Rat Pack Rhapsody på Kulturhuset Stadsteatern – 2026-09-08

 

Foto: Klara G

Rat Pack Rhapsody hade sin urpremiär den 24 april 2026 på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm och är en helt nyskriven musikteaterföreställning om den mytomspunna gruppen Rat Pack, främst bestående av sångarna Frank Sinatra, Sammy Davis Jr och Dean Martin, och deras tid tillsammans under inspelningen av filmen Ocean’s 11 i Las Vegas 1960.

Publiken får följa artisternas personliga historia och musik framförd av Rennie Mirro, Karl Dyall, Joachim Bergström och Isabella Lundgren. Scener från The Sands Hotel & Casino varvas med återblickar på artisternas uppväxt och olika vägar till framgång. Med i historien är även bland andra skådespelaren Peter Lawford, komikern Joey Bishop och maffiabossen Sam Giancana. Manus och regi är skrivna av Rikard Bergqvist och musiken består av både klassiska Rat Pack låtar och nyskriven musik av Mathias Venge och Rikard Bergqvist.

Den nyskrivna musiken av Mathias och Rikard går nästan inte att skilja från de klassiska American Songbook låtarna, så jag ger en stor eloge till de två musikskaparna. Handlingsmässigt känns det som en förlängning av Karl och Rennies föreställning From Sammy with Love, som de tidigare spelat på Stadsteatern. Och musikmässigt låter det ju av förståeliga skäl mycket som The High Society, där alla tre männen i normala fall ingår.

Både nu liksom i våras ersätts Karl Dyall av den fenomenala understudyn Alexander Larsson under den första spelmånaden. Det är så roligt att se Alexander verkligen glänsa i både sång  och dansnumren. Att han får fortsätta att skina på Stadsteaterns stora scen efter framgångarna i Moulin Rouge och Dreamgirls känns som en självklarhet. Att han är några år yngre än kollegorna gör absolut ingenting, då han ändå ska föreställa den några år yngre Sammy. Alexanders steppnummer var dessutom en av kvällens höjdpunkter.

Att Joachim och Rennie är bra sångare är ingen överraskning vid det här laget och inte heller att Rennie är en suverän dansare, men att han blivit en så pass bra skådespelare och komiker är något som tidigare gått mig helt förbi. Hans förmåga att föreställa rösten var också otrolig — undrar om det är något han började arbeta med under sin tid i Masked Singer?

Den stora överraskningen är annars Isabella Lundgren, som gestaltar de flesta kvinnorna i och omkring männens liv. Både utseende  och röstmässigt lyckas hon gestalta så vilt skilda kvinnor som bland andra Judy Garland, Marilyn Monroe och Ava Gardner. Att ha en kvinna med i föreställningen både livar upp dynamiken bland männen och ger sångerna ett annat sound.

Det enda jag egentligen saknade under föreställningen var en version av den suveräna låten Mr. Bojangles. För jag kan inte annat än hylla Lisa Arnolds koreografi, Mats Sahlströms scenografi, Viktoria Nygrens kostym, Per Hördings ljus, Niklas Nordströms ljud och Johannes Ferm Winklers videobakgrunder som tillsammans bildar en perfekt helhet. Även Anna Jensen Arktofts intressanta mask och peruk och de snygga musikarrangemangen av Oscar Micaelsson och Mathias Venge bör nämnas. Den lilla femmannaorkestern med Adam Dahlström, Jenny Kristoffersson, Jesper Kviberg, Karl Olandersson och Andreas Gidlund låter tillsammans som en mycket större orkester.

Sammanfattningsvis är Rat Pack Rhapsody en imponerande helhet där musiken, gestaltningen och scenarbetet lyfter varandra. En föreställning som både hyllar historien och ger den nytt liv.

Rat Pack Rhapsody spelas 26 gånger till och med den 14 maj 2027 på Stora scenen på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm.

