Viking – A Live Action Musical. Haralds Blodshämnd

 

I ett stort cirkustält i Galärparken mitt på Djurgården sätts årets Dröse & Norberg-musikal upp. Denna gång är det dock inte en barnvänlig familjeföreställning utan den mer vuxna Viking – A Live Action Musical med undertiteln Haralds Blodshämnd.

Redan i undertiteln avslöjas det att det kommer att handla om en blodshämnd och det är ingen underdrift. Handlingen utspelar sig i slutet av 900-talet och följer Harald av Holmgård och sköldmön Ingrid i en berättelse om kärlek, makt, svek och blodshämnd. Här blandas storslagna strider med starka känslor i en föreställning där publiken sitter nära dramat. Historien tar sin början när unge Harald ser sina föräldrar mördas av Vladimir, blir tillfångatagen och såld som träl till kung Erik, hans hustru Gunhild och deras två döttrar Idun och Gudrun.

I den 25 personer stora ensemblen ser vi i de större rollerna Håkan Hemlin som Egil Skallargrimsson, Joakim Nätterqvist som kung Erik Segersäll, Anna Norberg som Gunhild av Sigtuna, Jaakko Hutchings som Harald av Holmgård, LinaMaria Bengtsson som Ingrid, dotter till Sven, och Patrik Riber som den elake Vladimir. Föreställningen är producerad av Anna Norberg och regin, manuset och koreografin är som vanligt av Robert Dröse, som även skrivit musiken tillsammans med Theo Dröse och Gustav Parling.

Styrkan i föreställningen ligger i den starka koreografin, dansen och slagsmålsscenerna, som ibland kom lite väl nära. Men även i den återigen förträffliga kostymdesignen av Wilberth Gonzalez och Johanna Lysdahls fantastiska mask- och perukdesign. Patineringen och nedsmutsningen av kostymer och hud är både snygg och välgjord. De AI-genererade bakgrundsfilmerna av SOSI Studios och Videoforce Sweden integrerar snyggt med föreställningens handling och förstärker både var och vad som händer på scen.

Publiken bestod till 50 procent av medelålders män i åldrarna 35–65 år, så testosteronen spreds både i publiken och från scenen. Det är tur att föreställningen även hade flera starka kvinnor med på scen. Åldersgränsen på 13 år är i underkant, men är man teatervan och går tillsammans med sina föräldrar så kan det fungera. Om det hade varit en renodlad filmatisering så hade åldersgränsen snarare varit 15 år.

I barnensemblen såg vi Sixten Josefsson, Seraphine Krystek och Mandie Myrälf, som alla tre var jätteduktiga och kunde ta en scen trots sina unga åldrar. I den stora ensemblen utmärkte sig Erik Gummeson, både tack vare sin långa längd, men även för sitt skådespeleri när han smidigt bytte från ”snäll” till ”ond” viking i ensemblen. Svagast på scen är tyvärr Håkan Hemlin. Han mumlade så jag tror dessvärre inte någon i publiken hörde vad han försökte att berätta. Det var tur att han har sin berättarkollega och skald Magnus Wahlberg med på scen.

Musiken är maffig, testosteronfylld och lätt att vråla med i, men passar kanske inte alltid på en musikalscen eller i en berättelse om vikingar, utan den känns ibland alltför popig och modern.

Föreställningen spelas från den 25 september 2026 till den 15 maj 2027. Och jag rekommenderar er verkligen en kväll i cirkustältet för trots allt hade jag trevliga och sprängfyllda 140 minuter bland tuffa vikingar och sköldmöar, vikingaskepp och coola svärdsfighter på väldigt nära håll.

https://www.drosenorberg.se/viking

Jennie Backman 2026-11-01

Foto: Marlene & Martin Jikita
https://duifokus.se/

Damen i svart på Ormteatern

 Damen i svart – en spökhistoria är Ormteaterns höstproduktion som hade premiär på allhelgonaafton den 30 oktober 2026.

Berättelsen utspelas i mitten av 1800-talet när den åldrande advokaten Arthur Falk uppsöker en skådespelare för att berätta sin livshistoria och försöka bryta en förbannelse. Som ung advokat reste han till det isolerade huset på Ytterskär för att ordna ett testamente i ett dödsbo, men upptäckte att han inte var ensam i huset – en mystisk dam i svart uppenbarar sig. Är upplevelserna hallucinationer eller är det verklighet?

