En färgsprakande musikal med modern musik, imponerande
kostymer och AI-projektioner – Aladdin – The Musical på Göta Lejon är en
upplevelse skapad av Dröse & Norberg för hela familjen.
Jag såg den här versionen av Aladdin redan den 1 maj 2025 i Dröse
& Norbergs cirkustält Dreamland på Gärdet i Stockholm. Då recenserade
jag den aldrig, på grund av för många yttre störningsmoment, vilket skulle ge
en orättvis bedömning, och recensionen skulle varken gynna dem eller mig.
Redan julen 2017 såg jag en Dröse & Norberg version av
musikalen Aladdin, men under namnet Äventyret Aladdin på Stockholm
Waterfront. Då med kända namn som Charlie Grönvall, Markoolio, Claes Malmberg, Renaida
Braun och Kim Sulocki.
Äventyret Aladdin och Aladdin – The Musical
har inte mycket gemensamt mer än handlingen och personnamnen. Äventyret Aladdinvar mycket mer humoristisk och Martin Landhs låtar var mer komiska
än bra.
Den nyskrivna musiken av Theo Dröse, Gustav Parling, Matilda
Winberg och Robert Dröse för Aladdin – The Musical är mer välskriven och
passar bättre i en modern musikal. Tyvärr upplevde jag att musiken överröstade
sången vid flera tillfällen, både i cirkustältet och på Göta Lejon. Detta är synd,
men som tur är finns ju musiken att lyssna på online, på både YouTube och Spotify.
I rollerna i denna omgång ser vi bland annat Kiana
Blanckert, Anna Norberg, Prince Mpedzisi, Kevin Armas Leteiler, Cecilia
Dovrell, Anna-Lill Karlberg, Maja Söderström och Einar Alvarado Lönberg.
För de som inte ser musikaler så ofta är nog artisterna Kiana
och Prince respektive barnskådespelarna Maja och Einar de mest kända namnen. De
har setts i Melodifestivalen, Talang, Idol och Blacknuss respektive Hello
Mello, Julkalendern, Sjölyckan och Tordyveln flyger i skymningen.
Förutom att vara producent så spelar Anna Norberg även huvudrollen
som den onda magikern Tant Zallham. Annas man Robert Dröse, som både skriver
musik och manus, gör den moderna koreografin, tillsammans med Tuvalisa Esping,
och regisserar hela föreställningen sätter ofta sin fru i rollerna som elaka
häxor, styvmödrar, magiker, ormar och krabbor.
Anna gör det väldigt bra och är den som har mest
publikkontakt med alla barnen i publiken. Det skulle dock vara roligt att se
henne i en helt annan roll, eftersom jag inte har sett henne i det tidigare, förutom
i filmer och tv-serier under 1990-talet. Jag missade hela hennes tidiga musikalkarriär,
då jag själv var för ung och inte bodde i Stockholm.
Det är en färgglad musikal med underbara kostymer av
amerikanska Broadway designern Wilberth Gonzalez, som även gjorde de
fantastiska kostymerna till Dröse & Norbergs nya versioner av Den lilla
sjöjungfrun – The Musical och Djungelboken – The Musical.
Mest imponerad är jag ändå av filmprojektionerna som har
skapats av The Awarehouse Studio, som använder AI-teknik för att designa
och synka bakgrundsvideorna med scenframträdandena. Jag visste inte ens att AI-filmskapande
kunde smälta samman med ett liveframträdande innan jag läste om detta.
Projektionerna styrs via Dataton Watchout och synkas med
ljus genom timecode och DMX, vilket ger perfekt timing mellan visuella effekter
och scenhändelser.
Foto: Ivan Da Silva
De skapade visuella effekter som var engagerande, men
inte distraherande och arbetade i realtid med föreställningen på scenen.
Ibland fungerade bilderna som subtil atmosfär, men andra gånger bar de viktiga
berättelseögonblick som när tornadon slog till och avslöjade Zallhams
palats i öknen.