Jennie Backman, 2026-09-09

Foto: Sören Vilks

Hemsida och biljetter: https://kulturhusetstadsteatern.se/teater/rat-pack-rhapsody 

 

Övriga källor: https://via.tt.se/embedded/release/4156670/nyskriven-forestallning-om-rat-pack-i-las-vegas?publisherId=3237061 

https://via.tt.se/embedded/release/4313629/sinatra-martin-and-davis-jr-skildras-i-nyskriven-musikteater?publisherId=3237061

Premiären av Oss swingers emellan på Intiman 2026-09-03

Foto: Johan Paulin

Pjäsen skrevs av den brittiske komediförfattaren Michael Parker 2012 under namnet Whose Wives Are They Anyway? och har spelats flitigt i bland annat USA. Sommaren 2025 sattes den upp på Krusenstiernska teatern i Kalmar under det svenska namnet Oss swingers emellan, översatt och bearbetad av Pär Nymark och regisserad av Klas Wiljergård. Det är nu denna uppsättning som kommer till Intiman. 

Detta är den tredje farsen jag ser på kort tid. De tidigare var Trassel (Out of Order) och Fångad på nätet (Caught in the Net). Det de har gemensamt, förutom att alla har spelats på Krusenstiernska teatern, är att de handlar om två män som hamnar i knipa, antingen hemma eller på ett hotell, och måste ta sig ur situationen genom lögner, förvecklingar, intriger och missförstånd

Oss swingers emellan utspelar sig i mitten av 1990-talet. Detta syns både i de grälla och gräsliga kläderna, de stationära telefonerna och i återanvändandet av låten Macarena under föreställningens gång.

Det visuella var enkelt men effektivt. Scenografin var funktionell och tydligt anpassad för farsens tempo, med hela åtta dörrar och dörröppningar som gav goda möjligheter till spring-i-dörrar-förvecklingar.

Fotograf: Nadja Sjöström

Pjäsen handlar om Johan Backlund (Thomas Petersson) och David Almhage (Måns Nathanaelson) som checkar in på ett golfhotell. På hotellet jobbar den unga receptionisten Tina (Clara Henry), den late vaktmästaren Bengtsson (Victor Morell) och den strikta Fru Karlén (Charlott Strandberg). När den kvinnliga chefen K.G. Sundholm (Hanna Hedlund) också checkar in vill Johan och David inte berätta att de lämnat sina fruar Lotta Backlund (Martina Arbman Sundén) och Karin Almhage (Anna-Karin Palmgren) i Sandhamn. Och vem är egentligen den mystiske Göran (Peter Gröning)?

Detta leder till att Johan och David snärjer in sig i lögnen att båda deras fruar är med på hotellet, vilket slutar med att Johan får ta på sig rollen som Davids fru och att receptionisten Tina motvilligt får spela Johans fru – mot att hon får både alkohol och flera årsförbrukningar av Ashley Maureen Cosmetics, där Johan och David jobbar.

Men hur ska Johan både kunna agera som sig själv och som Davids fru när chefen K.G. Sundholm bjuder dem på middag och drinkar på terrassen? Mitt i allt detta krånglar telefonerna, och Fru Karlén får det ena telefonsamtalet mer märkligt än det andra och börjar undra om gästerna egentligen är swingers. För hur många fruar har Johan och David när Lotta och Karin också kommer för att checka in? Den enda som verkar roas av allt som händer är Bengtsson, som dessutom tjänar pengar på det hela.

Fotograf: Nadja Sjöström

Det är i stora drag samma ensemble som på Krusenstiernska, men nya i ensemblen är Hanna Hedlund och Victor Morell, som enligt mig är de två komikerna som lyser allra starkast på scen utan att spela över. Victor såg jag senast i Pjäsen som går åt helvete och Hanna senast i Joyride, och jag öste beröm över dem redan då. Clara Henry är ett energiknippe, som en Duracellkanin på scen, och det är ett rent nöje att se henne utvecklas för varje föreställning hon är med i. Charlott Strandberg, Måns Nathanaelson och Thomas Petersson är trygga och stabila att se efter många år på scen.

Det som kändes extra roligt var att flera kvinnor fick ta större plats än vanligt i en sådan här fars, som vanligtvis är väldigt mansdominerad och där det ofta bara är männen som tillåts vara roliga. Här hade vi både Hanna, Clara och Charlott som bjöd på flera skratt.

Men här ligger också problemen. Charlottes roll, Fru Karlén, lutade åt lyteskomik och kändes tyvärr överspelad och mer åt buskishållet. Och är det verkligen roligt att Thomas Petersson klär ut sig till “fula” kvinnor år 2026 – har vi inte kommit längre? Det var även väldigt mycket mer eller mindre dolda sexuella anspelningar, vilket blev tröttsamt efter ett tag. Det känns mer Vallarna, Dag-Otto och Stefan & Christer än en modern fars.