Pjäsen är en gotisk skräckproduktion och är en berättelse om hämnd, kärlek och sorg. Den är skriven av Stephen Mallatratt, baserad på boken The Woman in Black av Susan Hill, i regi av Susanna Forsberg. I rollerna ser vi Andreas Åberg som skådespelaren och den yngre Arthur Falk. Johan Doktare spelar den äldre Arthur Falk, samt alla de personer som den yngre Arthur möter. Lise-Lotte Eurén spelar självaste Damen i svart.

Jag har tidigare både läst boken av Susan Hill, hört radioföljetongen, sett pjäsen både på engelska och svenska, på Scalateatern (2019) och Kulturhuset (2014), samt de tre filmatiseringarna, så jag har väl koll på berättelsen.

Susanna Forsberg har gjort ett väldigt fint jobb med att regissera de tre skådespelarna i Damen i svart och den känns minst lika proffsig som de tidigare uppsättningarna jag har sett. Pjäsen innehåller trots sin mörka historia mycket humor som skådespelarna Johan Doktare och Andreas Åberg lyckats fånga. Det är ett smart drag att flytta berättelsen till Sverige, där det övergivna och hemsökta huset ligger på det fiktiva och ödesmättade Ytterskär längst ut i Haninge skärgård.

Det är en ramberättelse som är en metahistoria där den äldre Arthur ska sätta upp sin berättelse tillsammans med en skådespelare. Föreställningen är en teaterlek där aktörerna går smidigt ut och in i flera roller och med små medel som trälårar, gamla koffertar, gulnade papper och brev förs berättelsen framåt. Med en spännande ljud- och ljusbild förflyttas du mellan olika platser, samtidigt som både skådespelare och publik får använda sin fantasi för att göra miljöerna levande.

Bakom en halvgenomskinlig vägg ser man de mer skrämmande miljöerna som en ödslig kyrkogård och en övergiven barnkammare. Lise-Lotte Eurén gör en skrämmande spökdam som dyker upp ur skuggorna när man minst anar det. Mycket av spökeriet ligger annars i den ovannämnda ljudbilden med knakande ljud, klapprande hästhovar mot en isig väg och isande skrik.

Detta var första gången jag besökte Ormteatern, men det lär inte bli den sista, för det var ett trevligt besök med ombonad foajé och mysig teatersalong. Så passa på att se denna spöklika pjäs nu när höstmörkret och regnrusket faller på, men passa dig så att du inte går ner dig i ån eller möter självaste damen i svart när du går genom den mörka parken i Rudan.

Pjäsen spelas på Ormteatern (i Teaterladan vid Rudan i Handen) följande datum: den 5–6 november, 12 november, 14–15 november, 19 november och 21 november. Biljetter och mer information kan du läsa på Ormteaterns hemsida: https://www.ormteatern.se/ eller boka direkt via deras biljettsida: https://www.nortic.se/dagny/organizer/1047

Jennie Backman 2026-10-31

Så som i himmelen på Lorensbergsteatern

 

Originaluppsättningen av musikalen Så som i himmelen blev en enorm succé. Över 220 000 gäster såg den hyllade musikalen på Oscarsteatern under totalt fyra säsonger. Musikalen har därefter spelats på över 30 olika scener i Europa med stor framgång. I höst sätts en alldeles unik version upp på Lorensbergsteatern, skapad av upphovsmännen bakom originalet.

Så som i himmelen är en stark musikal om musikens kraft, om modet att vara sig själv och om vad som händer när människor vågar mötas på riktigt. När den världsberömde dirigenten Daniel Daréus drabbas av ett sammanbrott återvänder han till sin barndomsby för att finna lugn och ro. Där kommer han i kontakt med byns invånare, alla med sina egna drömmar, rädslor och livsöden.

Så som i himmelen är en helt svensk musikal skriven av Kay Pollak och Carin Pollak tillsammans med Edward af Sillén och med musik av Fredrik Kempe, baserad på filmen med samma namn. Den fick sitt uruppförande på Oscarsteatern hösten 2018, i regi av Markus Virta. Musikalen inkluderar även den från filmen folkkära sången Gabriellas sång, med text av Py Bäckman och musik av Stefan Nilsson. Musikalen förlängdes till våren 2020. På våren 2020 var musikalen planerad att flyttas till Göteborg, men på grund av Covid-19-situationen så blev dessa föreställningar inställda. Men nu är det äntligen göteborgarnas tur.

