Ray Cooney farsen Trassel (Out of
order) spelades sommaren 2019 på Krusenstiernska Teatern i Kalmar,
med nästan samma gäng som nu. Själv såg jag Dröse & Norbergs
uppsättning redan 2010, men då under namnet ”Liket som visste för
mycket”. Det är en själslig uppföljare till pjäsen
Hotelliggaren (Two into one) och utspelar sig på samma hotell med
näst intill samma människor, förutom liket i garderoben.
Trassel handlar om Ragnar Rundqvist
(Peter Dalle) och Lena Stjernström (Sussie Eriksson) som ska inleda
en kärleksaffär på Grand Hotell år 1964. På hotellrummet hittas
ett lik (Ola Forssmed), men i stället för att ringa polisen och
därmed avslöja sin kärleksaffär ber de Ragnars förvirrade
assistent Göran Dahlberg (Robert Gustafsson) att gömma liket och
dölja sanningen för den nyfikna hotelldirektören (Per Svensson),
den girige kyparen (Anders Jansson), den envisa städerskan och den
kärlekstörstande sjuksköterskan (Hanna Dorsin), den svartsjuke
maken (Henrik Johansson) och den svikna makan (Anki Albertsson).
Foto: Mats Bäcker
Detta är en snabb, välspelad fars med
idel kända och proffsiga skådespelare i rollerna. Bäst var ändå
Ola Forssmed som med sina viga, ledlösa och gummiaktiga lekamen
förkroppsligar själva liket. Höjdpunkten var ändå medleyt eller
snabbspolningen i slutet av föreställningen, vilken koreografi,
vilken fart, vilken tajming! Ära den som äras bör Edward af Sillén. Men även Per-Magnus "PM"
Andersson som gjorde den komiska dansen i första akten.
Marcus Englessons scenografi var snygg
och detaljrik, allt från utsikten över Stockholm till detaljer som
den insparkade dörren i korridoren. Camilla Thulins kostymdesign och
David Julios mask- och perukdesign var stilren och andades 60-tal.
Inte att förglömma Edward af Sillén, som gjort en fantastisk
bearbetning, regi och översättning. Även stuntkoordinatorn Seth
Ericson och naprapaten Tommy Eriksson som gör att Ola och de andra
medverkande inte skadar sig bör nämnas.
Gillar du välspelade komedier med
mycket förvecklingar och spring i dörrarna så är detta pjäsen
för dig.
Musikalen
bygger på Jane Fallons bok Got You Back och
handlar om 40-åriga Joe (Lucas Krüger) som
lever ett dubbelliv, med sin fru Stephanie (Jessica Marberger) och
tonårsdotter Stella (Edda Pekkari) i storstaden och med sin nya
flamma Katie (Emelie Evbäck) på landet. Kvinnorna träffas, blir
vänner och bestämmer sig för att tillsammans hämnas på Joe. I
handlingen finns radarparet Gary (Anton Lundqvist) och Natasha (Pia
Ternström) men också Meredith (Hanna Hedlund) med sin
fruktansvärda klädsmak.
Foto: Mats Bäcker
Det är en typisk romcom, fast på
scen. Handlingen är ganska blasé och tunn och hade fungerat lika
bra utan sångnumren. Jag tror att sångnumren hade fungerat bättre
utan dialogen. Eftersom sångnumren inte har något med handlingen
att göra så stoppar de bara upp varandra. Känslan förstärks med
att dialogen är på svenska, medan sångnumren är på engelska. Med
andra ord är det en ganska typisk jukebox musikal med låtar från
en artist, i detta fall Roxette.
Sång och dansnumren är däremot fantastiska. Jennie Widegren och Miles Hoares koreografi är genial och känns både 90-tal och modern på en och samma gång. Roxettes alla klassiska låtar i nya arrangemang är verkligen den stora behållningen av föreställningen. Hanna Hedlunds finstämda ”Listen to your heart” är en av de vackraste numren under kvällen, tätt följt av Jessicas och Emelies duettversion av ”It must have been love” och Lucas Krügers maffiga ”Queen of rain”.
Foto: Mats Bäcker
Jag
måste också nämna både Palle Palmés ursnygga ljusdesign och
Oskar Johanssons välgjorda ljuddesign under kapellmästare Erik Brag
Månssons ledning och Joakim Hallins musikaliska ansvar.
