Torka aldrig tårar utan handskar på Göta Lejon

 

Jonas Gardells roman och tv-serie Torka aldrig tårar utan handskar välte Sverige hösten 2012. Ett helt svenskt folk förälskade sig i Rasmus och Benjamin och deras vänner, med den legendariska fjollan Paul i spetsen. Berättelsen skildrar kärlek, vänskap och förlust under aidsepidemins första år i Sverige. För första gången i Sverige presenteras nu en scenversion, i form av en helt nyskriven musikal av Fredrik Kempe och Jonas Gardell. Premiär på Göta Lejon i Stockholm den 24 september 2026.

Detta är en historia jag velat se på scen länge, och när jag läste att fantastiska Carl Johan Karlson, som gjorde den underbara heldagsföreställningen Arv på Dramaten, skulle regissera, fanns det inte längre någon tvekan. Några av de jobbigaste scenerna såg jag redan i pjäsen Ömheten, både på tv och på scen för många år sedan, så jag visste att berättelsen passade lika bra på scen som den gjorde som bok och tv-serie. Torka aldrig tårar utan handskar är en riktigt fin föreställning: mycket stark, berörande och sorglig, med högklassigt skådespeleri och vacker sång.

I huvudrollerna ser vi Ola Salo som Paul, och som Rasmus och Benjamin ser vi Valdemar Wahlbeck och Martin Stokke Mathiesen. Valdemar och Martin är båda förträffliga sångare och skådespelare av hög klass; man berörs verkligen av deras vackra men sorgliga kärlekshistoria. Ola Salo passar som Paul, men känns en aning för gammal för rollen och kommer inte riktigt upp i Simon J Bergers klass, som spelade Paul i tv-serien. Ofta känns det tyvärr som att Ola spelar rollen som artisten Ola Salo i stället för Paul, särskilt i låtarna Böga mig och Mitt enda liv.

Det är en stor ensemble, och mitt i navet står kompisgänget med Bengt (Lucas Krüger), Reine (Nils Weibull), Seppo (Olle Roberg) och Lars-Åke (Per Öhagen), den ena med än mer tragisk historia än nästa. Sedan har vi föräldrarna Sara (Sara Jangfeldt), Harald (Rolf Lydahl), Britta (Vanna Rosenberg) och Ingmar (Joakim Jennefors). Man står absolut inte på föräldrarnas sida i denna berättelse, och jag vet inte vems föräldrar som egentligen är värst. Det är i övrigt en namnkunnig ensemble, som även är understudys för de större rollerna, bestående av Aline Littwold, Andrea Stahnke Holm, Timothy Garnham, Samuel Rörström, Henric Flodin, Annica Edstam, Niklas Löjdmark Chressman och Alvaro Estrella.

Allra starkast är talscenerna, särskilt de fruktansvärda med de ovannämnda föräldrarna, men många av körarrangemangen i ensemblenumren är hjärtskärande vackra. Även musiken, skriven av Fredrik Kempe under Karl-Johan Ankarbloms ledning, är både ljuv och stämningsfull. Likaså är Palle Palmés ljussättning. Om det är något mer jag skulle önska, så är det kanske lite roligare kulisser och scenografi av Magdalena Åberg, för även om de stilrena stenväggarna och pelarna i den katedralliknande miljön är ursnygga, är det inte helt tydligt var och när handlingen utspelar sig.

Torka aldrig tårar utan handskar är en viktig berättelse som tål att berättas om och om igen, och i en tid där historien lätt glöms bort känns det extra viktigt att den fortsätter att föras vidare. Den visar också att en riktigt bra historia fungerar lika bra i alla medier.

Jennie Backman 2026-09-24

Rekommenderas från 13 år då föreställningen innehåller sexuellt explicita scener och skildringar av suicid. Torka aldrig tårar utan handskar spelas på Göta Lejon i Stockholm under perioden 24 september 2026 till 6 mars 2027. Ordinarie speltider är torsdag–lördag kl. 19.30 samt lördag kl. 15.00.

Hemsidor och biljetter: www.torkaaldrigtarar.se

https://lifeline.se/torka-aldrig-tarar-utan-handskar

https://www.gotalejon.se/all-events/torka-aldrig-t%c3%a5rar-utan-handskar-tickets-ae1636497

Premiären av Emil i Lönneberga på Intiman

Foto: Peter Knutson

Stage Fantasy och 2Entertain har satt upp Emil i Lönneberga många gånger tidigare på Intiman, senast Vinter i Lönneberga vintern 2022. Denna uppsättning är byggd på Astrid Lindgrens tre böcker Emil i Lönneberga, Nya hyss av Emil i Lönneberga och Än lever Emil i Lönneberga. 