Aladdin är en föreställning som passar hela familjen
med mycket musik, sång, dans och spänning. Föreställningen är cirka 2 timmar
och 10 minuter, inklusive en 25 minuters paus. Den spelas på Göta Lejon mellan
den 28 december 2025 och den 4 januari, innan den ger sig ut på en Sverigeturné,
fram till den 22 mars 2026.
Från den 6 december 2025 spelas även Snövit – The Musical
fram till den 6 januari 2026 i Dreamland, med stora delar samma ensemble
som i Aladdin. Den 24 april har Dröse & Norberg nypremiär på Djungelboken
– The Musical, som spelas fram till den 24 maj 2026, även den på Dreamland.
Två av Sveriges mest älskade musikalstjärnor, Helen Sjöholm och Gunilla Backman, möts för första gången på samma scen i den nyskrivna föreställningen Nån måste göra det. Regisserad av Sissela Kyle och med musikaliska inslag av Björn Ulvaeus är detta en unik satsning som kombinerar humor, värme och eftertanke – i ett format som kallas pocketmusikal.
Tillsammans med Sissela Kyle och manusförfattaren Per Naroskin föddes idén till en
pocketmusikal – en koncentrerad form med fokus på berättelsen och samspelet.
Historien utspelar sig i ett gammalt bibliotek där två kvinnor fått uppdraget att
avgöra vilka böcker som ska sparas och vilka som ska bort. Det som börjar som ett
praktiskt jobb utvecklas till en existentiell resa om ansvar, civilkurage och vad som
händer när ord och berättelser tystnar.
Kassandra, spelad av Helen Sjöholm, är som en inbunden klassiker – analytisk och
beredd på det värsta. Felicia, spelad av Gunilla Backman, är mer som en
feelgoodpocket – optimistisk men med djup under ytan.
Mellan dialogerna bryts handlingen upp av sångnummer – både solon och duetter –
med musik av bland andra Björn Ulvaeus, Laleh, Ebba Grön och Salem Al Fakir.
Låtar som Cassandra, Minnet av ett hav, Mental istid och Ett steg framåt ger
föreställningen både tyngd och lekfullhet – den sistnämnda i en finurlig översättning
av Erik Fägerborn.
En viktig del av projektet är samarbetet med Björn Ulvaeus, som bidragit med
översättningar och musikaliska inslag. Ulvaeus har varit en stor inspirationskälla för
både Sjöholm och Backman.
Musikalen hade premiär på Lisebergsteatern i Göteborg den 26 september 2025 och
har sedan dess fått lysande recensioner. Turnén fortsätter genom landet och avslutas
på Nöjesteatern i Malmö den 15 februari 2026. Biljetterna säljs online och
efterfrågan är stor – så det gäller att boka i tid.
Ping. Du har ett nytt meddelande: Du är antagen som praktikant på VitaNova AB.
Det är så det börjar – med ett glädjebesked. Din registreringsavgift är betald och nu
är du på väg.
Ping. Ännu ett meddelande: En plats. Ett lösenord. Nu står du plötsligt vid Slussen i
Stockholm. Din mobil är laddad, hörlurarna på plats. En röst i dina öron guidar dig
mot Stadsgårdsterminalen – och in i ett forskningsinstitut där vardagen förvandlas
till en surrealistisk såpopera om kärlek, kontroll och vetenskap.
Du tror kanske att du köpt en biljett till en föreställning. Det är normalt att känna så – känslan går snart över. Snart ser du kvinnan i den rosa jackan. Det är henne du ska följa. Hon leder dig mot institutet – och din del av framtiden.
Den 10 november hade Scenkonstkollektivet Svärmen premiär för sin nya
föreställning VitaNova AB på Stadsgårdsterminalen i Stockholm. Föreställningen
spelas till och med 15 december. Speltiden är cirka 2,5 timmar inklusive mingel, och
du behöver hörlurar och en laddad mobil för att delta.
Här möter du Bastian, psykologen med storhetsdrömmar, Evita som kämpar med sin
otydliga roll, och Idunn Malander – den karismatiska chefen som alltid befinner sig i
blåsväder. Du är inte en passiv åskådare, utan praktikanten som ska delta i
institutets kontroversiella forskning. Moraliska dilemman väntar, och dina val kan
påverka berättelsen.