Några av
Torbjörn
Bergströms kostymdesigner och Sara Klänges mask och perukdesigner är riktigt snygga, som Merediths svarta kostym i numret ”The
look”. Det gav mer än en blinkning till Madonnas video ”Express
Youself”.
Joyride
var en föreställning som var tillräckligt underhållande för att
se en gång, men inget jag vill se om eller kommer att minnas om
några år. Men om du gillar romantiska komedier, 90-tal, Roxette,
fantastiska dansnummer och nostalgi är detta en föreställning för
dig.
We
Will Rock You är en musikal som baserar sig på låtar av det
brittiska rockbandet Queen och som är uppkallad efter bandets låt
med samma namn. Musikalen är skriven av den brittiska komikern och
författaren Ben Elton i samarbete med Queen-medlemmarna Brian May
och Roger Taylor. Historien utspelar sig i en dystopisk framtid där
man undviker originalitet och individualism, och där musikinstrument
och rockmusik är förbjudet. En ensam drömmare dyker upp för att
uppfylla en profetia som gör det möjligt för rocken att återkomma.
Originaluppsättningen av We Will Rock You hade premiär i maj 2002
på Dominion Theatre. Efter 12 år och 4 600 föreställningar
sänktes ridån för sista gången den 31 maj 2014.
Foto: Oscar Törnell
Jag tror detta är tredje, alternativt fjärde, uppsättningen av We will
rock you jag ser. Förutom West End Lives version 2023 på Playhouse
Teater och 2Entertains version på Cirkus 2010, så vill jag minnas
att jag även sett en ungdomsversion på Farsta Teater för många år
sedan. Detta stora samarbete av Tocca Entertainment, Lifeline och All
things live är absolut den största uppsättningen. Det började på
Dalhalla sommaren 2024 och är nu ute på en stor arenaturné med 14
föreställningar i Stockholm, Sandviken, Halmstad, Malmö, Göteborg
och Linköping mellan den 11 april och 24 maj 2025.
Man
ser aldrig We will rock you för den rent av banala handlingen, utan
för de fantastiska Queen låtarna, så även i detta fall. Tyvärr
var inte alltid ljudet det bästa. Vid flera tillfällen var musiken
rejält distad och vid andra tillfällen ekade det, så ljudet
studsade mellan arenans väggar. Vid andra tillfällen överröstade
musiken sångarna, men om detta faktiskt berodde på ljudet,
mikrofonerna eller om sångarna faktiskt inte har sångtekniken
eller kraften i sina röster tvista de lärde.
Foto: Oscar Törnell
Viktor
Norén passade röstmässigt bra som Galileo, men man blev väldigt
trött på hans rockposer och upprepande poseringar efter ett tag.
Tyvärr hördes knappt Dotter (Johanna Jansson) som spelade
Scaramouche, Jag vet inte om det beror på hennes tidigare erfarenhet
som pop och schlagersångerska, men hon använde en väldigt mjuk och
försiktig röst, som inte ens höll hela föreställningen. Bäst
skådespeleri kom från de erfarna musikalartisterna Alexander Lycke
(Kashoggi) och Fredrik Lexfors (Buddy) vilket inte var så
överraskande. Överraskande var däremot Fredrik Lexfors lilla
steppnummer.
We
will rock you är egentligen en komedi, men vare sig publiken eller
skådespelarna verkade vara riktigt med på noterna, utan de försökte
att spela musikalen seriösare än vad den faktiskt är. Jag vet inte
om det är ett medvetet val från regissören Åsa Engman eller om de
på scenen missuppfattat själva syftet med musikalen? Jag menar en
föreställning som handlar om att man inte får sjunga och spela
musik, där de hela tiden spelar musik och sjunger, det går inte att
framföras utan att ha en glimt i ögat.
Foto: Oscar Törnell
Sedan
var publiken väldigt tråkig, trots att det var en fredagskväll.
Jag vet att de hade stängt av balkong B och flyttat ner den delen av
publiken till balkong A. Hela parketten var fullsatt, så man hade
velat ha lite mer tryck i publiken. Nu kändes det mest som om
publiken knappt applåderade artigt mellan låtarna, eller ens när
artisterna ville att publiken skulle klappa med i takten.
Något
som däremot var fantastiskt var Margaretha Julles och Conny
Bäckströms kostym, mask och peruk. Den var både färgglad,
futuristisk, och fantasy inspirerad. Den väckte stor uppmärksamhet
och syntes långt ut i publiken. Om man mot förmodan inte såg, så
hade de tre stora skärmar, där man kunde se närbilder under hela
föreställningen.
Foto: Oscar Törnell
Jag
måste även nämna Killer Queen spelad av Sarah Dawn Finer, som jag
aldrig sett så utspökad på scen tidigare, men som ändå uppträdde
tryggt, vant och säkert på scen. Sarahs fantastiska röst passade som hand i handske till de underbara Queen låtarna.
Koreografin av Patrik Riber och
Åsa Engman var även den välgjord, snygg och stilfull när
den framfördes av den 10 personer stora dansensemblen. Jag
hade trots kritiken en trevlig stund på arenan och jag rekommendera
alla som älskar Queens musikskatt att se denna show, för ni kommer
absolut att gilla den från första till sista stund.
Huvudroller:
Viktor Norén - Galileo Dotter - Scaramouche Sarah Dawn Finer
- Killer Queen Anton Ewald - Brit Alexander Lycke - Kashoggi
Elin Werling - Oz Fredrik Lexfors – Buddy.
Ensemble:
Nathalie Akselsen, Minou Deilert, Mattias Disman, Emilia
Hallstensson, Emilie Jirenius, Alexander Larsson, Patrik Riber,
Petter Snive, Isabella Törnell, Emma Wihlborg och Hanna Rydman
Körensembler.
Foto: Oscar Törnell
Regissör/koreograf: Åsa Engman Koreograf:
Patrik Riber Musikaliskt ansvarig: Per Björling Ljuddesign:
Fredrik Arwidsson Ljusdesign: Palle Palmé Kostym: Margaretha
Julle Mask/peruk: Conny Bäckström LED content designer:
Johannes Ferm Winkler.
Musiker: Kapellmästare/Bas: Per
Björling Keyboard: Rebecka Isberg Gitarr:
Jesper Adefelt Gitarr:
Andreas Brännstam Trummor:
Ludvig Jerner Keyboard
& Gitarr: Albin Grahn
Producenter:
Michael Henriksson (Lifeline),
Åsa
Holmgren (All
Things Live) och Viktoria
Tocca (Tocca
Entertainment).
För drygt en vecka sedan var jag på Göta Lejon och såg konserten Night of Famous Musicals, som är ett samarbete av producenterna Highlight Concerts och Julius Production. De kallar det själva en Original London produktion med tio solister, kör, dansare och fem musiker. Allt under konstnärlig och musikalisk ledning av Karl Davies och Steve Ellery.
Under två timmar, inklusive paus, framför de låtar från musikaler som Rock of Ages, Chess, Les Miserables, Mamma Mia, Frost, Moulin Rouge, Lejonkungen, Phantom of the Opera, Cats, Jesus Superstar, Evita, Shrek och West Side Story. Medverkande är Mafalda Falcão, Phoebe Williams, Daniel Hall, Myles Waby, Joe Atkinson, Victoria Hughes, Daisy Ward, Emily Wilson, Benjamin Collins och Matt Held.
Jag skulle önska att detta var en mycket bättre konsert än var det faktiskt var. Nu var det bara något bättre än The Music of Les Misérables in Concert och The Andrew Lloyd Webber Concert Gala. Första akten kändes rent av ointressant, oengagerad, dåligt koreograferad, amatörmässiga kostymer och tråkiga låtar utan vidare driv och tryck. Sedan som sista nummer kom ett medley från Les Miserables och då hände det helt plötsligt något, med ett ryck kom den energi och spelglädje som tidigare saknats.
Efter pausen fortsatte det med medleys från bland annat Moulin Rouge och nummer från Andrew Lloyd Webbers alla musikaler som höjdpunkterna. Hela föreställningen avslutades med sånger från ABBA musikalen Mamma Mia, då hela publiken stod upp och dansade och sjöng med.
Jag upplevde att flera i ensemblen var alldeles för unga och oerfarna för de låtar de fick framföra, med undantag för konferenciern och sångaren Daniel Hall, som sjöng med riktig fin stämma i både Phantom of the opera och Shrek. Några av dansarna gjorde riktigt fina koreografier till numren, men jag vet tyvärr inte vilka som vare sig dansade eller gjort koreografierna. Det finns väldigt dåligt med information online och för att köpa programmen på plats krävdes dessvärre lösa kontanter, som ingen har längre.
Jag vet inte om vi egentligen behöver dessa utländska musikalturnéer i Sverige, när vi har både Från Broadway till Duvemåla, som turnerat runt om i hela Sverige sedan 2016 och Stockholm Musikalartistutbildning (SMU), som sätter upp sin Tragedi/Komedi konsert varje vår sedan 2015.
