Musikalkalendern: Premiären av Jesus Christ Superstar på Kulturhuset Stadsteatern

Foto: Felix Swensson

Jag tror att detta kanske är den tionde uppsättningen av Jesus Christ Superstar som jag har sett, och det är inte ens en av mina favoritmusikaler. Den innehåller helt fantastisk musik skriven av Andrew Lloyd Webber och Tim Rice. Musikalen hade urpremiär som konceptalbum 1970 innan den sattes upp på Broadway 1971. Jesus Christ Superstar skildrar de sista dagarna i Jesu liv, berättade ur Judas perspektiv.

När jag först hörde att Jesus Christ Superstar skulle sättas upp igen tänkte jag: Åh nej, inte ännu en uppsättning! Men när jag fick höra att så fantastiska namn som bröderna Alexander och Fredrik Lycke skulle spela huvudrollerna som Jesus respektive Judas, och att Maria Magdalena skulle spelas av den skönsjungande Marsha Songcome, kände jag att detta trots allt måste jag se. När sedan väletablerade namn som Gerhard Hoberstorfer (Pilatus), Alexander Larsson (präst), John Alexander Eriksson (Kajafas) och James Lund (Hannas) tillkom fanns det inte längre någon tvekan.

Huvudrollerna är genomgående välbesatta, och både Marsha Songcome, Alexander Lycke och Fredrik Lycke levererar starka sånginsatser. Fredrik och Alexander Lycke bär tillsammans upp föreställningen som Judas respektive Jesus. Deras konflikt och tidigare vänskap blir själva motorn i berättelsen. Marsha Songcome gör dessutom en varm och inkännande Maria Magdalena.

Foto: Sören Vilks

Två namn som jag fick upp ögonen extra för i den stora ensemblen var David Lindell (Simon) och Olof Åhman (Petrus), som båda fick visa upp sina vackra röster i sina respektive solonummer, Simon Zealotes och Could We Start Again, Please?. Även den så kallade soulgirl-trion med Richard Hamrin, Kitty Chan och Joanna Perera, som agerade, kommenterade och körade på scenen under hela föreställningen, gjorde ett starkt intryck. Den moderna översättningen av Erik Fägerborn var snygg och stilfull och tog respektfull hänsyn till de välskrivna originaltexterna.

Den vackra scenografin av Zofi Lagerman och Mikael Kratts ljussättning samspelade och förstärkte både de platser där handlingen för tillfället utspelade sig och de känslolägen som de medverkande befann sig i. I akt ett användes stora tygstycken som förändrades under handlingens gång, medan ett stort bord i akt två utgjorde den scenografi som behövdes. Teemu Muurimäkis kostymer kändes både moderna och tidlösa och skulle lika gärna kunna passa in i vår tid som i en berättelse som utspelar sig för 2 000 år sedan. En detalj jag lade märke till var att alla lärjungar hade personliga attribut, som en keps, en tatuering eller ett halsband, som symboliserade just dem och gav dem egna personligheter i folkmassan på scenen.

Foto: Sören Vilks

Eftersom detta är en föreställning med mycket människor på scen nästan hela tiden, blir det ibland lite väl kaosartat och ”over the top” i Roger Lybecks koreografi och Maria Sids regi. Det märks exempelvis i Kung Herodes sång, där Magnus Uggla får härja fritt, och i själva titellåten Jesus Christ Superstar. Här blir uttrycket stundtals så överdådigt att handlingen i sångerna tappas bort, vilket är synd i en musikal där berättelsen förs fram nästan uteslutande genom musik och sång.

Över huvud taget anser jag att föreställningen är lite för överkoreograferad. Det är i de mer stillsamma numren som föreställningen lyser allra starkast, exempelvis i Maria Magdalenas vackra I Don't Know How to Love Him, Jesus gripande Gethsemane och lärjungarnas stämsång i The Last Supper.

Detta är en föreställning där musiken och sånginsatserna är det jag minns allra mest, tillsammans med några vackra scenbilder, som den i Den sista måltiden och när soulgirl-trion kommer flygande ner från taket.