Svärmen experimenterar med ett nytt berättargrepp: instruktionen ”blunda – titta”
skapar snabba skiften mellan interaktiv närvaro och filmisk distans – som att
scenkonsten klipps i realtid. Föreställningen är platsspecifik, omslutande och suddar
ut gränsen mellan fiktion och verklighet.
VitaNova AB är en nyskriven, interaktiv upplevelse av Scenkonstkollektivet Svärmen,
som tidigare hyllades för Metropol (2023).
En idyllisk semester börjar som komedi men slutar som ett mörkt undergångsdrama – med Grangården, Farmor och ett liveband som sätter tonen.
På Orionteatern i Stockholm spelas nu Lars Rudolfssons nyskrivna pjäs Eriks och
Elisabeths semester, som inleds som en solig sommarkomedi men utvecklas till
något helt oväntat. Föreställningen är en absurd och överraskande resa, där vardagen
gradvis förvandlas till något helt annat.
Scenen är ett helt pensionat som flyttat in på Orionteatern: Grangården, komplett
med flaggstång, vedbod och överlevnadsförråd. Här styr Farmor, spelad av Marianne
Mörck, med fast hand. Hon är inte bara värdinna – hon är ägare, receptionist,
gårdskarl, snickare, trädgårdsmästare, bilmekaniker och prepper. Dessutom har hon
en musikalisk sida och sjunger i föreställningen, med erfarenhet från operascenen.
Farmor vakar över dotterdottern Lillan, 15 år, som mist sin mamma, och tar emot
gäster som ett pensionerat diplomatpar och deras nevö Mathieu. Hit kommer även
Erik och Elisabeth, ett par från Borås vars bil havererar vid den ödsligt belägna
gården.
Det som börjar som en idyllisk semester förvandlas till en absurd snedtändning.
Föreställningen är kvick och rolig, med en rytm som växlar mellan stillsamma scener
och plötsliga, nästan filmiska vändningar. Under ytan finns teman som förlust,
längtan, prepping och en hotfull omvärld.
Musiken är ett bärande element: country, rock och Bob Dylan-inspirerade låtar om
själ och motgångar kontrasterar fint mot texten. Livebandet på scenen spelar
vemodsfylld country och blues, vilket förstärker stämningen av både humor och
allvar.
Scenografin är spektakulär – ett helt pensionat med grusväg och tallar, som ett
Änglagård i moll. Ljussättningen förstärker kontrasten mellan idyll och oro.
Förutom Marianne Mörck, Björn Wahlberg och Odile Nunes medverkar Mika
Oskarson-Kindstrand, Thomas Roos, Lena Strömdahl och Erik Mattsson. Musikerna
är Erik Kjellberg, Lage Malmsten, Lars Rudolfsson och Stefan Bergström.
Knivkastning, prickskjutning och en ängel som återuppväcker en man – inslagen är
lika oväntade som tankeväckande. Publiken lämnar Orionteatern med både skratt
och eftertanke. Pjäsen hade premiär den 2/11 2025 och spelas till den 28/2 2026.
"Under Halloween ruvar hemligheter och
skräckinjagande varelser bland skuggorna. Om du vågar dig in i parkens mörka
skräckområden – eller de ännu mörkare skräckhusen – väntar nervkittlande
upplevelser som vill skrämma dig. På riktigt."
Halloween på Liseberg höll öppet mellan den 3 oktober och
den 2 november 2025. Jag tillbringade flera timmar i parken och kommer därför
att fokusera på skräckhusen och skräckområdena.
Sju – Syndens väg till undergång
Sju gånger kommer du frestas. Sju gånger kommer du falla.
"Sju dagar. Sju ord. Sju hav. Sju kullar. Och sju
dödssynder. Synden ligger i betraktarens öga och sju gånger kommer den
upprepas. Sju gånger kommer du möta dina värsta sidor. Sju gånger kommer du
frestas. Sju gånger kommer du falla. Men du får bara en chans att stå emot. Ta
den – eller förlora dig själv för evigt."