 Pjäsen inkluderar hyss som när Emil körde huvudet i soppskålen, hissade upp Ida i flaggstången, försökte dra ut Linas tand, målade Ida illande blå, lär lilla Ida att svära, rymde till matboden, satte eld på prostinnas hatt och Lönnebergabornas Amerika-insamling.

Föreställningens styrka ligger i alla nostalgiska visor och sånger skrivna av Georg Riedel och Astrid Lindgren. Jag uppskattar alla nya medleys och moderna mashups där de blandar flera låtar i en, som till exempel Alfreds vemodiga Fattig bonddräng samtidigt som Linas tragiska Varför och varför.

Foto: Nadja Sjöström

Koreografierna och danserna av Andrea Waernqvist är både passande, fina och roliga, där ensemblen bestående av Benjamin Östberg, Emilia Rösund, Linn Törnqvist och Märta Sylvander får visa upp sina kunskaper. De fick även spela mindre roller som doktorn i Mariannelund och prostinnan med de rykande hattfjädrarna.

Uppsättningen innehåller mycket slapstickhumor som uppskattas av barnen och resten av publiken. Speciellt Krösamaja, i denna föreställning spelad av Karin Nyroos, råkade ut för mycket snubbel och smällar från dörrar och fönsterluckor. Jag förstår att hon måste alterneras med Anna-Karin Axelsson, för annars skulle hon väl vara helt blåslagen.

Emil, som i denna premiär spelades av 13-åriga Gusten Wickberg, och Ida som spelades av 11-åriga Bianca Lynxén, var båda mycket duktiga och passade fint i sina roller. Jag tror många barn i publiken kände igen Gusten från julkalendern Tidstjuven. Både Gusten och Bianca har stor erfarenhet från både teater, film och tv, och Gusten har spelat Emil på flera scener tidigare.

Foto: Nadja Sjöström

Andreas Andersson och Thérèse Andersson Lewis som Anton och Alma hade precis det temperament som krävs för rollerna, men även den kärlek och omtanke som de faktiskt har för sina älskade barn. Den musikaliska Alfred spelades stabilt av Darius Manzoor och den mer dråpliga Lina spelades komiskt av Liv Sundblad.

Regin av Kålle Gunnarsson är lika stabil och trygg som alltid. Efter så många år i Falkenberg, Stockholm och Göteborg behöver man aldrig vara orolig, utan man vet att man alltid får en bra och välarbetad föreställning. Ljuset och ljudet av Edvard Sandquist är lika stabilt och välarbetat, men jag tyckte ljuset i år var extra vackert.

Föreställningen är den bästa familjeföreställningen som går i Stockholm just nu och passar alla mellan 5 och 100 år. De flesta har någon relation till Emil i Lönneberga genom böckerna, visorna eller filmerna, vilket gör föreställningen till en nostalgisk och roande stund på Intiman, oavsett om du går dit med barn, barnbarn eller helt själv.

Betyg: 🐎 🐎 🐎 🐎

Foto: Nadja Sjöström

Jennie Backman 2026-09-21

Biljetter och information:

https://showtic.se/forestallningar/emil-i-lonneberga

https://www.intiman.se/shower/emil-i-lonneberga

Emil i Lönneberga spelas på Intiman under hösten 2026 med totalt 30 speltillfällen mellan 27 september och 30 december. Ordinarie föreställningar ges på söndagar, och extra föreställningar spelas 28–30 december. Exakta tider framgår av spelplanen nedan:

Foto: Nadja Sjöström

Söndag 27 september kl. 11:30 & 15:00

Söndag 4 oktober kl. 11:30

Söndag 11 oktober kl. 11:30

Söndag 18 oktober kl. 11:30 & 15:00

Söndag 25 oktober kl. 11:30 & 15:00

Söndag 1 november kl. 11:30 & 15:00

Söndag 8 november kl. 11:30 & 15:00

Söndag 15 november kl. 11:30 & 15:00

Söndag 22 november kl. 11:30 & 15:00

Söndag 29 november kl. 11:30 & 15:00

Söndag 6 december kl. 11:30 & 15:00

Söndag 13 december kl. 11:30 & 15:00

Söndag 27 december kl. 11:30 & 15:00

Måndag 28 december kl. 11:30 & 15:00

Tisdag 29 december kl. 11:30 & 15:00

Onsdag 30 december kl. 11:30 & 15:00

Chicago på Oscarsteatern

 

En välgjord och energifylld nyuppsättning av Chicago där koreografin, ensemblen och scenografin tillsammans skapar en av höstens starkaste musikalupplevelser och visar varför denna musikal fortsätter att fascinera 50 år efter premiären.

