Grease på Göta Lejon 2022-05-15

 

SPELGLÄDJE I KLASSISK SHOWMUSIKAL

Det är få personer, som inte känner till historien om Sandy, Danny, Pink Ladies, T-Birds och de klassiska sångerna, så som "Greased Lightning”, ”We go together”, ”Sandy” och ”Grease is the word” i ”Grease”. I den här uppsättningen följs manus och handling troget till musikaloriginalet med ständiga oneliners och väldigt stereotypiskt om hur killar och tjejer var förr i tiden. Nu är det ju 2022 och synsättet ser annorlunda ut, men jag tycker ändå att det blir en fin balans och vi som publik köper det.

Ensemblen får verkligen med publiken i de stora shownummerna och det är flertal personer, som jag vill lyfta fram. Anna-Hanna Rosengren (Rizzo) och Jonna Sandén (Mickie) har båda vassa och fina tajmingar i tal och sång och Michael Westlund (Kenickie) får oss alla att skratta över hans komiska och ”hårdföra” attityd. Dessutom är det två personer, som sticker ut sångmässigt -  Simon Laufer (Teen Angel) och Caroline Johansson Kuhmunen (Sandy).

Det är dock alltid klurigt när föreställningar är på turné, eftersom det är nya scener hela tiden, vilka kan vara svåra att anpassa sig till. Jag kände att Göta Lejon var något för trångt, för att ensemblen skulle kunna ta ut alla rörelser i koreografin (i jämförelse när de kommer att vara på större arenor) och så var ljudet inte alls med på många sångnummer. Det var flertal gånger när det var solosånger, men ibland även i duetter, när musiken dränkte sången, vilket gjorde att man kunde tappa lite av handlingen. Jag vill dock lyfte de grymma musikerna, som höjde stämningen ännu mer.

Njut av detta lyckopiller och spelglädje under den framtida turnén!

Oskar Sternulf 2022-05-15

Jesus Christ Superstar på Avicii Arena 2022-05-12

 Detta är en av de maffigaste och bättre uppsättningar av Jesus Christ Superstar jag sett. Det är inte mycket jag har att anmärka på, förutom pyttesmå detaljer.

Det var ett mycket snyggt att börja musikalen med att ensemblen kommer in på arenan klädda som sig själva. Medan de börjar klä på sig sina scenkläder och testa danssteg under den instrumentala ”Overturen” kommer de mer och mer in i sina roller.

Regin och koreografin av Fredrik ”Benke” Rydman är suverän med mycket rörelse och dans. Scenografin och ljusdesignen av Lars Östbergh och Robert Hvenström är även den mycket stilren och snygg. Kostymdesignen av Lehna Edwall kändes både modern och gammaldags. Att använda originaltexten på engelska av Tim Rice är bra, istället för att använda en ouppdaterad svensk översättning. Ljuddesignen av Robert Hvenström var också den bra, då orkestern och livemusiken aldrig överröstade sångtexterna.

Peter Jöback och Ola Salo var både suveräna som Jesus och Judas, men jag tycker faktiskt att Ola Salo var bättre som Judas än vad han någonsin var som Jesus. Peter Jöbacks version av”Gethsemane” får man både rysningar och gåshud av.

Sångerskan Janice var fantastisk som Maria Magdalena med en enorm sångröst, både stark och sårbar på samma gång. Dock hade hon ibland en tendens till att mumla sångtexterna, vilket kanske kan förklaras med att hon är popartist och inte lika van att artikulera som musikalartisterna.

Patrik Martinsson, som här spelade Pilatus, har jag tidigare sett som Judas, men gjorde denna roll minst lika bra. Kristoffer Hellström, har jag däremot tidigare sett spela Pilatus, gjorde här den vidriga prästen Kaiafas lika bra. Anton Lundqvist fick briljera i den roliga rollen Herodes, som kommer in och gör det komiska shownumret ”Herod's song”.