Fotograf: Nadja Sjöström

Publiken skrattade mycket och verkade uppskatta föreställningen, särskilt de mer traditionella farsinslagen, även när jag själv tyckte att vissa skämt kändes daterade. Men jag tror att denna fars fungerade bättre utomhus på Krusenstiernska under en varm sommarkväll än vad den gör inne på Intiman, där den lätt blir för intensiv.

Efter allt detta hade jag ändå en trevlig kväll. Pjäsen var lagom lång, drygt två timmar inklusive paus, längre kan nästan inte en fars vara utan att bli alltför skruvad. Gillar du klassiska spring-i-dörrar-farser, vill du lämna dina problem utanför och se kända skådespelare ha roligt på scenen, så är detta absolut något för dig. Sammanfattningsvis är Oss swingers emellan en traditionell fars som levererar precis det man förväntar sig, men som också bär med sig inslag som känns något daterade 2026. Trots det är det en föreställning som bjuder på många skratt och en lättsam kväll på teatern.

Fotograf: Nadja Sjöström

Oss swingers emellan har 26 kommande speltillfällen mellan 4 september och 24 oktober 2026

https://showtic.se/forestallningar/oss-swingers-emellan 

 https://www.intiman.se/shower/oss-swingers-emellan 

 Jennie Backman 2026-09-04

RENT i Uppsala – 2026-08-29

 

Rent är en amerikansk musikal som utspelar sig i slutet av 1980 talet och början av 1990 talet. Den handlar om några socialt utstötta personer som bor på ett loft i ett rivningshus i Alphabet City i New York och berättar historien om en grupp vänner som kämpar med motgångarna i livet. Musikalen skildrar kärlek, vänskap och kreativitet i skuggan av fattigdom och hemlöshet, samtidigt som HIV/AIDS epidemin påverkar flera av rollfigurerna. Den är en moderniserad version av Giacomo Puccinis opera La bohème.

Musikalen hade världspremiär på Broadway 1996, så i år firar den 30 år. RENT har, sedan jag såg originaluppsättningen i Sverige 2001, varit en favoritmusikal. Sedan dess har jag sett många skol-, amatör-, semiprofessionella och professionella uppsättningar. Tidigare i år skulle det sättas upp ytterligare en uppsättning, denna gång i Örebro, men på grund av flera omständigheter ställdes den in. När jag sedan upptäckte att EldeenJohanssons hyllade produktion av RENT, som senast sattes upp i Malmö hösten 2024, skulle komma till Uppsala i augusti, var det en självklarhet att åka dit och se den.

EldeenJohansson kallar uppsättningen en konsertversion, men eftersom RENT nästan alltid spelas avskalat, med alla skådespelare på scenen och med en stor byggnadsställning i bakgrunden, blir skillnaden minimal. Med elva skådespelare och fem musiker på scen, rekvisita, kostymer och komplett libretto är detta den mest professionella uppsättning av RENT jag har sett på många år.

Tyvärr använder de Ulricha Johnsons modernare översättning från 2006 i stället för Ture Rangströms original från 2001. Jag kan inte låta bli att tycka att Kärlekens tid klingar bättre än Stunder av kärlek. Det är förstås en smaksak, men i och med att jag hört originalet så många gånger, både live och på CD, föredrar jag den personligen.

Ensemblen består, som jag skrev tidigare, av elva unga skådespelare, flera av dem med koppling till Skåne och Österlen, antingen genom att de bor där eller är aktiva på teatrarna i trakten. Tydligast märks detta på Mark, spelad av Gustav Allen Schriver, som både pratar och sjunger charmigt på skånska. Sångmässigt var annars favoriterna Roger och Collins, spelade av Simon Oscarsson och Hani Arrabi, som båda glänste med sina starka stämmor. Även Joanne, spelad av Leila Jung, hade en fin soulstämma som hon fick visa i flera nummer, tyvärr inte i solonumret We’re Okay, som numera dessvärre nästan alltid är struket från föreställningen.

