Musikalkalendern: Premiären av Carrie på Årsta Teater 2026-08-06

Den 6–8 augusti sätter Scenkonstkollektivet upp musikalen Carrie på Årsta Folkets Hus Teater. Carrie är en stark och känsloladdad musikal om utanförskap, mobbning och längtan efter att bli accepterad. Musikalen är baserad på Stephen Kings roman med samma namn och följer den blyga 16-åriga Carrie White, som mobbas både av sina skolkamrater och av sin religiöst fanatiska och förtryckande mor. Samtidigt upptäcker hon sina telekinetiska krafter. När hon utsätts för förnedrande behandling av sina high school kamrater släpper hon lös helvetet över dem.

Musikalen floppade vid sin urpremiär 1988, delvis på grund av en kaotisk produktionsprocess och kreativa konflikter som gjorde att föreställningen aldrig riktigt hittade sin form, men har senare skrivits om och spelats i Sverige av flera gymnasieskolor. Med kraftfull musik och en gripande berättelse bjuder föreställningen på både spänning och eftertanke, en upplevelse som dröjer sig kvar långt efter att ridån gått ner.

Jag tror att detta är den tredje uppsättningen av Carrie jag ser live. De två tidigare har jag sett på Kulturama här i Stockholm. Musiken har jag lyssnat på betydligt längre än så, och jag har även sett när tv serien Riverdale satte upp musikalen. Dessutom har jag läst boken och sett de fyra filmatiseringar som finns. Det är en berättelse jag alltid återvänder till, både för sin mörka tematik och för sin ovanligt starka huvudroll. Med andra ord är det en historia och musikal jag redan har mycket god koll på.

Scenkonstkollektivet är en ideell scenkonstförening som startades 2025. Deras första produktion var musikalen Little Women, och tidigare år arrangerade föreningen ett event under namnet GIRLS GIRLS GIRLS (Encore!). Årets uppsättning av Carrie är Scenkonstkollektivets andra musikalproduktion, i år med en större ensemble och ett mer omfattande produktionsteam.

Kelly Löfstedts regi och koreografi känns stabil, och den stora ensemblen ger ett samlat intryck. De har ett tydligt mål, en klar riktning och vet vad de ska göra på scenen även när de inte står i fokus. Moa Renbergs kostymval doftar 70 tal och tidigt 80 tal i färgskala, jeansvidder och ungdomarnas balklänningar och kostymer. På tal om Moa Renberg var hon dessutom fantastisk i rollen som Sue Snell, djupt inne i sin roll långt innan föreställningen ens hade börjat. Men som sig bör var det Carrie själv som lyste allra starkast på scen. Cornelia Byman Seger levererade både ett starkt skådespeleri och en kraftfull sång med en vacker, klar stämma. Jag hoppas verkligen att hon får spela i sin favoritmusikal Kristina från Duvemåla någon gång i framtiden. Jag blev även imponerad av Karolina Westman Friman, som spelade Carries psykopatiska mor Margaret White. Hon var så trovärdigt obehaglig att publiken applåderade och jublade när det gick illa för henne.

Scenografin av Saga Ahlström Karlsson var minimal men fungerande, bestående av Carries sovrum och en vägg med röda skolskåp som enkelt förvandlades till klassrum, gymnastiksal och balsal. Celine Ewertssons ljussättning var både snygg och stämningsfull och förstärkte känslorna i föreställningen. En av få saker jag har att klaga på är tyvärr ljudet. Den förinspelade musiken överröstade ofta sången, vilket gjorde att man inte alltid hörde vad som sjöngs. Det var tyvärr lika illa i många talscener, åtminstone i första akten, så jag hoppas att det är något Tomas Caris Andersson hinner justera inför de återstående föreställningarna. Årsta Teater är dessutom som den är, lite för hårda stolar, lite för varmt och med något bristande ventilation, men det är sådant man får räkna med i en 72 årig förortsteater byggd 1953.

De använde den välfungerande svenska översättningen från 2013 av Helene Franzén och Jesper Tydén. Åldersrekommendationen på 13 år är väl befogad, då föreställningen innehåller sexuella referenser, mobbning, blod, död, våld, skoldåd, referenser till sexuella trakasserier och sexuellt våld, barnmisshandel, religion, religiös diskriminering, homofobi, offentlig förnedring och grovt språk.

Om ni hinner läsa detta i tid rekommenderar jag er verkligen att se någon av de tre återstående föreställningarna av denna semiprofessionella uppsättning av Carrie. Sammantaget är detta en imponerande produktion som visar hur stark Carrie kan vara när den görs med hjärta, precision och respekt för materialet.