Bland lärjungarna vill jag framhäva Emil Nyström i rollen som Petrus, som först förnekar Jesus tre gånger och senare sjunger duetten ”Could we start again please”, tillsammans med Maria Magdalena. Emil är även understudy för både Jesus och Judas och det märks verkligen i hans unika starka stämma. Ett unikt drag är att sätta en tjej i rollen som lärjungen Simon. Den fantastiska Linda Pritchard som verkligen får briljera i numret ”Simon Seloten”.

Musikalen filmades proffsigt på storskärmar, så att man både kunde se närbilder och ansiktsuttryck, men även av lärjungarna med handkameror, vilket gjorde en mer livekänsla att vara med här och nu. Under prästernas nummer använde de en stationär vloggkamera, som prästerna sjöng rakt in i, vilket blev mycket effektfullt. Effektfullt var det även när de under flera av Judas nummer gjorde filmen i svartvit. Flera snygga effekter kom i slutet av musikalen och överraskade, men dessa vill jag inte nämna mer om, utan låter er själva uppleva dem.

Jennie Backman 2022-05-13

Trazan och Banarne – Banankontakt på Stockholm Waterfront 2021-12-04

Jag hade hoppats på en nostalgisk föreställning med Trazan och Banarne med livlig musik av Electric Banana Band. I stället var det både dåligt ljud och tryck i musiken. Väldigt krystad handling med alldeles för mycket miljöpolitik. Inte ens barnen runt omkring oss verkade gilla och/eller förstå föreställningen. Många både vuxna och barnfamiljer gick till och med i pausen. Det säger en hel del om kvalitén på en familjeföreställning om den inte ens fungerar på barnen.

Humorn i föreställningen låg ofta över barnens huvud som t.ex. Polly Gam och Dolly Gam, eller ”Jag kan flyga jag är inte rädd”, förutom i fallen med Kung Lian, då det var ren slapstick eller snubbelhumor. Det positiva var Christian Åkessons och Nassim Al Fakirs likhet med sina original Trazan och Banarne.

Jag tror föreställningen vunnit på att vara en ren hyllningsshow till musiken från Trazan och Banarne och Electric Banana Band, för det var i de mer snabba låtarna som Electric Banana Tajm, Min piraya Maja, Banankontakt, Jag ska bli som en delfin, Skunkrock, Man måste bry sig om hur ungarna mår, Zvampen, Bolyckan och Kung Lian som musikalen tog fart och barnen i publiken verkligen hade kul.

Jennie Backman 2021-12-06

Oliver Twist i Rojteaterns tappning 2021-11-14

 
Charles Dickens klassiska roman om den föräldralöse pojken Oliver Twist kommer till liv igen på RoJteaterns scen. I musikteaterns lustfyllda form med nydramatisering, nyskriven musik, sagolik kostym och scenografi bjuds publiken på en gripande föreställning som lockar till både skratt och tårar.

Oliver Twist lever under hemska förhållanden och flyr till London, utan vidare framtidsutsikter eller mat för dagen. Han hamnar hos ett tjuvgäng som vill få honom att begå brott. Detta startar en kedja av händelser där Oliver kastas mellan hopp och förtvivlan med sin moraliska kompass som enda vägledare.

Oliver Twist skulle egentligen haft premiär redan våren 2020, men efter att ha skjutits upp om och om igen äntligen kunde ha premiär 30 oktober 2021. Detta är en av Rojteaterns mest bearbetade och kompletta föreställningar. Det är många smarta och snygga scenlösningar, dekorer, scenografier och kulisser. De viker ut en vägg så är vi förflyttade till Mr Brownlows vardagsrum, de viker ut en annan så är vi på krogen The Cripples och med hjälp av ett tvättstreck är vi tillsammans med tvätterskorna på arbetshuset.

Grafisk design: Mats Persson

Detta är som alla Rojteaterns föreställningar en nydramatisering med helt nyskriven musik. Dock tycker jag att de krånglade till handlingen onödigt mycket med en bihandling om testamente, arv och halvsyskon. Denna handling finns tydligen med i original berättelsen av Charles Dickens, men tas sällan med i filmatiseringar eller teateruppsättningar.

Föreställningen kändes också som den började mitt i handlingen, men jag tror detta beror på att den annars hade blivit alldeles för lång, då den redan nu är 2,5 timma inkl. paus. De löste detta genom att återberätta det som hänt genom sånger, monologer och drömmar.