Med från Stockholm följer kärleksparet Philip Jalmelid som Daniel och Tuva Børgedotter Larsen som Lena, men även publikfavoriterna Rikard Björk som den funktionsvarierande Tore och Kajsa Reingardt som pensionären Olga. Med från Stockholm följer även Christopher Wollter, men som denna gång spelar prästen Stig, i stället för hustrumisshandlaren Conny, som i denna uppsättning spelas av Robin Stegmar. Helt nya i persongalleriet är bland andra Sanna Nielsen som den skönsjungande Gabriella, Peter Apelgren som affärsägaren Arne, Åsa Fång som prästfrun Inger, Ole Forsberg som pensionären Erik, Henric Joneskär som den överviktiga Holmfrid och Frida Bergh som den konservativa Siv.

Lorensbergsteatern är en betydligt intimare teater än Oscarsteatern. Detta gör även att scenen är mindre, så de största förändringarna mot versionen i Stockholm ligger i scenografin. Den största förändringen i scenografin märktes i numret Fråga Arne, där de hade en helvägg med varor i affären, som är mer lik affärskulissen i musikalen Änglagård. Och så kom Arne med cykeln från scenhöger, i stället för genom en dörr mitt i scenografin. En annan positiv förändring är att slutet och början av föreställningen snyggt kopplats ihop, det är nästan exakt samma scenbild och sedan börjar berättelsen om Daniels korta liv.

Den nyskrivna sången Min egen styrka, som sjungs av karaktären Gabriella i mitten av akt två, är mycket bättre än den tidigare sången Stjärnorna. Den passade mycket bättre in i handlingen och är specialskriven för Sanna Nielsen. Sanna gjorde en sårbar Gabriella och framförde även den mest kända sången Gabriellas sång mycket bättre än vad Malena Ernman någonsin gjorde.

Huvudrollerna Philip Jalmelid och Tuva Børgedotter Larsen har fortfarande en underbar personkemi. Trots att det gått åtta år sedan uruppförandet och båda är mognare, äldre och har blivit småbarnsföräldrar sedan dess, känns de fortfarande nykära på scen. De har båda starka röster som verkligen får komma fram i deras gemensamma duetter Du är aldrig ensam, På grund av dig och Det vi är ska aldrig dö, men även i Daniels sololåtar Den tid jag har, 58 sekunder och Reser fast jag inte vill.

Nu svär jag väl i musikalkyrkan, men jag tycker att Christopher Wollter gjorde en bättre Stig än Anders Ekborg. Han kändes mer tredimensionell och visade alla sidor av sitt känsloregister. Christopher har spelat mycket talteater och spelat in både mycket tv-serier och långfilmer de senaste åren och det märks, för hans skådespeleri blir bara bättre och bättre. Hans sångröst har alltid varit bra, men har aldrig låtit så bra som i solonumren i Säg aldrig nej till gud och Hur tror du att det känns.

Jag är fortfarande lika imponerad av Rikard Björk. Tore har verkligen blivit en egen karaktär efter att han spelat rollen både i Stockholm, på turné, på Säffleoperan och nu i Göteborg. De nya i det stora persongalleriet Robin Stegmar, Åsa Fång, Ole Forsberg och Henric Joneskär gör alla ett fantastiskt jobb där de fångar sin rollkaraktärs personlighet. Även Frida Bergh gör ett fint jobb, men jag saknar ändå Thérèse Andersson Lewis mer ilskna och humoristiska Siv.

I den stora ensemblen stack karaktärerna Florence, som spelades av Karin Mårtensson Ghods, och Amanda, som spelades av Nina Norblad, ut och utmärkte sig positivt. Peter Apelgren är egentligen den enda stora besvikelsen. Jag saknar både Björn Kjellmans och Morgan Allings versioner av Arne. Peter är varken en bra skådespelare eller någon sångare och hans humor blir bara tröttsam, även om scenerna mellan honom och ”tjock Holmfrid” i akt två blir väldigt fina.