Detta skräckhus är inspirerat av filmen Seven från 1995
och kretsar kring en seriemördare som mördar sina offer utifrån de sju
dödssynderna: högmod, girighet, vällust, avund, frosseri, vrede och lättja. Det
är inte övernaturligt skrämmande, utan snarare groteskt – med mycket blod,
smuts och sju distinkta mordplatser. Finalen, där du möter mördaren med
motorsåg, är dramatisk. Det är det enda huset med 15-årsgräns, vilket känns
rimligt med tanke på det mörka temat.
Betyg: 3 av 5
Nattsvart på Gasten – En gastkramande mörkerupplevelse
Vågar du dig in i deras mörker?
"Hjulen måste rulla", skrockar kistmakaren och
slår av strömmen, så att junior så att säga kan skapa underlag för både
liksminkaren och övriga familjemedlemmar. När du sedan står där, ensam i
mörkret, ångrar du djupt att du inte var mer uppmärksam vid
incheckningen..."
Bakgrundsberättelsen till Nattsvart på Gasten är att en
begravningsentreprenör, tillsammans med sin gastfamilj, har orsakat ett
strömavbrott på hotellet – allt för att i mörkret kunna få tag på nya kunder.
Spökhotellet Gasten är Lisebergs ordinarie spökhus, men under Halloween är det
till stora delar helt nersläckt, och besökarna får lyktor för att ta sig fram.
Huset är välgjort och scenografiskt imponerande, med varierade rum som
innehåller flera olika stilar och teman.
Betyg: 4 av 5
Zombie – Tystnad är din enda chans
Smyg dig in på egen risk
"Ta dig fram bland omkullvälta möbler, sprakande
lysrör och skräckinjagande varelser – på egen risk. Din enda chans att komma ut
igen är att inte ge ett ljud ifrån dig. Klarar du det?"
I Zombie befinner du dig i ett stort kontorskomplex där
ett zombieutbrott har brutit ut. Miljöerna är välgjorda och trovärdiga, men
vissa partier är svårframkomliga – särskilt där kuddar och madrasser täcker
golvet. Upplevelsen avslutas med att du pressar dig ut genom enorma,
uppblåsbara svarta väggar, samtidigt som zombies jagar dig bakifrån.
Betyg: 3 av 5
Skogen – En stig du inte borde lämna
Väck inte det som sover
"Vad är det egentligen som finns i skogen? Är det en
kvist som rispar ditt skinn? Eller är det en nagel på ett benigt finger? I
mörker och dimma kommer dina sinnen förstärkas och ge dig kalla kårar. Kanske
på egen hand. Kanske inte. Håll dig till redan upptrampad stig – ett enda
felsteg är allt som krävs. Sedan tar det dig."
Detta skräckhus var tyvärr stängt vid mitt besök, men det
är det enda som är helt utomhus och går genom området Lisebergs Lustgård. Den
mörka skogspromenaden följer en stig genom skogspartierna på kullen till höger
om entrén. Enligt andra besökare ger ljudeffekterna och de varelser man möter
längs vägen upphov till både höga hopp och skrik.
Ej bedömt (stängt vid besök)
Vinden – Där de bortglömda väntar
Din (o)tur att lida
"Bakom den igenbommade vindsdörren står tiden stilla
och de bortglömda väntar tålmodigt på nya troféer att hänga upp på väggarna.
Och de tvekar inte att gå över lik för att överleva, om det behövs. När de
tvingas fram i dagens ljus blir det på allvar och de lägger all skuld på dig.
När du hör sången är det redan för sent – nu är det din (o)tur att lida."
I Vinden möts du av spökbarn och porslinsdockor i
naturlig storlek – vilket gör att du aldrig vet när någon kommer att hoppa fram
och skrämmas. Det är det skräckhus jag personligen tyckte var mest skrämmande,
men också mest fysiskt ansträngande på grund av alla trappor och den långa
vandringen. Ett obehagligt soundtrack spelas om och om igen och förstärker den
kusliga stämningen. Även i detta hus måste du pressa dig igenom enorma,
uppblåsbara vita väggar – men här sker det redan i början av upplevelsen.