RoJteatern
i Handen har en så pass unik och speciell historia att på hela 41
år har endast fyra personer stått för regin under de stora, årliga
föreställningarna som är öppna för alla som vill vara med.
Nu är det dags för regissör nummer fem när Sebastian Ring tar
över rodret.
Affisch: Mats Persson
Årets
pjäs är den odödliga klassikern Trollkarlen från Oz, där flickan
Dorothy sveps i väg av en cyklon och landar i det märkliga landet
Oz. Där möter hon Fågelskrämman som är den bäste av filosofer,
men mest önskar sig lite vett i sin halmfyllda skalle, Plåtman som
alltid ställer upp för alla, men helst vill ha ett hjärta i sin
hårda kropp för att kunna älska igen och det fega Lejonet som
alltid skyddar sina vänner, men mest av allt vill ha mod. Ständigt
jagade av den onda häxan Västan som vill ha Dorothys magiska
rubinskor, slår dessa fyra omaka vänner följe till Smaragdstaden
för att träffa den store Trollkarlen för att han, han som är så
stor och mäktig, ska uppfylla alla deras önskningar…
Jag
har sett flera uppsättningar av Trollkarlen från Oz och såg även
Rojteaterns tidigare föreställning 2012. Både då och nu med musik
och dramaturgi av Håkan
Marmegård. Största skillnaden är att det är en helt ny regissör
i Sebastian Ring och att Tova Holmberg hjälpt till med både musik,
sångarrangemang och körinstudering.
De
fyra unga kvinnorna som spelade Dorothy, Fågelskrämman, Plåtmannen
och det fega lejonet (Vilma Hjord Mattsson, Evelina Vargamo, Julie
Ehrström och Jasmine Hortlund gjorde alla ett utmärkt jobb för att
porträttera sina skilda roller, men de hade gott kunnat förnya
rollerna och i stället fått spela en kvinnlig fågelskrämma, en
plåtkvinna och en lejonhona.
Åsa
Forslin Aronsson och Malin Hjord Mattsson, som spelade den onda häxan
västan och den goda häxan Glinda, gjorde ett eminent jobb som de
två rivaliserade häxorna i Oz. I stället för att göra häxan
grön, så hade de här i stället valt att porträttera henne som en
isdrottning, mer lik den onda drottningen i Narnia.
Liksom
förra gången hade de med några djur som kallas Khaliderna. Jag har
aldrig sett dem i någon film eller scenuppsättning av Trollkarlen
från Oz, men tydligen är Kalidahs ondskefulla rovdjur som strövar
omkring i det magiska landet Oz. Kalidahs är enorma, monstruösa
bestar med kroppar som björnar, huvuden som tigrar och klor och
huggtänder så vassa att de kunde slita lejonet i två delar.
Peter Forsberg som i akt två spelar självaste Trollkarlen
från Oz, gör det både humoristiskt och med stor erfarenhet. Redan
när jag såg föreställningen 2012 var han med och spelade
fågelskrämman, även Dennis Simonsen, som nu spelade Borgmästaren
i landet Oz, var med redan 2012 och spelade då bland annat
sekreteraren och Herr Ek.
Det
kanske inte alltid är skönsång i föreställningen, men den stora
spelglädjen och stämsången i de större scenerna, när hela
ensemblen är på scen, uppväger detta. Om jag räknat rätt, så är
det tyvärr enbart fem män med i den stora ensemblen, inkluderat
Dennis och Peter, som jag nyss nämnde. Det är lite synd då
ensemblekvinnorna ofta får dubblera som män eller manliga väsen i
flera scener.
Som
vanligt i Rojteatern är kostymerna både välgjorda och färgglada.
En av de vackraste scenerna i uppsättningen var vallmofältet,
vilket bestod både av ensemblen och små och större vallmoblommor.
Jag gillade även plåtmannens, fågelskrämmans och lejonets
färggranna kostymer. Jag har aldrig tidigare sett ett sådan stort
hår eller man på ett lejon i någon scenuppsättning. Det enda jag
faktiskt saknade var självaste gula vägen. Jag vet ju att
Rojteatern brukar måla om golvet inför föreställningarna, så de
hade väl kunnat måla en gyllene väg över scengolvet.