Melker Sörensens regi och koreografi fungerar mycket väl, och man såg ofta att även de skådespelare som inte var i fokus faktiskt hade något att göra. Johanna Svenssons ljusdesign var riktigt vacker och stämningsfull. David Borgströms ljuddesign var i de flesta fall bra, men i de allra ösigaste rocklåtarna överröstade orkestern ibland sångarna, så man hörde inte riktigt vad de sjöng. Orkestern leddes av Anders Juhlin.

Eftersom jag sett RENT så många gånger vet jag att de svenska uppsättningarna kan välja mellan två olika slut, där det ena är mer sorgligt än det andra. Jag tänker inte spoila vilket de använde i just denna uppsättning, men det var både snyggt och passande.

EldeenJohansson är kända för att göra konsertversioner av kända musikaler som Chess, Kristina från Duvemåla, Jesus Christ Superstar och just RENT. Om någon av dessa sätts upp tillräckligt nära Stockholm kommer jag absolut att försöka se dem igen. Och om någon av uppsättningarna spelas nära er hemstad, missa dem för all del inte.

Hemsida: https://www.eldeenjohansson.com/

Rollista: https://www.eldeenjohansson.com/kopia-p%C3%A5-rent

Jennie Backman, 2026-08-31

Karoliner – en musikal med hjärta, historia och framtidspotential

Karoliner är en ny svensk historisk musikal med stor potential. Ett ambitiöst projekt om krig, idealism och verklighet.

Redan i inledningen märks hur starkt projektet är förankrat i skaparen Jonathan Sandbloms egen resa: idén föddes när han såg Jernbanan på Uppsala stadsteater. Samtidigt bar han med sig intrycken från Magnus Västerbros Tyrannens tid.

Kombinationen av teaterns kraft och historiens mörker har blivit grunden till ett verk som vill skildra stormaktstiden utan romantik.

Handlingen tar sin början tidigt år 1700 när Sverige, efter tjugo år av fred, plötsligt attackeras av Polen, Danmark och Ryssland. Studenten Lars (Lukas Wollter Majczuk) skriver in sig direkt i armén, hungrig på att göra karriär, men stoppas snabbt av generalen Carl Piper (Janne Gustavsson) som mest ser honom som en oerfaren krigsivrare. Lars enda chans skulle vara om självaste Karl XII (Felix Gardner) fick upp ögonen för honom. Hans studiekamrat Johan (Emil Wollter Majczuk) är lika ivrig att slåss som frivillig, men hans far (Benny Odervång) förbjuder honom och menar att Johan inte har något att hämta i ett krig och istället borde ägna sig åt sina studier.

Samtidigt sprids nyheten om kriget långsamt genom Sverige, och när våren nalkas har den ännu inte nått det omålade soldattorpet där Nils (Markus Karlsson) bor. En dag går pigan Frida (Vendela Bergamoni) förbi hans torp. Nils blir förälskad direkt men förödmjukas när Frida säger att hans torp hade passat bättre i rött – en färg reserverad för de högsta generalerna. Hans skojfriske vän Claes (Sebastian Olsson) ger honom då ett oseriöst råd som Nils verkligen inte borde följa. Det är en enkel men effektiv scen som visar hur kriget letar sig in i människors liv långt innan de själva förstått vad som är på väg att hända.

Det är ett stort persongalleri, ibland kanske lite för stort. Jag märker att vissa scener tappar fokus när många karaktärer ska få plats, och föreställningen är aningen lång – cirka 2 timmar och 50 minuter inklusive paus. Men samtidigt ger det en känsla av ett helt samhälle i rörelse, där både bönder, soldater, fogdar och kungligheter dras in i samma katastrof. Det är ett ambitiöst grepp, och jag uppskattar att musikalen vågar sträcka sig bortom den traditionella huvudrollsstrukturen.

Musiken är en av föreställningens styrkor. Flera melodier är riktigt fina och fastnar direkt, och jag känner att det finns en tydlig musikalisk vision bakom verket. Skådespeleri och sång är ibland ojämna – professionellt emellanåt, amatörmässigt vid andra tillfällen – men det är också en del av charmen med att se ett verk i sin allra första form. Jag tycker att det är en positiv och lärorik upplevelse, just för att man får se potentialen innan den är färdig.

Kostymerna och uniformerna var snygga och välgjorda, inlånade från Smålands Karoliner och Margot Lande.