Betyg: 5 av 5
Och vi fortsätter med de tre skräckområdena
"I Luna Park har störiga clowner tagit över – och de
är allt annat än roliga. Samtidigt, nere vid Hamnområdet, bryter paniken ut.
Något rör sig uppåt från havsdjupet. Något enormt. Något monstruöst.
Alarmklockans slag är starten på en skräckfilm där handlingen projiceras på
fasaderna."
Clown – Skratt som fastnar i halsen
Nervigt, störigt och jobbiga överraskningar
"Först är där bara en. Sedan två. Och sedan, utan
förvarning, är de överallt. Skeva ljud, ett myller som borde vara roligt, men
som mest känns alldeles för påträngande. De sjunger och spexar, utan att det
blir roligt. 'Det var ju bara på skoj.' Så otroligt inte roligt det är."
Upplevelsen beror helt på om du tycker att clowner är
obehagliga eller inte. När de ser exakt likadana ut, blir fler och fler och
kryper på dig bakifrån – då tycker i alla fall jag att det känns riktigt
obehagligt.
Betyg: 3 av 5
Eldshow – Gnistor i mörkret
När mörkret faller tänds eldarna
"Svartklädda gestalter rör sig som skuggor genom
tivolit – eldartister som bjuder på en spektakulär föreställning där varje
gnista viskar om något udda och otäckt. En visuell explosion av eld och
obehag."
Eldshowen fungerade som ett passande avslut på kvällen,
även om jag har sett mer imponerande eldshower tidigare. Ibland blev det för
mycket lek och fjanteri, och det var oklart varför de medverkande skulle prata
alls – särskilt med tanke på det töntiga tonläget.
Betyg: 2 av 5
Nemesis – Tentaklerna når allt
Slingrande, vridande och skoningslös
"Ett inferno väntar när klockan börjar klämta.
Sökljusen till trots – allt som finns kommer krossas och förintas. Hus, båtar,
människor. Allt blir till sist en del av den väldiga kroppen vars tentakler når
allt och alla. Även dig."
Hamnområdet var tematiskt välgjort, med slingrande
tentakler i vattnet som med jämna mellanrum sprutade vatten högt upp i luften.
Efter mörkrets inbrott projicerades en stämningsfull och skrämmande film på
husfasaderna. Om jag hade fått önska något mer, vore det lite mer interaktion –
till exempel att tentaklerna rörde sig eller att fler aktörer fanns i området.
Betyg: 4 av 5
Demonernas skugga – Där ondskan har segrat
Vågar du?
"I demonens skugga har kampen mellan gott och ont
utspelat sig – och där ondskan vunnit en förkrossande seger. De fallna änglarna
gråter hjärtskärande i demonernas grepp, och de förlorade själarnas skrin
drunknar i demonernas viskande väsningar som lovar dig allt ont."
Här hamnar besökarna mitt i en sista, avgörande strid
mellan ont och gott. Det är en blandning av otäcka statyer, små demoner som
springer runt bland besökarna och större demoner som uppträder på små scener
runt om i området. Platsen är belägen nära attraktionerna Valkyria och Loke, i
det så kallade Myter och legender-området.
Betyg: 3 av 5
Spökbaren Gasten – Middag med kalla kårar
Gastkramande god mat och dryck
"Det här är krogen som serverar mat och dryck med
kalla kårar och skrämselhicka i en härlig kombination. Slå dig ner bland tavlor
som följer dig med blicken och njut av en vällagad middag i goda vänners
lag."
Spökbaren Gasten ligger inne i nöjesparken Liseberg och
är känd för sin skrämmande men ändå inbjudande atmosfär. Gästerna får njuta av
en vällagad middag i sällskap av levande skådespelare som förstärker den
kusliga stämningen. Det är en perfekt plats för den som söker en annorlunda
matupplevelse i Göteborg – med god mat och skräck i kombination. Tyvärr tog det
väldigt lång tid att få maten serverad, trots att det inte var särskilt många
besökare på plats.
