Chicago på Oscarsteatern

 

En välgjord och energifylld nyuppsättning av Chicago där koreografin, ensemblen och scenografin tillsammans skapar en av höstens starkaste musikalupplevelser och visar varför denna musikal fortsätter att fascinera 50 år efter premiären.

Chicago är en amerikansk musikal från 1975 av Fred Ebb och John Kander, med manus av Fred Ebb och Bob Fosse. Den hade urpremiär på Broadway 1975. Den svenska premiären, som också var europapremiären, stod Norrköpings stadsteater för 1976, Malmö Stadsteater satte upp den 1977 och Riksteatern 1978. 1996 hade en ny version premiär på Broadway, som fortfarande spelas än idag. Denna nya Broadwayversion sattes upp på Eriksbergshallen i Göteborg 1999 med Petra Nielsen, Anki Albertsson och Jan Malmsjö. Föreställningen flyttades senare till Oscarsteatern i Stockholm där Rolf Lassgård ersatte Jan Malmsjö. Chicago filmatiserades 2002 med Renée Zellweger, Catherine Zeta Jones och Richard Gere och filmatiseringen vann sex stycken Oscars. 2010–2011 spelade Petra Nielsen återigen i Chicago, men då på Östgötateatern. Kulturhuset Stadsteatern spelade Chicago senast 2014–2015 med Lisa Nilsson, Sharon Dyall och Dan Ekborg. Nu hösten 2026 är det äntligen dags för en nyuppsättning på Oscarsteatern.

I 1920 talets Chicago drömmer Roxie Hart (Ellen Lindblad) om att bli en stor varietéartist, men hon mördar sin älskare och hamnar i fängelse. Där träffar hon den berömda vaudevillestjärnan Velma Kelly (Hanna Lindblad), som sitter inne för mord. Fängelsets Matron ”Mama” Morton (Laila Adéle) hjälper fångarna mot betalning, medan den skicklige advokaten Billy Flynn (Peter Jöback) tar sig an Roxies fall. Billy förvandlar mordåtalet till en mediasensation, där den ivriga journalisten Mary Sunshine (Jesper Blomberg) följer Roxies historia. Samtidigt försöker Roxies make Amos Hart (Ola Forssmed) stötta henne, medan åklagaren vill se henne dömd.

Chicago är en musikal som många känner till, och om de själva inte sett den, så känner de flesta åtminstone till klassiska sånger som ”All That Jazz”, ”Cell Block Tango” och ”Razzle Dazzle”. Jag såg tyvärr aldrig versionen med Petra Nielsen tidigt 2000 tal, så jag kan dessvärre inte jämföra med den. Men jag minns att versionen på Kulturhuset Stadsteatern hade strukit mycket av dansnumren och det var jag lite besviken över, för mycket av Chicagos storhet ligger just i koreografin. Detta påvisades verkligen i denna version där det ena dansnumret är snyggare, proffsigare och mer välkoreograferat än nästa. Zain Odelstål, som själv medverkar i ensemblen, har verkligen gjort ett hästjobb med att koreografera den stora ensemblen med drygt 20 dansare, nummer efter nummer.

Detta är verkligen en snygg musikal med genomtänkt och annorlunda scenografi och kostymdesign av Lehna Edwall, snygg mask  och perukdesign av Sara Klänge, vacker ljusdesign av Mikael Kratt och välljudande ljuddesign av Oskar Johansson. Allt under Edward af Silléns trygga regi. Den tolv personer stora orkestern leds av kapellmästaren Johan Landqvist, som också är musikaliskt ansvarig för föreställningen. Tror aldrig musiken låtit så stort och maffigt på Oscarsteatern tidigare. De använder sig av Calle Norléns moderna översättning, som använts sedan 2014, där många av musikalens engelska originaltitlar och refränger återanvänds.