Jag är förvånad över att publiken bestod till 90 procent av pensionärer en fredagskväll. Jag som 50+ drog ner medelåldern och det säger ju en hel del. Men jag antar att publiken inte har hittat tillbaka till Lorensbergsteatern efter att Galenskaparna och After Shave spelade sin sista gemensamma föreställning 2018. Lorensbergsteatern är 110 år gammal och det märks. Trots flera renoveringar känns teatern tyvärr gammal, sliten och omodern.

Jag såg Stockholmsversionen flera gånger och har sett både filmversionen från 2004 med Helen Sjöholm, Michael Nyqvist, Frida Hallgren och Lennart Jähkel och den avfilmade scenversionen som sändes på SVT nyåret 2023–2024, men jag tröttnar ändå aldrig på denna historia, för som det sägs av karaktären Daniel: Det är mycket som är fint.

Musikalsuccén spelar hela vintern på Lorensbergsteatern i Göteborg med 56 kommande speltillfällen mellan 29 oktober 2026 och 28 februari 2027.

Jennie Backman 2026-10-27

Foto: Mats Bäcker

https://showtic.se/forestallningar/sa-som-i-himmelen

Grease på Rondo

 

Grease är en musikal skriven av Jim Jacobs och Warren Casey. Den hade premiär 1971 i Chicago och utspelar sig i USA 1959. Musikalen filmatiserades 1978 med John Travolta och Olivia Newton-John i huvudrollerna. På skolan Rydell High går killgänget T-Birds och tjejgänget Pink Ladies. När de påbörjar sitt sista år i skolan börjar även en ny flicka, Sandy, och hon känner redan Danny efter en sommarromans på stranden.

Grease på Rondo är en snyggt moderniserad version av musikalen, men som fortfarande utspelar sig i slutet av 50-talet i USA. Denna scenversion är snarare en blandning av filmversionen och Grease Live från 2016 än de tidigare scenuppsättningarna. De har bytt plats på en del av låtarna och talet är på svenska medan sångerna är på engelska, precis som i till exempel & Juliet och Moulin Rouge! The Musical. I detta fall är det enbart positivt, både på grund av igenkänningsfaktorn och möjligheten att kunna sjunga med i texterna.

I huvudrollerna som Danny och Sandy ser vi Anton Ewald och Lovisa Bengtsson. Jag imponerades av Antons solklara dans och sång redan i Moulin Rouge! The Musical, men här visar han även på ett förträffligt skådespeleri när han visar både Dannys hårda, tuffa, mjuka och mer sårbara sidor. Lovisa Bengtsson är ett relativt nytt namn, men hon har en väldigt speciell och modern röst som både kan visa sig vara spröd och mjuk, men även stark och kraftfull.

I de större birollerna som Kenickie och Rizzo ser vi Nils Reinholtz och Pia Tärnström. Och här har vi två av föreställningens starkaste skådespelare och bästa sångare. Nils har jag sedan tidigare öst beröm över både i Bonnie & Clyde och i Handbok för superhjältar, så jag vet inte riktigt vad jag ska säga mer, men han är en av Sveriges allra bästa musikalartister just nu. Rizzo är den roll som utvecklas mest under föreställningen, från att vara sur och tuff till att visa sig ledsen och sårbar i fantastiska There Are Worse Things I Could Do, som välförtjänt överöstes med kvällens längsta applåder.

Killgänget T-Birds med grabbarna Martin Jonsson (Sonny), Kenny Lantz (Doody) och Martin Wallin Andersson (Roger) är finspelade comic relief-karaktärer. Precis som tjejgänget Pink Ladies bestående av Vanja Engström (Marty) och Arantxa Álvarez (Frenchy), som får sjunga varsin sololåt, Freddy, My Love respektive den nyskrivna, för Grease Live, All I Need Is an Angel. Den sistnämnda passar inte riktigt in i resten av föreställningen, men jag vill absolut inte utesluta den, då det var ett av kvällens absolut starkaste nummer där Arantxa verkligen fick visa på sin enorma röstkapacitet. Jag visste att Arantxa kunde sjunga då jag såg henne uppträda i Masked Singer redan 2022, men jag visste inte att hon var så här bra.

Arantxa är en av de mer komiska rollerna som även uppvaktas av Tonårsängeln (Boris René Lubana) i Beauty School Dropout. Det är ett nummer som börjar normalt, men som svävar ut och blir ett modernt dans- och sångnummer, som skulle passa på vilken Melodifestival- eller Wallmans-scen som helst. Numret är ashäftigt, snyggt och ballt, men passar det egentligen i Grease? Kanske inte, men Boris René får verkligen visa upp det han är allra bäst på.