Betyg: 3 av 5
Sammanfattning och slutbetyg
Det är tydligt att Liseberg satsar stort på Halloween –
både scenografi och ljuddesign håller hög nivå. Vissa delar var mer skrämmande
än andra, men helhetsintrycket är att parken lyckas skapa en stämning som är
både underhållande och obehaglig.
Det
har drygt
gått 20 år sedan Baz Luhrmanns Oscarsbelönade film Moulin
Rouge
slog världen med häpnad. Sedan dess har musikalversionen erövrat
både New York och London. Och nu senast i Köpenhamn, Oslo och
Chinateatern
i Stockholm där Moulin
Rouge
blev en gigantisk succé och spelades för 150 000 gäster under två
helt utsålda säsonger 2023-2024.
Handlingen
utspelas år 1899, då den unga och förväntansfulla poeten
Christian (Andreas Wijk) prövar lyckan i Paris där han hamnar bland
de kantstötta men kärleksfulla bohemerna i konstnärskvarteren. När
Christian lyckas sätta upp en show på den legendariska nattklubben
Moulin
Rouge,
blir han genast förälskad i klubbens stora stjärna Satine (Marsha
Songcome) - och hon i honom. Men i en värld där sanningen är
förhandlingsbar och skönhet går att köpa för pengar så blir
deras kamp för frihet och kärlek en kamp på liv och död. För att
rädda klubbens ekonomi tvingas Moulin
Rouges
ägare Harold Zidler (Morgan Alling) att ta hjälp av den hänsynslösa
men förmögna Greven av Monroth (Fred Johanson). I gengäld lovas
greven att få ta Satine som sin älskarinna. Klubbens öde ligger nu
i Satines händer och hon slits mellan kärleken till Christian och
ansvaret för klubben och sina medsystrar där. Medverkar gör
också Alexander Larsson och Anton Ewald tillsammans med en stor
orkester och sång- och dansensemble. Regin och den svenska dialogen
är gjord av Anders Albien.
Foto: Mats Bäcker
Jag
såg Moulin
Rouge
redan innan premiären på Chinateatern
i september 2023 och har sedan dess velat se den igen, för detta är
en sådan show där det händer mycket saker på scen hela tiden.
Musikalen har ett sådant högt tempo och innehåller så mycket
sång, dans och musik att man behöver se den mer än en gång för
att kunna ta in och uppleva allt. Moulin
Rouge
är en passionerad kärlekshistoria med över 70 av musikhistoriens
största hits, nästan alla sångnummer från filmatiseringen och
lika många till. De flesta av låtarna ingår dock i långa sång-
och dansmedleyn, så det är inte många låtar man får höra i sin
helhet.
Rondo
känns rent allmänt som en bättre, mysigare och intimare lokal än
Chinateatern.
Du kommer närmare scenen och handlingen även om du sitter en bit
bak på parketten. De stora huvud- och birollerna är samma som på
Chinateatern,
medan stora delar av den stora ensemblen är utbytt. Trots detta
känns föreställningen mycket mer samspelt och tightare än i
Stockholm.
Foto: Mats Bäcker
De
fantastiska fartfyllda dansnumren är koreograferade av Jenny
Widegren, Zain Odelstål, Kirsty McDonald och Anja Gaardbo.
Dansnumren är ofta uppåt fem minuter, så alla i dansensemblen gör
ett otroligt jobb. Takis vackra art
nouveau-inspirerande
scenografi i jugendstil känns både gammaldags och modern på samma
gång. Pelle Palmés snygga ljusdesign är passande och ändrar
färger allt efter känslor, stämning och händelser. Astrid Lynge
Ottosen och Sara Klänges kostymdesign respektive mask &
perukdesign är både snygg, passande och ändrar stil efter att
personerna utvecklas.