Rojteaterns ensemble är väldigt stor och trots detta både dubblerar och tripplar många sina roller. I en amatörensemble så skiftar som alltid både skådespeleri och sånginsatser mycket, men i ensemblescenerna så låter sånginsatserna som allra bäst. Jag tror att Erika Sandh, i rollen som den unga Oliver Twist, hade behövt mygga för att höras ordentligt i sina solonummer. Det var roligt att återse många skådespelare som jag tidigare sett i flertalet av Rojteaterns uppsättningar, men också upptäcka flera nya begåvningar.

En av de få saker jag har att anmärka på är den icke handikappvänliga, mycket höga och branta läktare, som de denna gång valde att publiken skulle sitta på. Det var svårt både för de äldre och för publik, som av olika anledningar har svårt att gå, att klättra upp och ner från läktaren.

I rollerna ses bl.a. Oliver Twist – Erika Sandh, Fagin – Torbjörn Lindbergh, Bill Sikes – Anton Nyström, Nancy – Pernilla Salkert, Mr Brownlow – Dennis Simonsen m.fl. Manus, musik och regi: Håkan Marmegård som även har gjort dramaturgin tillsammans med Anna Persson.

Jennie Backman 2021-11-15

Frihetens Namn på Stockholms Stadsteater Kilen 2021-11-11

 
Frihetens Namn - en nykomponerad humoristisk musikteater om hur Sverige fick
sin demokrati.

Musik av Andrea Tarrodi, text Andreas Boonstra och regi Mirja Burlin. Urpremiär Stockholm Stadsteater Kilen: 11 november – 20 november 2021.

Detta är ett litet kammarspel med tre medverkande på scen; Natasja Jean-Charles
i huvudrollen och Sanna Martin och Jonas Nerbe i övriga roller. Kulisserna består 
endast av fem skärmar, två stolar och en bänk. Orkestern består av tre musiker,
en på fiol, en på dragspel och en på det unika instrumentet Cimbalom. Detta gör att 
musikarrangemanget får ett mycket eget och unikt sound.

Den stora behållningen är de två kvinnliga skådespelarna superproffsiga Sanna Martin 
och stjärnskottet Natasja Jean-Charles, som tog sin examen så sent som 2020 från 
Högskolan i scen och musik i Göteborg. Natasja bjöd till och med på ett litet 
steppnummer.

Anledningen till att denna föreställning sätts upp just nu är för att demokratin fyller 
100 år 2021. Det är 100 år sedan både kvinnor och män för första gången fick rösta i 
val till riksdagen. 

Tyvärr går handlingen över huvudet på publiken, då den inte är tillräckligt tydlig och
samtidigt skriver de publiken på näsan och säger vad de ska tycka och inte. Detta blir
lite extra komiskt eftersom de pratar om just detta i föreställningen att pjäser inte 
ska göra. Jag vet inte heller vem denna musikal är skriven för? De som redan har koll
på demokratins historia eller de som inte har det? 

Vad jag har läst mig till så har aldrig Mirja Burlin regisserat en musikal tidigare och 
det märks dessvärre.  Detta är inte en av  Boonstra / Nerbes  bättre musikteatrar, 
men inte heller en av deras sämre. Men akt ett mycket bättre än akt två, som kändes 
i tramsigaste laget. 

Föreställningen kändes också en aningen för lång, så det kanske hade räckt med en akt. 
Dock gör skådespelarna det bästa de kan med det materialet de faktiskt har, så ingen
skugga falla på dem.

Foto: Annette Stolt

Jennie Backman 2021-11-12 

Oh, What a Night! på Ericsson Globe – 2020-03-06

 

Denna musikalshow med publikfavoriterna Peter Johansson, David Lindgren, Bruno Mitsogiannis och Robert Rydberg har varit på turné sedan slutet på januari. I kväll har de avslutningsshowen i Helsingborg, men redan i höst är Peter och Bruno tillbaka, i rockkonserten ”Crossroads”, då i sällskap med Jessica Andersson och Mariette Hansson.

Det de fyra männen har gemensamt är att de flertalet gånger medverkat i musikaler tillsammans. Peter & Bruno träffades redan i Rock of Ages och David & Robert tillkom i Jersey Boys. Peter och Bruno har båda dessutom medverkat i Queen musikalen We Will Rock You, dock inte samtidigt, utan på West End respektive Stockholm. Med detta i bagaget så förstår man att showen kommer bestå av både Jersey Boys fantastiska låtskatt, men även mycket rock n' roll.

Med sig på scenen har männen fyra kvinnliga och en manlig dansare, bestående av Peters fru Lydia Johansson, Davids fru Kristina Lindgren, koreografen Åsa Engman, grundaren till Bounce Joe Jobe och stjärnan från Singin' in the rain och Flashdance Hanna Lindblad von Spreti. Kan det med denna ensemble bli annat än succé?

Förutom de ovannämnda musikalerna så sjöngs det även låtar från musikaler som Grease, West Side Stoty, Hairspray, Mamma Mia, Jesus Christ Superstar, Singin' in the rain och Saturday Night Fever, som både David och Kristina Lindgren ska medverka i på Oscarsteatern i höst. Robert Rydberg framförde med hjälp av ensemblen även ett helt nyskrivet nummer som heter ”I Love Musikal”, som både hade glimten i ögat, drev med ämnet och hyllade det på samma gång.

Det enda jag har att påpeka är att i programmet så skulle unplugged numret bestå av fler låtar från fler musikaler som Ghost, Buddy Holly, American Idiot, High School Musical, Footloose och Fame, men då detta förkortats, bestod det endast av musik från Rock of Ages. Jag förstår att det blev så av flera skäl, dels skulle konserten dra ut på tiden och bli ännu längre, dels skulle numret dra ner på tempot, då andra akten mest består av disco och rock. Jag tycker ändå det är synd, då vi så att säga förlorade dessa musikaler helt och hållet.

Det är mycket humor och skämt mellan killarna på scen, vilket smittar av sig på oss i publiken, men samtidigt så framför de numren på ett proffsigt sätt. De har fantastiska röster alla fyra som blir till underbar stämsång i både numren från Jersey Boys och i rockballaderna. Hela ensemblen byter kostymer under varje ny musikal och det förstärks av både de snygga ledskärmarna och ljusshower som förflyttar dig i tid och plats. Med sig på scen har de även ett sju-manna band i ledning av Marika Willstedt.

Jennie Backman 2020-03-07

Andrew Lloyd Webber Musical Gala på Cirkus 2020-03-02

Detta är tredje året det tysk-brittiska förlaget 3for1 Trinity Concerts kommer hit med sin Andrew Lloyd Webber hyllning. Detta är till att börja med en mycket proffsig föreställning och den som älskar musikal och framför allt Andrew Lloyd Webbers musikalskatt får sin bägare välfylld under denna två timmar långa hyllning.

Behållningen är den amerikanska konferenciern Tyrone Chambers II som verkligen gör allt för att få igång den måndagströtta Stockholmspubliken. Han är även en mycket skicklig sångare i sina solosånger Starlight Express och Music of the Night. Men även David Irvine som sjöng en underbar version av Gethsemane och Jessica Stent som framförde en fantastisk version av Don't cry for me Argentina bör hyllas.

Dock är det proffsigheten som gör denna konsert tråkig och enformig. Ensemblenummer efter ensemblenummer som ser nästintill likadant ut med storleende musikalartister, tunnklädda, välsminkade, välfriserade tjejer och kostymklädda killar utan större variation. Ingen som helst agerande, passande kostymer eller ens bakgrunder på ledskärmarna som sätter in dig i rätt stämning.

Konserten går också lite väl mycket på rutin, men det blir väl lätt så när man spelar nästan exakt samma konsert år efter år och dessutom spelar på en ny ort i princip varenda dag, oavsett om det är i Tyskland, Sverige eller någon annanstans i Europa.

Variationen av låtar är också lite svag, sex låtar från Sunset Boulevard, som endast spelats vid ett fåtal gånger i Sverige och tre nummer från Starlight Express, som vad jag vet aldrig spelat i Sverige, förutom en kort arena turné 2007. Sedan hade de sexualiserat både Macavity, Rum Tum Tugger och Pumping Iron till något som varken känns modernt eller fräscht 2020. Även No Matter What from Whistle Down the Wind hade de valt att framföra den sliskiga Boyzone versionen, i stället för originalets mer stilrena.

Stick it to the man från den nyare musikalen School of rock var en av höjdpunkterna i andra akten, då både stil på musik, kostym och sång förändrades. De hade gärna fått göra något mer nummer från den musikalen, t.ex. You're in the band, för att ytterligare liva upp showen. Låtarna från Phantom of the Opera var självfallet jättebra, men titelsången var så uppspeedad och jag tror aldrig hört den sjungas så snabbt och avklarats på så pass kort tid.

Så gillar du musikaler som Sunset Boulevard, Phantom of the Opera, Evita, Cats, Starlight Express och Jesus Christ Superstar så rekommenderar jag denna konsert, men vill du hellre se en mer varierad musikalshow så se hellre Peter Jöbacks I Love Musicals, Viktoria Toccas Från Broadway til Duvemåla eller David, Robert, Peter, och Bruno's Oh, what a night!

Jennie Backman 2020-03-07

Next to Normal på Uppsala Stadsteater 2020-02-29

 

Jag såg en version av denna musikal redan 2012 på Stockholm Stadsteater. Då med Lisa Nilsson, Bruno Mitsogiannis, Dan Ekborg, Anna Hansson, Albin Flinkas och Fredrik Lycke / Alexander Lycke och jag gillade föreställningen redan då.

Copyright: Markus Gårder

2012 i regi av Lisa Ohlin och denna gång av Ronny Danielsson, så jag var lite orolig att denna version skulle vara ett kaos av barnvagnar, kylskåp, badkar och kundvagnar, men i stället var den väldigt stilren. Detta tack vare Julia Przedmojska scenografi, som också gjort föreställningens nedtonade kostym. Kulisserna bestod endast av två vita ramar, som man kunde ta isär eller sätta ihop till ett hus. Det var även minimalt med rekvisita, det bestod ofta endast av en stol, en lampa, ett piano eller en låda med minnen. I stället koncentrerar historien sig på de sex personerna på scen.

Musikalen handlar om makarna Diana (Helen Sjöholm) och Dan (Rolf Lydahl) som för 18 år sedan var med om en stor förlust, vilket medför att Diana idag lider av bipolaritet. I nutid så tar deras dotter Natalie (Stina Nordberg) hem sin pojkvän Henrik (James Lund) på middag, men då Diana vill fira deras 18-åriga son Gabriel (Martin Redhe Nord), så förstår Dan att han måste ta med henne till Doktor Frisk (Daniel Engman).

Hos doktorn medicineras Diana till hon inte längre känner någonting alls, men då detta inte fungerar i längden, så tar Dan med henne till Doktor Galén (Daniel Engman). Där påbörjar de samtalsterapi, som fungerar till en viss punkt, men sedan bestämmer sig doktorn, Dan och Diana i stället för att testa ECT (Electroshock therapy).

Det är sex fantastiska artister som står på scen, alla både sjunger fantastiskt och agerar underbart. Överraskningen låg i Stina Nordberg, som vad jag minns aldrig sett på scen tidigare. Stina har en väldigt stark röst och en mycket en fin scennärvaro, som jag hoppas får se mycket mer av i framtiden.

Men jag måste också nämna Daniel Engmans och Rolf Lydahls oerhört starka manliga röster, Helen Sjöholms fantastiska agerande, Martin Redhe Nords mjuka, men ändock starka änglalika röst och James Lunds komiska tajming, som visar stora känslor med små medel.

Detta är en musikal som tar upp mycket viktiga ämnen som förlust, psykisk ohälsa och dysfunktionell familj. Trots det tillsynes tunga ämnena så finns det mycket ljusglimtar i föreställningen och man till och med skrattar till vid några tillfällen. Handlingen drivs framåt av den fantastiska musiken och texterna av Brian Yorkey och Tom Kitt, i översättning av Calle Norlén. Musikalisk ansvarig var Joakim Hallin som såg till att den minimala orkestern på sex personer inte överröstar artisterna och de oerhört viktiga texterna.

