida och
Kristina gestaltar mödrarna på ett helt annat sätt än Sussie
Eriksson och Anna Maria Hallgarn gjorde, och de gör verkligen
rollerna till sina egna. Båda är mycket erfarna vid det här laget,
med tunga huvudroller i Kristina
från Duvemåla
och Next
to Normal
i bagaget. Emil Henrohn är dessutom både mer scenvan och mer
erfaren som musikalartist än Joel Adolphson var, vilket naturligtvis
förändrar energin i rollen och samspelet mellan Connor, Jared och
Evan.
Den största
överraskningen var ändå Simon Oskarsson, som kommer direkt från
London där han var första cover för Orpheus i musikalen Hadestown
och skådespelare i den världsberömda Emma Rice Company. Han
framstår som både en stark skådespelare och en mycket stark
sångare. Jag skulle gärna vilja se honom gestalta Evan – en roll
han är understudy för – eftersom Evan och Connor verkligen är
varandras motsatser: den ene introvert och inåtvänd, den andre
extrovert och utåtagerande.
Foto: Markus Gårder
Musikalen berättar historien om den unge Evan Hansen. Evan går i high school där han har svårt att hitta sin plats. Han lider av social ångest, har inga vänner och omgivningen ser honom som konstig – eller så ser de honom inte alls. När en kille i skolan tar sitt liv leder ett missförstånd till att killens föräldrar tror att deras son och Evan var bästa vänner. Evan rättar inte till missförståndet; i stället ser han en chans att passa in, att bli någon.
Han kommer allt närmare den döde killens familj, och på minnesstunden i skolan håller Evan ett rörande tal som sprids och hyllas i sociala medier. Plötsligt är Evan Hansen någon. Han är inte ensam längre. Men hur länge kan man leva på en lögn?

Foto: Markus Gårder
Musikalen handlar i stora
drag om ensamhet. Alla i föreställningen – Evan, Connor, Zoe,
föräldraparen och till och med Jared och Alana – har det
gemensamt att de är ensamma. Föreställningen ställer viktiga
frågor, som hur långt man kan gå för att passa in, slippa vara
ensam, få ett sammanhang och tillhöra en grupp. Gör Evan verkligen
fel när han försöker hjälpa familjen Murphy att bli hel igen
efter sin sons död? Är verkligheten svartvit, eller finns det i
själva verket en gråzon?
En detalj som berörde
mig extra mycket denna gång var när fadern Larry i slutet av akten,
under numret ”Det finns nån där”, bröt ihop av sorg i en hög
på golvet och hans fru och dotter rusar fram och äntligen sörjer
tillsammans med honom.

Foto: Markus Gårder
De får gärna fortsätta sätta upp Dear Evan Hansen en gång per år – det är en så pass viktig föreställning. Det borde vara en
obligatorisk föreställning för alla ungdomar i högstadiet och
gymnasiet i Stockholm och runt om i landet.
Förra året gav jag
föreställningen 5 av 5 möjliga, och det står jag fast vid även i
år. Passa på att se detta guldkorn under dess korta spelperiod –
den spelas endast till och med 22 mars på Intiman i Stockholm. Det
är en föreställning som stannar kvar långt efter att ridån gått
ner.

Foto: Markus Gårder
Jennie
Backman 2026-01-23
https://www.intiman.se/shower/dear-evan-hansen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar