Rock of Ages på Maximteatern 2020-01-12

 

Nu är det dags igen för Viktor Rydberg Gymnasiums årliga musikal, och den här gången är det extra speciellt. I år är det nämligen den 25:e uppsättningen, och jubileet firas med en tolkning av en musikal som tar oss tillbaka i tiden;

Musikalen Rock of Ages är uppbyggd kring klassiska rocklåtar av b.la. Bon Jovi, Europe och Whitesnake, med manus av Chris D’Arienzo. Handlingen kretsar kring Sherrie, som 1987 kommer till L.A. med en dröm om att bli sångerska. Vi får följa henne, och människorna i hennes omgivning, i både med- och motgångar på legendariska Sunset Strip i Los Angeles. Även om temat är tidlöst bjuder föreställningen på en riktig nostalgitripp till 80-talet med många av de största rock-hitsen. Musikalen handlar om drömmar, men också om frihet och solidaritet. Om modet att våga finna sin egen väg, och om orken att kämpa vidare för det man tror på. Det är en historia vi alla kan känna igen oss i. För oavsett vad du drömmer om är utgångspunkten alltid densamma… Allt börjar med en dröm. En dröm kan förändra allt. Don’t stop believing.

Denna musikal såg jag senast på Chinateatern 2013 och jag ska vara ärlig med att säga att det inte direkt är en favoritmusikal, men den nostalgiska rockmusiken, från det tidiga 80-talet, är den största behållningen.

I stora drag är det samma föreställning som på Chinateatern, samma översättning av Edward af Sillén och låtarna på engelska, men de små förändringarna gör också att det delvis känns som en annan föreställning. Den största förändringen är att de i stället för de två tyska utvecklarna valt att gå på spelfilmen från 2012:s linje att ha konservativa kvinnor med Patricia Whitmore (Clara Folkebo) som vill lägga ner Bourbon Room och ta bort rocken från Sunset Strip.

Den andra förändringen är att de valt att ha tre av de större rollerna som kvinnor; klubbägaren Denise Dupree (Anna Norén), dennes sidekick Lonnie Barnett (Lina Hansson) och sist men inte minst rockstjärnan Stacee Jaxx (Fredrika Jonassen).

Detta klarar de tre unga kvinnorna av galant, Lina Hanssons Lonnie har mycket komisk tajming och tar precis så mycket för sig av scenen som rollen kräver. Fredrika Jonassens Stacee är lite mer nedtonad och det är till och med så att man känner för och förstår rollen. Jag är däremot tveksam till om Stacee verkligen var förtjänt av det lyckliga slut som hennes karaktär fick i denna version av musikalen.

Huvudrollerna Drew Boley (Jonatan Garcia) och Sherrie Christian (Emilia Nordin) bör också nämnas, då de egentligen är de enda två som spelar den åldern de verkligen är i. Dessa ungdomar var inte ens påtänkta när denna musik var populär och om deras föräldrar är i 35-års åldern, så är det knappt att de heller minns den. Men dessa unga män och kvinnor sjunger rock-hitsen som om de aldrig gjort något annat. Jag är inte förvånad, om vi ser några av namnen i kommande säsonger av Idol eller Talang.

Ytterligare personer jag vill skriva om är Vanja Engström, som överraskade som den unga Franklin Whitmore i Twisted Sister hitten ”I Wanna Rock” och Arcadia Hugosson-Miller som i slutet av första akten överrumplade alla med sin stora mogna röst i rollen som Justice S:t Pier/Mama.

Jag vill också framhålla liveorkestern, som även den bestod av gymnasieelever. Två av gitarristerna drog av ordentliga rockgitarrsolon och var verkligen värda alla applåder de fick efteråt.

Jennie Backman 2020-01-13