Marsha
Songcome är erfaren och ett helblods proffs som slår flera av sina
medspelare med hästlängder i både sång och skådespeleri. Detta
gör dessvärre att Andreas Wijk känns som ganska blek och oerfaren
jämfört med henne. Deras kärlekshistoria känns tyvärr inte
heller verklighetstrogen och det slår absolut inga gnistor mellan
Satine och Christian.
Foto: Mats Bäcker
Morgan
Alling har inte världens bästa sångröst, men det vare sig krävs
eller behövs i rollen som konferenciern, utan hans lite grövre röst
passar i den lite ruffiga rollen som Harold Zidler. Rollen som
konstnären Henri
Toulouse-Lautrec är
en av Alexander Larsson större roller, förutom huvudrollen i
Dreamgirls.
Alexander missade sin egen premiär i Stockholm på grund av en
olycka, men här i Göteborg får han äntligen visa upp sin stora
sång- och dansregister. Anton Ewalds argentinske dansare Santiago
minns jag att jag blev imponerad av redan i Stockholm, då jag vare
sig visste att Anton kunde sjunga eller dansa så pass bra, men hans
tango i Backstage
Romance och
El
Tango De Roxanne är
bland de snyggare dansnumren i föreställningen. Fred Johanson är
ren urkraft och hans basstämma när han ryter till är inte av denna
värld. Hans greve känns verkligen både elak, ondskefull och ingen
jag skulle vilja stifta närmare bekantskap med.
Vill
du se en färgglad, fartfull kärlekshistoria med mycket sång, musik
och dans så ta en tur ner till Göteborg medan Moulin
Rouge
spelas
den 25 september 2025 till och med 21 mars 2026.
Miss Saigon
var länge min favoritmusikal, mycket för att den var den första
jag såg både i London och i Stockholm i slutet av 90-talet. Jag har
sett några dokumentärer och 25-årsjubileet på bio och DVD, men
jag har inte sett några av nyuppsättningarna vare sig på West End,
i Malmö eller i Göteborg, förrän nu.
Miss Saigon
är en musikal med musik av Claude-Michel Schönberg och Alain
Boublil. Libretto av Boublil och Richard Maltby Jr. och är baserad
på Giacomo Puccinis opera Madama Butterfly som i sin tur
bygger på boken Madam Chrysantheme. Den hade premiär i
London 1989. Miss Saigon berättar historien om en amerikansk
soldat och en vietnamesisk flicka som blir förälskade i varandra
under Vietnamkrigets sista dagar.
Handlingen
i Miss
Saigon
startar i slutskedet av den amerikanska ockupationen i Saigon,
Vietnam 1975, och kretsar kring Kim, en ung flykting från
landsbygden, som tvingats söka arbete på en nattklubb i Saigon. Där
möter hon Chris, en amerikansk soldat, och de förälskar sig i
varandra. När Saigon faller skiljs de åt. Chris återvänder till
USA. Det han inte vet är att Kim väntar deras barn. I
efterkrigstidens skugga försöker Kim bygga ett nytt liv för sig
och sin son. Till slut korsas Kims och Chris vägar på nytt – och
Kim ställs inför ett avgörande beslut.
Foto: Mats Bäcker
Miss
Saigon
är ju en helt genomsjungen musikal precis som Andrew Lloyd Webbers
Evita
eller
Schönberg och Boublils Les
Misérables.
Att musikalen spelas helt på engelska gör mig detsamma, då jag kan
varenda textrad utan och innan, men jag tror dessvärre att en del av
handlingen och de flesta av skämten, flyger stora delar av den äldre
publiken över huvudet.
På
Göteborgsoperan är det en stor internationell ensemble, med både
svenska och utländska artister. I den kvinnliga huvudrollen ser vi
svenska Feline Andersson, som jag tidigare sett spela huvudrollen
Elphaba i musikalen Wicked
på
Göteborgsoperan, spela den unga vietnamesiska kvinnan Kim. Feline
spelade Kim med stor pondus, desperation, hjärta och smärta. Jag
tycker till och med att hon passade bättre i rollen som Kim än vad
hon gjorde som Elphaba, då hennes unga ålder gör naiviteten i
denna roll mer rättvisa.