I huvudrollerna ser vi systrarna Ellen och Hanna Lindblad som Roxie Hart och Velma Kelly. Båda proffsdansare ut i lillfingrarna. Det skiljer tio år mellan systrarna, men de är båda så otroligt proffsiga efter många år i branschen. Som advokaten ser vi stabila och trygga Peter Jöback, som charmar alla med sin tolkning av Billy Flynn. Som den kuvade maken Amos Hart ses Ola Forssmed, som i sitt solonummer ”Mister Cellophane” verkligen visar vart skåpet ska stå och han är absolut inte osynlig som cellofan. Sedan Laila Adéle som självaste Mama Morton — efter succén i Dreamgirls förstod man att hon fullständigt skulle regera och krossa rollen, och med det sagt fick hon absolut en av kvällens längsta applåder. Men jag måste även nämna Mary Sunshine som spelades fenomenalt av Jesper Blomberg — vilken röst, vilket skådespeleri, vilken komedienn.

Två av favoritnumren i föreställningen var ”Cell Block Tango” och ”Razzle Dazzle”, då de båda numren var så snygga, coola, välkoreograferade och välscenograferade att jag aldrig tidigare sett så fantastiska och energifulla nummer på scen tidigare.

Detta är det bästa du kan se i Stockholm just nu, för den innehåller verkligen allting du kan önska dig av en välgjord musikal: medryckande handling, bra musik och sång, snygg kostym och scenografi och inte minst många välkoreograferade dansnummer.

Chicago spelas på Oscarsteatern mellan 10 september och 19 december 2026, med förhoppning om en förlängning våren 2027.

Jennie Backman, 2026-09-10

Biljetter och information:

https://showtic.se/forestallningar/chicago-the-musical

https://www.oscarsteatern.se/shower/chicago-the-musical

https://showtic.se/biografier/biografier-chicago-the-musical

Rat Pack Rhapsody på Kulturhuset Stadsteatern – 2026-09-08

 

Foto: Klara G

Rat Pack Rhapsody hade sin urpremiär den 24 april 2026 på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm och är en helt nyskriven musikteaterföreställning om den mytomspunna gruppen Rat Pack, främst bestående av sångarna Frank Sinatra, Sammy Davis Jr och Dean Martin, och deras tid tillsammans under inspelningen av filmen Ocean’s 11 i Las Vegas 1960.

Publiken får följa artisternas personliga historia och musik framförd av Rennie Mirro, Karl Dyall, Joachim Bergström och Isabella Lundgren. Scener från The Sands Hotel & Casino varvas med återblickar på artisternas uppväxt och olika vägar till framgång. Med i historien är även bland andra skådespelaren Peter Lawford, komikern Joey Bishop och maffiabossen Sam Giancana. Manus och regi är skrivna av Rikard Bergqvist och musiken består av både klassiska Rat Pack låtar och nyskriven musik av Mathias Venge och Rikard Bergqvist.

Den nyskrivna musiken av Mathias och Rikard går nästan inte att skilja från de klassiska American Songbook låtarna, så jag ger en stor eloge till de två musikskaparna. Handlingsmässigt känns det som en förlängning av Karl och Rennies föreställning From Sammy with Love, som de tidigare spelat på Stadsteatern. Och musikmässigt låter det ju av förståeliga skäl mycket som The High Society, där alla tre männen i normala fall ingår.

Både nu liksom i våras ersätts Karl Dyall av den fenomenala understudyn Alexander Larsson under den första spelmånaden. Det är så roligt att se Alexander verkligen glänsa i både sång  och dansnumren. Att han får fortsätta att skina på Stadsteaterns stora scen efter framgångarna i Moulin Rouge och Dreamgirls känns som en självklarhet. Att han är några år yngre än kollegorna gör absolut ingenting, då han ändå ska föreställa den några år yngre Sammy. Alexanders steppnummer var dessutom en av kvällens höjdpunkter.