Produktionsteamet bidrar starkt till helheten: Jonathan Sandblom (musik, manus och regi), Janne Gustavsson (regi), Susanna Englund Nygren (koreografi), Edwin Killick (ljus), Isac Nilsson och Peter Naglitsch (ljud) samt musikerna Marie Vadre, Gerd Vaaltkevica och Benny Odervång. Tillsammans skapar de en föreställning som redan nu har en tydlig identitet.

Under föreställningen tänker jag flera gånger på andra svenska verk som rör sig i liknande historiska landskap, som Kristina från Duvemåla, Riksteaterns Bläck & Blod och Dramatens Carolus Rex. Karoliner placerar sig någonstans mitt emellan dessa, men med en egen ton – mer rå, mer direkt och tydligt driven av en enskild skapare som verkligen vill berätta något.

Som helhet är Karoliner lite ojämn, lite för lång och ibland överlastad med karaktärer. Men den har hjärta, ambition och en tydlig vilja att skildra en epok som ofta framställts alltför storslaget. Jag lämnar salongen med känslan av att jag sett början på något som kan växa. Med mer bearbetning, mer koncentration och fortsatt utveckling kan det här absolut bli en musikal som når större sammanhang om några år.

Och det är just det som gör upplevelsen så rolig: att få se potentialen innan den blommar fullt ut. Karoliner är inte färdig – men den är på väg. Och jag är glad att jag fick se den redan nu.

https://teaterverket.se/karoliner/

https://kulturbiljetter.se/evenemang/8995/karoliner/

https://www.instagram.com/karolinermusikalen

Premiären av Carrie på Årsta Teater 2026-08-06

Den 6–8 augusti sätter Scenkonstkollektivet upp musikalen Carrie på Årsta Folkets Hus Teater. Carrie är en stark och känsloladdad musikal om utanförskap, mobbning och längtan efter att bli accepterad. Musikalen är baserad på Stephen Kings roman med samma namn och följer den blyga 16-åriga Carrie White, som mobbas både av sina skolkamrater och av sin religiöst fanatiska och förtryckande mor. Samtidigt upptäcker hon sina telekinetiska krafter. När hon utsätts för förnedrande behandling av sina high school kamrater släpper hon lös helvetet över dem.

Musikalen floppade vid sin urpremiär 1988, delvis på grund av en kaotisk produktionsprocess och kreativa konflikter som gjorde att föreställningen aldrig riktigt hittade sin form, men har senare skrivits om och spelats i Sverige av flera gymnasieskolor. Med kraftfull musik och en gripande berättelse bjuder föreställningen på både spänning och eftertanke, en upplevelse som dröjer sig kvar långt efter att ridån gått ner.

Jag tror att detta är den tredje uppsättningen av Carrie jag ser live. De två tidigare har jag sett på Kulturama här i Stockholm. Musiken har jag lyssnat på betydligt längre än så, och jag har även sett när tv serien Riverdale satte upp musikalen. Dessutom har jag läst boken och sett de fyra filmatiseringar som finns. Det är en berättelse jag alltid återvänder till, både för sin mörka tematik och för sin ovanligt starka huvudroll. Med andra ord är det en historia och musikal jag redan har mycket god koll på.

Scenkonstkollektivet är en ideell scenkonstförening som startades 2025. Deras första produktion var musikalen Little Women, och tidigare år arrangerade föreningen ett event under namnet GIRLS GIRLS GIRLS (Encore!). Årets uppsättning av Carrie är Scenkonstkollektivets andra musikalproduktion, i år med en större ensemble och ett mer omfattande produktionsteam.

 

Kelly Löfstedts regi och koreografi känns stabil, och den stora ensemblen ger ett samlat intryck. De har ett tydligt mål, en klar riktning och vet vad de ska göra på scenen även när de inte står i fokus. Moa Renbergs kostymval doftar 70 tal och tidigt 80 tal i färgskala, jeansvidder och ungdomarnas balklänningar och kostymer. På tal om Moa Renberg var hon dessutom fantastisk i rollen som Sue Snell, djupt inne i sin roll långt innan föreställningen ens hade börjat. Men som sig bör var det Carrie själv som lyste allra starkast på scen. Cornelia Byman Seger levererade både ett starkt skådespeleri och en kraftfull sång med en vacker, klar stämma. Jag hoppas verkligen att hon får spela i sin favoritmusikal Kristina från Duvemåla någon gång i framtiden. Jag blev även imponerad av Karolina Westman Friman, som spelade Carries psykopatiska mor Margaret White. Hon var så trovärdigt obehaglig att publiken applåderade och jublade när det gick illa för henne.