Föreställningen är cirka 2:10 timmar lång (+ paus) men den känns inte så lång, då det händer mycket på scen. Föreställningen spelas till och med den 6 maj, så har du möjlighet ta en dags tur till Uppsala.

Foto: Annette Stolt

Jennie Backman 2020-03-01

Rock of Ages på Maximteatern 2020-01-12

 

Nu är det dags igen för Viktor Rydberg Gymnasiums årliga musikal, och den här gången är det extra speciellt. I år är det nämligen den 25:e uppsättningen, och jubileet firas med en tolkning av en musikal som tar oss tillbaka i tiden;

Musikalen Rock of Ages är uppbyggd kring klassiska rocklåtar av b.la. Bon Jovi, Europe och Whitesnake, med manus av Chris D’Arienzo. Handlingen kretsar kring Sherrie, som 1987 kommer till L.A. med en dröm om att bli sångerska. Vi får följa henne, och människorna i hennes omgivning, i både med- och motgångar på legendariska Sunset Strip i Los Angeles. Även om temat är tidlöst bjuder föreställningen på en riktig nostalgitripp till 80-talet med många av de största rock-hitsen. Musikalen handlar om drömmar, men också om frihet och solidaritet. Om modet att våga finna sin egen väg, och om orken att kämpa vidare för det man tror på. Det är en historia vi alla kan känna igen oss i. För oavsett vad du drömmer om är utgångspunkten alltid densamma… Allt börjar med en dröm. En dröm kan förändra allt. Don’t stop believing.

Denna musikal såg jag senast på Chinateatern 2013 och jag ska vara ärlig med att säga att det inte direkt är en favoritmusikal, men den nostalgiska rockmusiken, från det tidiga 80-talet, är den största behållningen.

I stora drag är det samma föreställning som på Chinateatern, samma översättning av Edward af Sillén och låtarna på engelska, men de små förändringarna gör också att det delvis känns som en annan föreställning. Den största förändringen är att de i stället för de två tyska utvecklarna valt att gå på spelfilmen från 2012:s linje att ha konservativa kvinnor med Patricia Whitmore (Clara Folkebo) som vill lägga ner Bourbon Room och ta bort rocken från Sunset Strip.

Den andra förändringen är att de valt att ha tre av de större rollerna som kvinnor; klubbägaren Denise Dupree (Anna Norén), dennes sidekick Lonnie Barnett (Lina Hansson) och sist men inte minst rockstjärnan Stacee Jaxx (Fredrika Jonassen).

Detta klarar de tre unga kvinnorna av galant, Lina Hanssons Lonnie har mycket komisk tajming och tar precis så mycket för sig av scenen som rollen kräver. Fredrika Jonassens Stacee är lite mer nedtonad och det är till och med så att man känner för och förstår rollen. Jag är däremot tveksam till om Stacee verkligen var förtjänt av det lyckliga slut som hennes karaktär fick i denna version av musikalen.

Huvudrollerna Drew Boley (Jonatan Garcia) och Sherrie Christian (Emilia Nordin) bör också nämnas, då de egentligen är de enda två som spelar den åldern de verkligen är i. Dessa ungdomar var inte ens påtänkta när denna musik var populär och om deras föräldrar är i 35-års åldern, så är det knappt att de heller minns den. Men dessa unga män och kvinnor sjunger rock-hitsen som om de aldrig gjort något annat. Jag är inte förvånad, om vi ser några av namnen i kommande säsonger av Idol eller Talang.

Ytterligare personer jag vill skriva om är Vanja Engström, som överraskade som den unga Franklin Whitmore i Twisted Sister hitten ”I Wanna Rock” och Arcadia Hugosson-Miller som i slutet av första akten överrumplade alla med sin stora mogna röst i rollen som Justice S:t Pier/Mama.

Jag vill också framhålla liveorkestern, som även den bestod av gymnasieelever. Två av gitarristerna drog av ordentliga rockgitarrsolon och var verkligen värda alla applåder de fick efteråt.

Jennie Backman 2020-01-13