Att Joachim och Rennie är bra sångare är ingen överraskning vid det här laget och inte heller att Rennie är en suverän dansare, men att han blivit en så pass bra skådespelare och komiker är något som tidigare gått mig helt förbi. Hans förmåga att föreställa rösten var också otrolig — undrar om det är något han började arbeta med under sin tid i Masked Singer?

Den stora överraskningen är annars Isabella Lundgren, som gestaltar de flesta kvinnorna i och omkring männens liv. Både utseende  och röstmässigt lyckas hon gestalta så vilt skilda kvinnor som bland andra Judy Garland, Marilyn Monroe och Ava Gardner. Att ha en kvinna med i föreställningen både livar upp dynamiken bland männen och ger sångerna ett annat sound.

Det enda jag egentligen saknade under föreställningen var en version av den suveräna låten Mr. Bojangles. För jag kan inte annat än hylla Lisa Arnolds koreografi, Mats Sahlströms scenografi, Viktoria Nygrens kostym, Per Hördings ljus, Niklas Nordströms ljud och Johannes Ferm Winklers videobakgrunder som tillsammans bildar en perfekt helhet. Även Anna Jensen Arktofts intressanta mask och peruk och de snygga musikarrangemangen av Oscar Micaelsson och Mathias Venge bör nämnas. Den lilla femmannaorkestern med Adam Dahlström, Jenny Kristoffersson, Jesper Kviberg, Karl Olandersson och Andreas Gidlund låter tillsammans som en mycket större orkester.

Sammanfattningsvis är Rat Pack Rhapsody en imponerande helhet där musiken, gestaltningen och scenarbetet lyfter varandra. En föreställning som både hyllar historien och ger den nytt liv.

Rat Pack Rhapsody spelas 26 gånger till och med den 14 maj 2027 på Stora scenen på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm.

Jennie Backman, 2026-09-09

Foto: Sören Vilks

Hemsida och biljetter: https://kulturhusetstadsteatern.se/teater/rat-pack-rhapsody 

 

Övriga källor: https://via.tt.se/embedded/release/4156670/nyskriven-forestallning-om-rat-pack-i-las-vegas?publisherId=3237061 

https://via.tt.se/embedded/release/4313629/sinatra-martin-and-davis-jr-skildras-i-nyskriven-musikteater?publisherId=3237061

Premiären av Oss swingers emellan på Intiman 2026-09-03

Foto: Johan Paulin

Pjäsen skrevs av den brittiske komediförfattaren Michael Parker 2012 under namnet Whose Wives Are They Anyway? och har spelats flitigt i bland annat USA. Sommaren 2025 sattes den upp på Krusenstiernska teatern i Kalmar under det svenska namnet Oss swingers emellan, översatt och bearbetad av Pär Nymark och regisserad av Klas Wiljergård. Det är nu denna uppsättning som kommer till Intiman. 

Detta är den tredje farsen jag ser på kort tid. De tidigare var Trassel (Out of Order) och Fångad på nätet (Caught in the Net). Det de har gemensamt, förutom att alla har spelats på Krusenstiernska teatern, är att de handlar om två män som hamnar i knipa, antingen hemma eller på ett hotell, och måste ta sig ur situationen genom lögner, förvecklingar, intriger och missförstånd

Oss swingers emellan utspelar sig i mitten av 1990-talet. Detta syns både i de grälla och gräsliga kläderna, de stationära telefonerna och i återanvändandet av låten Macarena under föreställningens gång.

Det visuella var enkelt men effektivt. Scenografin var funktionell och tydligt anpassad för farsens tempo, med hela åtta dörrar och dörröppningar som gav goda möjligheter till spring-i-dörrar-förvecklingar.

Fotograf: Nadja Sjöström

Pjäsen handlar om Johan Backlund (Thomas Petersson) och David Almhage (Måns Nathanaelson) som checkar in på ett golfhotell. På hotellet jobbar den unga receptionisten Tina (Clara Henry), den late vaktmästaren Bengtsson (Victor Morell) och den strikta Fru Karlén (Charlott Strandberg). När den kvinnliga chefen K.G. Sundholm (Hanna Hedlund) också checkar in vill Johan och David inte berätta att de lämnat sina fruar Lotta Backlund (Martina Arbman Sundén) och Karin Almhage (Anna-Karin Palmgren) i Sandhamn. Och vem är egentligen den mystiske Göran (Peter Gröning)?