Scenografin av Saga Ahlström Karlsson var minimal men fungerande,  bestående av Carries sovrum och en vägg med röda skolskåp som enkelt förvandlades till klassrum, gymnastiksal och balsal. Celine Ewertssons ljussättning var både snygg och stämningsfull och förstärkte känslorna i föreställningen. En av få saker jag har att klaga på är tyvärr ljudet. Den förinspelade musiken överröstade ofta sången, vilket gjorde att man inte alltid hörde vad som sjöngs. Det var tyvärr lika illa i många talscener, åtminstone i första akten, så jag hoppas att det är något Tomas Caris Andersson hinner justera inför de återstående föreställningarna. Årsta Teater är dessutom som den är, lite för hårda stolar, lite för varmt och med något bristande ventilation, men det är sådant man får räkna med i en 72 årig förortsteater byggd 1953.

De använde den välfungerande svenska översättningen från 2013 av Helene Franzén och Jesper Tydén. Åldersrekommendationen på 13 år är väl befogad, då föreställningen innehåller sexuella referenser, mobbning, blod, död, våld, skoldåd, referenser till sexuella trakasserier och sexuellt våld, barnmisshandel, religion, religiös diskriminering, homofobi, offentlig förnedring och grovt språk.

Om ni hinner läsa detta i tid rekommenderar jag er verkligen att se någon av de tre återstående föreställningarna av denna semiprofessionella uppsättning av Carrie. Sammantaget är detta en imponerande produktion som visar hur stark Carrie kan vara när den görs med hjärta, precision och respekt för materialet.

 

Jennie Backman 2026-08-07

Spelas:

7 augusti kl. 19:00

8 augusti kl. 15:00 och 19:00

Hemsida: https://scenkonstkollektivet.squarespace.com/produktioner/carrie

Biljetter: https://www.nortic.se/ticket/event/80428

Program: https://drive.google.com/file/d/1TpdLPkmBjFSYLPzm6ygOCx8Wk63Fgzb_/view

Solaris på Dramaten – mellan filosofisk ambition och sceniskt haveri

Dramaten tar sig an Stanisław Lems klassiker med ett scenrum av vatten, ljus och minnen som vägrar släppa taget. Här möter psykologen Kris Kelvin inte bara ett främmande väsen, utan sina egna projektioner — en kärlekshistoria förskjuten i tid, rum och mänsklighetens gränsland.

När Solaris hade premiär på Dramaten den 13 april 2026 möttes publiken av ett scenrum som både imponerar och förbryllar: ett grunt vattenplan som täcker hela golvet, två lysrörssolar som långsamt rör sig över Annika Tostis strama rymdstation och ett ljus av Mira Svanberg som ger allt ett retrofuturistiskt skimmer. Havet är en stark bild, men också ett grepp som snabbt blir en belastning; flera recensenter beskriver det som effektsökeri, och skådespelarna tvingas plaska sig igenom en föreställning som närmar sig två timmar utan paus. Symboliken blir stundtals övertydlig, stundtals svår att förstå — ett hav som både är allt och ingenting.

Berättelsen följer psykologen Kris Kelvin, spelad av Rasmus Luthander, vars tolkning pendlar mellan lågmält sönderfall och ryckigt, forcerat uttryck.  På stationen möter han professor Sartorius och doktor Snaut, spelade av Danilo Bejarano och Erik Ehn, som ger föreställningen dess mest stabila scener, medan Nina Togner Fex som Harey rör sig mellan skör närvaro och skrikig intensitet.

Dramaten beskriver själva samspelet mellan de fyra som platsen där uppsättningen verkligen får fäste, där Solaris framträder som en undersökning av det som skaver inom oss — men flera kritiker menar att just detta fäste ofta glider dem ur händerna. Kärlekshistorien som borde bära dramat får aldrig riktigt tyngd; kemin svajar, och relationen förblir mer konstruktion än känsla.