Jennie
Backman 2025-03-24 Foto: Jimmy Björkman och Linda Hansen
Uppsättningen
är för alla mellan 6 och 100 år hade premiär den 8 mars och
spelas onsdagar kl. 19:00, lördagar och söndagar kl. 16:00 till och
med den 3 maj på Gamla Folkets Hus i Handen. Föreställningens
längd är cirka 2 timmar och 15 minuter, inklusive paus.
Jag vet inte hur Uppsala Stadsteater lyckas med konsten att återigen sälja ut hela säsongen av en musikal innan den ens haft premiär? Senast var det Dolly Partons succémusikal 9 to 5 som sålde slut långt innan premiär och nu är det Cyndi Laupers och Harvey Fiersteins pop- rock- och soulmusikal Kinky Boots, i regi av Ronny Danielsson, som lyckats med detsamma. De släppte upp fyra extra föreställningar efter premiären, men de försvann lika snabbt som de dök upp.
Foto: Carl Thorborg
En olönsam skofabrik i England närmar sig konkursen med stormsteg. Något måste göras! Den unge Charlie Price ärver motvilligt sin pappas nedläggningshotade skofabrik i North Hampton. Skorna håller hög kvalitet men är omoderna och dyra. Av en slump kommer Simon – eller den flamboyanta nattklubbsartisten Lola – in i Charlies liv, och nu väntar en radikal förändring på fabriken. Glittrande shownummer berättar en angelägen historia som bygger på verkliga händelser.
Foto: Sören Vilks
Kinky Boots är från början en verklighetsbaserad amerikansk-brittisk film från 2005. Musikalen hade sin Broadwaypremiär 2013 och har tidigare bland annat spelat i Malmö 2016 och Säffle 2023. Musikalens kärna är två unga män som kommer från till synes motsatta världar som inser att de har en hel del gemensamt, och börjar med att stå upp emot sina pappor.
Foto: Sören Vilks
Jag måste erkänna att min första tanke, när jag hörde att denna musikal skulle sättas upp igen, var att Martin Redhe Nord kändes helt fel i rollen som Lola/Simon. Var jag är glad att jag återigen hade fel, Martin kunde tvärtom inte vara mer rätt i rollen. Han var snygg, sexig, dansade och sjöng som en gudinna. Detta är tredje gången Martin får spela någon sorts dragqueen efter Dolly Divine i 9 to 5 och Rektor Agatha Trunchbull i Matilda. Och som han gör det denna gång med höga klackar, höga stövlar och i klänningar med långa släp. Tänk att den lilla pojken som sprang runt på Kristina från Duvemåla konserter och berättade för alla att han skulle bli musikalartist när han blev stor, faktiskt blev det också.
Foto: Sören Vilks
Philip Jalmelid, som många tidigare sett i succén Så som i himmelen, fick återigen visa upp sina stora skådespelar- och sångtalang som fabriksägaren Charlie. Rolf Lydahl var näst intill oigenkännlig, i mask av Sigrid Nathorst-Windahl, som den äldre fabriksarbetaren George. Robert Noack spelar tryggt den mycket maskulina och fördomsfulla Don. I ensemblen har de placerat kända namn som Daniel Engman och Gladys del Pilar, som med sina starka röster lämnar stora avtryck, trots sina små roller som Harry och Pat. Kvällens positiva överraskning var Linda Kulle som med stor humor spelade den kärlekstrånade Lauren. Lindas humoristiska skådespeleri lockade publiken till många skratt.
Foto: Sören Vilks
Och så de sju änglarna med Gustaf Mardelius i spetsen, vilken dans, vilken show, vilken koreografi och allt i höga klackar. Jag vill även nämna de två små pojkar som spelade unga Charlie och Simon. Vilket mod att stå på scenen i den unga åldern och vilken fin gossopran röst den unga Simon hade.
Foto: Sören Vilks
Orkestern, under ledning av Adam Dahlström, är liten på endast sex personer, men den låter mer än dubbelt så stor och inte bara för att de har förinspelad hjälp på blåsinstrumenten. Camilla Thulins fantastiska kostymdesign är häpnadsväckande. Jag vet inte hur många klädbyten Lola och änglarna har totalt, men kostymerna blir bara mer häpnadsväckande och vackrare under föreställningens gång.
Foto: Sören Vilks
Jag skulle önska att jag skulle kunna rekommendera alla att se denna föreställning, för detta är verkligen en musikal som behövs just nu med sin glädje och positiva handling. Men eftersom den är helt slutsåld, så får man hoppas på ytterligare föreställningar eller kanske till och med en fortsättning i höst.