Detta leder till att Johan och David snärjer in sig i lögnen att båda deras fruar är med på hotellet, vilket slutar med att Johan får ta på sig rollen som Davids fru och att receptionisten Tina motvilligt får spela Johans fru – mot att hon får både alkohol och flera årsförbrukningar av Ashley Maureen Cosmetics, där Johan och David jobbar.

Men hur ska Johan både kunna agera som sig själv och som Davids fru när chefen K.G. Sundholm bjuder dem på middag och drinkar på terrassen? Mitt i allt detta krånglar telefonerna, och Fru Karlén får det ena telefonsamtalet mer märkligt än det andra och börjar undra om gästerna egentligen är swingers. För hur många fruar har Johan och David när Lotta och Karin också kommer för att checka in? Den enda som verkar roas av allt som händer är Bengtsson, som dessutom tjänar pengar på det hela.

Fotograf: Nadja Sjöström

Det är i stora drag samma ensemble som på Krusenstiernska, men nya i ensemblen är Hanna Hedlund och Victor Morell, som enligt mig är de två komikerna som lyser allra starkast på scen utan att spela över. Victor såg jag senast i Pjäsen som går åt helvete och Hanna senast i Joyride, och jag öste beröm över dem redan då. Clara Henry är ett energiknippe, som en Duracellkanin på scen, och det är ett rent nöje att se henne utvecklas för varje föreställning hon är med i. Charlott Strandberg, Måns Nathanaelson och Thomas Petersson är trygga och stabila att se efter många år på scen.

Det som kändes extra roligt var att flera kvinnor fick ta större plats än vanligt i en sådan här fars, som vanligtvis är väldigt mansdominerad och där det ofta bara är männen som tillåts vara roliga. Här hade vi både Hanna, Clara och Charlott som bjöd på flera skratt.

Men här ligger också problemen. Charlottes roll, Fru Karlén, lutade åt lyteskomik och kändes tyvärr överspelad och mer åt buskishållet. Och är det verkligen roligt att Thomas Petersson klär ut sig till “fula” kvinnor år 2026 – har vi inte kommit längre? Det var även väldigt mycket mer eller mindre dolda sexuella anspelningar, vilket blev tröttsamt efter ett tag. Det känns mer Vallarna, Dag-Otto och Stefan & Christer än en modern fars.

Fotograf: Nadja Sjöström

Publiken skrattade mycket och verkade uppskatta föreställningen, särskilt de mer traditionella farsinslagen, även när jag själv tyckte att vissa skämt kändes daterade. Men jag tror att denna fars fungerade bättre utomhus på Krusenstiernska under en varm sommarkväll än vad den gör inne på Intiman, där den lätt blir för intensiv.

Efter allt detta hade jag ändå en trevlig kväll. Pjäsen var lagom lång, drygt två timmar inklusive paus, längre kan nästan inte en fars vara utan att bli alltför skruvad. Gillar du klassiska spring-i-dörrar-farser, vill du lämna dina problem utanför och se kända skådespelare ha roligt på scenen, så är detta absolut något för dig. Sammanfattningsvis är Oss swingers emellan en traditionell fars som levererar precis det man förväntar sig, men som också bär med sig inslag som känns något daterade 2026. Trots det är det en föreställning som bjuder på många skratt och en lättsam kväll på teatern.

Fotograf: Nadja Sjöström

Oss swingers emellan har 26 kommande speltillfällen mellan 4 september och 24 oktober 2026

https://showtic.se/forestallningar/oss-swingers-emellan 

 https://www.intiman.se/shower/oss-swingers-emellan 

 Jennie Backman 2026-09-04