Det är några till jag vill nämna, som Emily Evbäck (Patty) och Emil Henrohn (Eugene). Emily och Emil är båda de mest komiska, mest skönsjungande och väldansade versionerna av nördarna Patty och Eugene jag någonsin sett i Grease. Det tog ett tag innan jag ens kände igen Emily, som jag tidigare sett i Joyride – The Musical. Det var hennes starka röst i hennes solon som avslöjade henne.

Sedan Anna Mannheimer (Miss Lynch), Minou Deilert (Rektorsassistent) och Petter Mario Skoglund (Vince Fontaine och Tom Chisum). Vi börjar med Petter som både är med i dansensemblen och gör smidigt både sportnörden Tom och självaste Vince Fontaine i akt två. Anna Mannheimer gör både en barsk och seriös, men även komisk rektor tillsammans med sin assistent som genialt ordlöst mimar, gestikulerar, dirigerar och spelar xylofon.

Inte att förglömma den åtta personer stora dansensemblen som verkligen gör ett hästjobb och får visa på den ena snygga dansstilen efter den andra. Klas Wiljergård, som både gjort den svenska översättningen, bearbetningen och regisserat föreställningen, har gjort ett välgjort jobb med att låta Grease andas 2026, men ändå behålla spåren av sent 50-tal. Detta tillsammans med Felicia Loveflo Lindströms och Jennie Widegrens snygga koreografi, Takis smarta scenografi och läckra kostymdesign, Philip Sundboms och Johan Larssons passande videodesign, Erika Nicklassons tilltalande mask- och perukdesign samt Pelle Palmés och Johan Bjellsäters stämningsfulla ljusdesign.

Du kanske har sett Grease många gånger tidigare, men aldrig så här, så gör dig själv en tjänst och besök Grease på Rondo. På lördagar och söndagar visas föreställningen redan kl. 14.30, så du hinner till och med hem till Stockholm efter föreställningen, då föreställningen endast har en spellängd på 2 timmar och 30 minuter inklusive paus. Grease har 67 kommande speltillfällen mellan den 29 oktober 2026 och den 28 februari 2027.

Jennie Backman 2026-10-26

Foto: Jonatan Jungebrant

https://showtic.se/forestallningar/grease-the-musical

Här vilar Shima Niavarani i fred på Kulturhuset Stadsteatern

 

Foto: Gary Fabbri

Detta är en soloshow med manus, regi, scenografi och medverkan av Shima Niavarani. Hon är även kompositör och har skrivit låtarna i föreställningen tillsammans med Karl Frid. Shima har varit en stor favorit ända sedan hennes soloshow Shima Niavarani är en Übermensch 2009. Hennes unika kombination av humor, musikalitet och närvaro har gjort att jag gärna återkommer till hennes föreställningar. Hon är en så kallad autodidakt, med andra ord helt självlärd, och det gör enbart hennes kompetens ännu större. Under dessa 17 år har hon naturligtvis både mognat och blivit mer erfaren, men hon har alltid haft stor yrkesskicklighet och tagit sina föreställningar, då som nu, på mycket stort allvar.

Själv kallar Shima föreställningen ett modernt electro-pop-gosskör-techno-requiem och det stämmer bra då scenkonstverket växlar fritt mellan tragikomiska monologer, technorave, popballader och spoken word. Till sin hjälp har Shima en mycket effektfull förinspelad grupp projekterad på scenen bestående av Alva Ademark, Einar Alvarado Lönberg, Nils Elfström, Sam Herrgård, Jonathan Kvapil, Lilly Lexfors, Joni Modig och Malou Wallmark Cuvelier som återkommer flertalet gånger under föreställningens gång.

Foto: Leonard Stenberg

Jag förstår poängen med att inte ha någon paus, på fler än ett sätt, men jag tror att alla skulle må bra av en kortare bensträckare på 10–15 minuter i denna nästan två timmar långa föreställning. Det är av förklarliga skäl långa monologer med mycket text, så det är uppfriskande att de fantastiska nyskrivna låtarna varvar upp showen med jämna mellanrum. Låten Contagious fick vi höra smakprov på i Allsång på Skansen i somras och Shima framför även sin egen version av Edith Piafs berömda Non, je ne regrette rien. Det är i den långa textmassan Shima verkligen visar prov på sin genialitet, för hur kan hon hålla allt manus i huvudet utan att komma av sig en enda gång när hon inte har någon motspelare?