Timothy
Garnham, som spelade den manliga huvudrollen Chris, har en stor och
stark stämma som kom ordentligt fram i sången Why
God Why? Birollerna
Thuy och Engineer spelades båda helt fantastiskt av Alistair So och Eu
Jin Hwang. Det är en lättnad att äntligen få se en asiat spela
rollen som Engineer, då rollen i många fall spelats av vita
skådespelare som Dan Ekborg, Patrik Martinsson, Stefan Sauk och
Jonathan Pryce. Tyvärr upplevdes Arvid Assarsson, som spelade
kamraten John, lite blek jämfört med de andra och hans stämma
nådde inte riktigt höjderna som krävs i sången Bui
Doi.
Foto: Mats Bäcker
Det
är både en stor ensemble och stor orkester som verkligen kommer
fram i nummer som The
Morning of the Dragon, This Is the Hour och
i körpartiet i slutet av
I’d Give My Life for You. (Exodus)Den
lilla pojken Tam spelas underbart av de alternerade barnen Pontus
Bremholm, Louis Linusson, Gabriel Melo och Mia Terese Yasuda.
Som
regissören Guy Unsworth skriver i programmet, så är Miss
Saigon laddad med svåra teman – kapitalism, kommunism, kön,
sexualitet, sexarbete, militarism, rasifiering och den bestående
klyftan mellan öst och väst. Musikalen berör nästan varje obekväm
fråga vi brottas med idag.
Därför är det en stor befrielse att se att kvinnorna på Dreamland
inte längre framställs med klichéer som sexualiserade, undergivna,
avklädda asiatiska sexarbetare. Detta tack vare kostymdesignern Jean
Chan som inte längre skildrar vietnameserna som stereotyper, utan
låter kvinnorna vara mer påklädda och använda de kläder som
faktiskt användes i Saigon på 1970-talet.
Trots
mina lovord så var första akten, med några få undantag, som The
Heat Is On,Thuy’s
Intervention
och
ovan nämnda The
Morning of the Dragon
och I’d
Give My Life for You ganska
seg och långtråkig, men detta förändras med råge i andra akten.
Här
kommer bland annat den maffiga, långa och intensiva Kim’sNightmare
där den berömda helikopterscenen är. Jag vill inte avslöja för
mycket, men du får absolut se en fullstor helikopter på scenen, så
du förväntade dig nästan att känna vinddragen från
propellerbladen. I slutet av andra akten kommer även Engineers
otroliga långa slutnummer The
American Dream. Jag
skulle snarare kalla den The
American Nightmare, för
att den är så överdådig och over
the top.
Som Jean Chan skriver i programmet, numret
är en åtta minuter lång överdådig drömsekvens som blandar cirkusestetik med amerikanska flaggor och Frihetsgudinnan i en
absurd, visuell explosion.
Foto: Mats Bäcker
Detta
var första gången jag fick höra Ellens nya låt Maybe
live, som
ersatte de tidigare Now That I've Seen Her och
It's Her or Me. Detta
gjorde att man upplevde Chris nya fru Ellen lite mer sympatisk mot
Kim. En snygg liten detalj är att de har en återkommande symbolisk
ballong med i handlingen.
David
Woodheads scenografi var stilfull och man flyttades snyggt mellan
Dreamland, olika
sovrum, den amerikanska ambassaden, gatorna i Saigon och Bangkok,
samt scenerna i USA. Miss Saigon
på Göteborgsoperan är den hyllade versionen från Folketeateret i
Oslo och är en så kallad non-replica föreställning, så förvänta
dig inte att den ser likadan ut som på Broadway eller West End. Så
vill du se hjärtskärande dramatik, höra vacker musik och uppleva
en tidlös berättelse missa inte Miss Saigon.
Föreställningen
spelas den 27 september 2025 till den 28 mars 2026 och är väl värd
en weekendresa till Göteborg, oavsett om du sett Miss
Saigon tidigare eller inte.