Den fattiga, godhjärtade och godisälskande Charlie växer upp nära Wonkas mystiska och mytiska chokladfabrik. När Wonka meddelar att han gömt fem guldbiljetter i lika många chokladkakor, blir Charlie ett av de lyckliga barn som vinner ett besök på fabriken. Men allt är inte så sött som det verkar innanför grindarna. De andra familjerna är rysligt bortskämda, och Wonkas hjälpsamma oompa-loompier har fullt sjå att hålla ordning på sällskapet. Besöket blir en både fantastisk och skrämmande resa, där de giriga straffas längs sockerängarnas vindlande stig.
GöteborgsOperans föreställning är storslagen med en orkester med 29 musiker, 21 stycken namngivna roller och en stor ensemble på 16 personer som bland annat spelar oompa-loompier och ekorrar. Rollen som Charlie Bucket spelades denna matiné av unga Isak Nilsson. Att romanens svenska namn "Kalle" i GöteborgsOperans version förblir det ursprungliga "Charlie" beror på att både pojkar och flickor spelar titelrollen.
Första akten är ganska långsam och grå, då man ska hinna lära känna Charlie med hans fattiga familj och även möta de andra fyra barnen; Augustus Gloop, Veruca Salt, Violet Beauregarde och Mike Teavee och deras familjer. Av någon oförklarlig anledning spelas de andra barnen av vuxna skådespelare. Inte för att de gör det dåligt, men jag hade hellre sett barn även i de rollerna.
Foto: Lennart Sjöberg
Andra akten som utspelar sig inne i chokladfabriken är däremot full av fart och färgglad. Musikalen innehåller både sånger från filmversionen av Leslie Bricusse och Anthony Newley och helt nyskrivna av Scott Wittman och Marc Shaiman. De man nynnar på efteråt är ändå låtarna från 1973 filmen som "Pure Imagination" och "Oompa Loompa, do-ba-dee-doo, I've got another puzzle for you. Oompa Loompa, do-ba-da-dee, If you are wise you'll listen to me".
Musikalen innehåller en hel del dans i koreografi av Simen Gloppen. Till och med ett fantastisk steppnummer av oompa-loompierna och ett balett inspirerat nummer med ekorrarna. Varje barn har sitt egen tema med helt olika musikstilar, som de presenteras och avtackas med, så musikalen blir såväl spretig och varierande i stilen på både gott och ont.
Foto: Lennart Sjöberg
Ola Salo spelar den smågalna Willy Wonka förvånansvärt bra. Jag jämför hans spelstil mer med Jonny Depps än med Gene Wilders, men jag hade önskat att han hade tagit ut svängarna ännu mer, spelat över och vågat spela ännu mer galen. Unga Isak Nilsson stal verkligen showen och visade att man kan vara ett så kallat triple threat redan vid en sådan ung ålder.
Foto: Lennart Sjöberg
Det var roligt att se Carina Söderman på scen igen, som Augustus mamma, fru Glop. Jag tror inte jag sett henne på scen sedan hon alternerade som Ulrika i Västergöhl i Kristina från Duvemåla. Den som imponerade mest var ändå Åsa Fång i rollen som Mikes mamma, fru Teavee. Att Åsa kan sjunga är ingen nyhet, men att hon även kan vara rolig och ha en komisk tajming var en positiv överraskning.
Andra att nämna är Lina Svahn Larsson som spelade den göteborgska chokladförsäljerskan fru Pratchett, Tobias Ahlsell och Anders Wängdahl som de klantiga journalisterna Jerry och Cherry. De hade små roller, men var ändå personer med comic relief som man mindes efter föreställningen.
Foto: Lennart Sjöberg
Erik Fägerborn har gjort ett fint jobb med översättningen. Den stora orkestern lät bra under ledning av Martyna Szymczak, som var lördagens dirigent. Rachaels Cannings kostym och dockdesign var fantastisk. Hennes ekorrar, oompa-loompier, mini Mike Teavee och dansande bakelser var både färgglada, välgjorda och vackra. Även Lucy Osbornes scenografi var både färgglad, detaljerad och fantasieggande.
Charlie och chokladfabriken spelar 76 föreställningar mellan den 21 september 2024 och 12 april 2025 och är väl värt en weekend resa till Göteborg. Om du ser en matinéföreställning borde man även hinna tur och retur under samma dag. Glöm inte heller att besöka den välsorterade souvenirshopen på Operan, det är många teatrar som inte ens säljer program längre.