Här vilar Shima Niavarani i fred, som hade premiär den 16 oktober och spelas endast till och med den 22 november, tar upp flera allvarliga ämnen, men alltid med glimten i ögat och på ett tragikomiskt sätt, så man sätter skrattet i halsen mer än en gång.

Foto: Leonard Stenberg

Jennie Backman 2026-10-19

Biljetter: https://kulturhusetstadsteatern.se/teater/har-vilar-shima-niavarani-i-fred

Legally Blonde – The Musical på Södra Teatern.

Mellan den 16 oktober och 22 november spelas musikalen Legally Blonde på Södra Teatern i Stockholm. Legally Blonde är en fartfylld och charmig musikal, baserad på den älskade filmen som i år firar 25-årsjubileum. Musikalen, liksom filmen, följer Elle Woods, en modeälskande och till synes ytlig blond tjej, helt klädd i rosa, som bestämmer sig för att vinna tillbaka sin pojkvän genom att ta sig in på Harvard för att studera juridik.

 
Foto: Magnus Ragnvid

Det är en lättsam musikal, med enkel handling och mycket sång och dans. Adrienne Åbjörns koreografi är snygg och passande. De lysande hopprepen i starten av akt två, Whipped Into Shape, var verkligen effektfulla. I huvudrollen, som självaste Elle Woods, ser vi stjärnskottet Lovisa Lekfalk, som vi senast såg lysa i Bonnie & Clyde på Uppsala Stadsteater så sent som i våras. Hennes två kärleksintressen spelas av de skönsjungande unga männen Simon Rubin (Emmett Forrest) och Axel Näslund (Warner Huntington III). Många ur rollistan är relativt nyexaminerade från Stockholm Musikalartistutbildning, där även den alternerande ensemblen, som gör sin praktik just i Legally Blonde, fortfarande studerar.

Tocca Entertainment, med Viktoria Tocca i spetsen, har lyckats både få en ung ensemble på scen och en yngre publik till teatern genom att sätta upp en så pass populär historia som Legally Blonde. Regin görs med trygg hand och modern känsla av rutinerade Mattias Palm. Både film och musikal har fått kultstatus och väcker nostalgi hos den lite äldre publiken som såg filmen för 25 år sedan. Detta gör att det är en musikal som passar flera generationer.

 
Foto: Oscar Törnell

Det är många inblandade i den svenska översättningen. Den svenska dialogen är skriven av Malin Hasselquist, Adam Cronsedt och Pelle Wängborg Baker. Pelle Wängborg Baker har även skrivit de svenska sångtexterna tillsammans med Richard Cirulis. Jag tror att de svenska översättningarna skrevs redan 2014 då Viktor Rydberg Gymnasium första gången satte upp föreställningen på dåvarande Maximteatern, vilket sedan Stockholm Musikalartistutbildning repriserade 2019. Jag såg båda uppsättningarna, men minns tyvärr inte riktigt vad jag tyckte då.

Stefan Wåhlbergs kostym var snygg, men jag saknade en snygg rosa dräkt på Elle i slutet av föreställningen. Föreställningen har inte så mycket påkostade kulisser eller scenografi, men det vägs upp av den stora spelglädjen och inte minst genom publikfrieriet att ha levande djur på scenen. Den lilla söta chihuahuan Selma är en av sex hundar som delar på rollen som Elles lilla hund Bruiser, och den duktiga corgin Samson är en av tre hundar som delar på rollen som frisören Paulettes (Cecilia Fagerström) älskade hund Rufus. Hundarna stal verkligen showen varje gång de var på scen och det hördes mer än ett "naaaw" genom publiken.

Foto: Magnus Ragnvid

För dig som är ung kostar platserna på rad 0-1 endast 195 kr, så passa på. Legally Blonde är en musikal som livar upp vardagen och lyser upp höstmörkret i ett rosa skimmer.