Regissören Gustav Englund arbetar med idén om det okända som betraktar tillbaka, medan dramatikern Annika Nyman låter minnet bli en aktiv, skapande kraft. Alexander Lindskogs tanke om Solaris som spegel och Helena Granströms idé om existens som relation ligger som underström i föreställningen. SvD kallade resultatet ”meditativt rymdmys om existensens gåta”, medan andra recensenter såg en upprepande filosofi som mister skärpa och en dramatik som aldrig riktigt hittar sin puls.

Föreställningen ligger nära filmversionerna från 1972 och 2002, till och med i slutbilden, men når inte alltid den existentiella laddning som dessa filmer bär. Solaris blir en resa mot det främmande där det främmande främst fungerar som spegel — vackert, stundtals drabbande, ofta frustrerande ojämnt och inte sällan fast i sitt eget vatten. Den spelas till och med 15 oktober 2026.

Jennie Backman 2026-05-22

Foto: Sören Vilks

Biljetter och program; Dramaten

Källor:

https://www.aftonbladet.se/kultur/teater/a/vrl8BB/recension-av-solaris-pa-dramaten

https://www.expressen.se/kultur/scen/nej-nu-far-jag--nog-dramaten/

https://kulturbloggen.com/?p=204363

https://kultmagasin.se/totalt-magplask-for-dramatens-solaris

https://www.dn.se/kultur/i-rymden-kan-han-nastan-alska-med-sin-doda-fru/

https://www.svd.se/a/JOr2KX/solaris-med-rasmus-luthander-pa-dramaten-recenseras

Once Upon a Mattress – Ärtor, madrasser och missförstånd med POFF 2026-05-10

Jag såg denna musikal redan för tio år sedan, även då med POFF, men då under namnet Prinsessan på ärtan. Det är trots allt en musikal som bygger på den klassiska sagan av Hans Christian Andersen. Det är en titel som många känner till som saga, men som få faktiskt sett som musikal. Musikalen Once Upon a Mattress hade premiär på Broadway 1959 och är en musikalfars och screwballkomedi, i stil med Shrek och Spamalot, både i ton och humor.

Den överdrivna och förstärkta spelstilen, med ett medvetet överspel, passar inte alla. Det är inte heller en musikal man ser för handlingens skull. Samtidigt bjuder den på många fina melodier och, i POFF:s fall, även snygg koreografi, smart scenografi och färgglada kostymer, alla skapade av teamet Maja och Lotti Malm.

Det var verkligen de enskilda insatserna som glänste, framför allt Maja Malms högljudda prinsessa Winnifred, Seth Sundmans hunsade prins Tryggve, Sanna Sagviks överbeskyddande drottning Irriteria, Samuel Linderströms tysta kung Sextimus, Lillevie Petterssons skönsjungande Lady Lärka, Kim Bärzens komiska Lady Mabelle, Carl Ekengrens överdrivna Sir Harry, Arvid Karlströms berättande skald, My Ehlins dansante narr och Ylva Hilbers vise trollkarl.

Lillevie var den som verkligen överraskade. Jag har tidigare sett henne i både Shrek och All Shook Up, men med hennes kvittrande sång som Lady Lärka skulle hon utan problem kunna spela vilken Disneyprinsessa som helst. Många av de andra skådespelarna har jag tidigare sett i både POFF:s, Dröse & Norbergs och West End Stockholms uppsättningar, och även sett uppträda på Club Corner of the Sky, vilket gjorde att flera av insatserna kändes som kära återseenden.

Självklart har musikalen utvecklats på tio år. Just denna uppsättning sticker ut genom sin lekfullhet och sin tydliga ensemblekänsla. Ensemblen har blivit äldre och mer erfaren, något som märks särskilt hos Maja Malm som spelar samma roll som då. Regin står Ylva Hilber för, då som nu, men jag upplever att musikalen denna gång spelas mer komiskt med ett nästintill buskisartat skådespeleri.

Vill du uppleva en uppskruvad men välspelad musikal med många unga stjärnskott, då ska du passa på att se Once Upon a Mattress. Den spelas bara sex gånger till, mellan 15 till 24 maj 2026 på Ö2 Södermalm. Föreställningen kostar 150 kr för ungdomar, 250 kr för studerande och 350 kr för alla andra.

Biljetter: https://www.nortic.se/ticket/event/79391

Jennie Backman 2026-05-11