Hemsida: https://www.toccaentertainment.se/legally-blonde
Biljetter: https://sodrateatern.com/evenemang/musik-show/legally-blond/

Jennie Backman 2026-10-18

Premiären av Jesus Christ Superstar på Kulturhuset Stadsteatern

 

Foto: Felix Swensson

Jag tror att detta kanske är den tionde uppsättningen av Jesus Christ Superstar som jag har sett, och det är inte ens en av mina favoritmusikaler. Den innehåller helt fantastisk musik skriven av Andrew Lloyd Webber och Tim Rice. Musikalen hade urpremiär som konceptalbum 1970 innan den sattes upp på Broadway 1971. Jesus Christ Superstar skildrar de sista dagarna i Jesu liv, berättade ur Judas perspektiv.

När jag först hörde att Jesus Christ Superstar skulle sättas upp igen tänkte jag: Åh nej, inte ännu en uppsättning! Men när jag fick höra att så fantastiska namn som bröderna Alexander och Fredrik Lycke skulle spela huvudrollerna som Jesus respektive Judas, och att Maria Magdalena skulle spelas av den skönsjungande Marsha Songcome, kände jag att detta trots allt måste jag se. När sedan väletablerade namn som Gerhard Hoberstorfer (Pilatus), Alexander Larsson (präst), John Alexander Eriksson (Kajafas) och James Lund (Hannas) tillkom fanns det inte längre någon tvekan.

Huvudrollerna är genomgående välbesatta, och både Marsha Songcome, Alexander Lycke och Fredrik Lycke levererar starka sånginsatser. Fredrik och Alexander Lycke bär tillsammans upp föreställningen som Judas respektive Jesus. Deras konflikt och tidigare vänskap blir själva motorn i berättelsen. Marsha Songcome gör dessutom en varm och inkännande Maria Magdalena.

Foto: Sören Vilks

Två namn som jag fick upp ögonen extra för i den stora ensemblen var David Lindell (Simon) och Olof Åhman (Petrus), som båda fick visa upp sina vackra röster i sina respektive solonummer, Simon Zealotes och Could We Start Again, Please?. Även den så kallade soulgirl-trion med Richard Hamrin, Kitty Chan och Joanna Perera, som agerade, kommenterade och körade på scenen under hela föreställningen, gjorde ett starkt intryck. Den moderna översättningen av Erik Fägerborn var snygg och stilfull och tog respektfull hänsyn till de välskrivna originaltexterna.

Den vackra scenografin av Zofi Lagerman och Mikael Kratts ljussättning samspelade och förstärkte både de platser där handlingen för tillfället utspelade sig och de känslolägen som de medverkande befann sig i. I akt ett användes stora tygstycken som förändrades under handlingens gång, medan ett stort bord i akt två utgjorde den scenografi som behövdes. Teemu Muurimäkis kostymer kändes både moderna och tidlösa och skulle lika gärna kunna passa in i vår tid som i en berättelse som utspelar sig för 2 000 år sedan. En detalj jag lade märke till var att alla lärjungar hade personliga attribut, som en keps, en tatuering eller ett halsband, som symboliserade just dem och gav dem egna personligheter i folkmassan på scenen.

Foto: Sören Vilks

Eftersom detta är en föreställning med mycket människor på scen nästan hela tiden, blir det ibland lite väl kaosartat och ”over the top” i Roger Lybecks koreografi och Maria Sids regi. Det märks exempelvis i Kung Herodes sång, där Magnus Uggla får härja fritt, och i själva titellåten Jesus Christ Superstar. Här blir uttrycket stundtals så överdådigt att handlingen i sångerna tappas bort, vilket är synd i en musikal där berättelsen förs fram nästan uteslutande genom musik och sång.

Över huvud taget anser jag att föreställningen är lite för överkoreograferad. Det är i de mer stillsamma numren som föreställningen lyser allra starkast, exempelvis i Maria Magdalenas vackra I Don't Know How to Love Him, Jesus gripande Gethsemane och lärjungarnas stämsång i The Last Supper.

Detta är en föreställning där musiken och sånginsatserna är det jag minns allra mest, tillsammans med några vackra scenbilder, som den i Den sista måltiden och när soulgirl-trion kommer flygande ner från taket.

Foto: Sören Vilks

Jennie Backman 2026-10-10

Biljetter: https://kulturhusetstadsteatern.se/teater/jesus-christ-superstar

Foto: Sören Vilks