Chicago är en amerikansk musikal från 1975 av Fred Ebb och John Kander, med manus av Fred Ebb och Bob Fosse. Den hade urpremiär på Broadway 1975. Den svenska premiären, som också var europapremiären, stod Norrköpings stadsteater för 1976, Malmö Stadsteater satte upp den 1977 och Riksteatern 1978. 1996 hade en ny version premiär på Broadway, som fortfarande spelas än idag. Denna nya Broadwayversion sattes upp på Eriksbergshallen i Göteborg 1999 med Petra Nielsen, Anki Albertsson och Jan Malmsjö. Föreställningen flyttades senare till Oscarsteatern i Stockholm där Rolf Lassgård ersatte Jan Malmsjö. Chicago filmatiserades 2002 med Renée Zellweger, Catherine Zeta Jones och Richard Gere och filmatiseringen vann sex stycken Oscars. 2010–2011 spelade Petra Nielsen återigen i Chicago, men då på Östgötateatern. Kulturhuset Stadsteatern spelade Chicago senast 2014–2015 med Lisa Nilsson, Sharon Dyall och Dan Ekborg. Nu hösten 2026 är det äntligen dags för en nyuppsättning på Oscarsteatern.

I 1920 talets Chicago drömmer Roxie Hart (Ellen Lindblad) om att bli en stor varietéartist, men hon mördar sin älskare och hamnar i fängelse. Där träffar hon den berömda vaudevillestjärnan Velma Kelly (Hanna Lindblad), som sitter inne för mord. Fängelsets Matron ”Mama” Morton (Laila Adéle) hjälper fångarna mot betalning, medan den skicklige advokaten Billy Flynn (Peter Jöback) tar sig an Roxies fall. Billy förvandlar mordåtalet till en mediasensation, där den ivriga journalisten Mary Sunshine (Jesper Blomberg) följer Roxies historia. Samtidigt försöker Roxies make Amos Hart (Ola Forssmed) stötta henne, medan åklagaren vill se henne dömd.

Chicago är en musikal som många känner till, och om de själva inte sett den, så känner de flesta åtminstone till klassiska sånger som ”All That Jazz”, ”Cell Block Tango” och ”Razzle Dazzle”. Jag såg tyvärr aldrig versionen med Petra Nielsen tidigt 2000 tal, så jag kan dessvärre inte jämföra med den. Men jag minns att versionen på Kulturhuset Stadsteatern hade strukit mycket av dansnumren och det var jag lite besviken över, för mycket av Chicagos storhet ligger just i koreografin. Detta påvisades verkligen i denna version där det ena dansnumret är snyggare, proffsigare och mer välkoreograferat än nästa. Zain Odelstål, som själv medverkar i ensemblen, har verkligen gjort ett hästjobb med att koreografera den stora ensemblen med drygt 20 dansare, nummer efter nummer.

Detta är verkligen en snygg musikal med genomtänkt och annorlunda scenografi och kostymdesign av Lehna Edwall, snygg mask  och perukdesign av Sara Klänge, vacker ljusdesign av Mikael Kratt och välljudande ljuddesign av Oskar Johansson. Allt under Edward af Silléns trygga regi. Den tolv personer stora orkestern leds av kapellmästaren Johan Landqvist, som också är musikaliskt ansvarig för föreställningen. Tror aldrig musiken låtit så stort och maffigt på Oscarsteatern tidigare. De använder sig av Calle Norléns moderna översättning, som använts sedan 2014, där många av musikalens engelska originaltitlar och refränger återanvänds.

I huvudrollerna ser vi systrarna Ellen och Hanna Lindblad som Roxie Hart och Velma Kelly. Båda proffsdansare ut i lillfingrarna. Det skiljer tio år mellan systrarna, men de är båda så otroligt proffsiga efter många år i branschen. Som advokaten ser vi stabila och trygga Peter Jöback, som charmar alla med sin tolkning av Billy Flynn. Som den kuvade maken Amos Hart ses Ola Forssmed, som i sitt solonummer ”Mister Cellophane” verkligen visar vart skåpet ska stå och han är absolut inte osynlig som cellofan. Sedan Laila Adéle som självaste Mama Morton — efter succén i Dreamgirls förstod man att hon fullständigt skulle regera och krossa rollen, och med det sagt fick hon absolut en av kvällens längsta applåder. Men jag måste även nämna Mary Sunshine som spelades fenomenalt av Jesper Blomberg — vilken röst, vilket skådespeleri, vilken komedienn.

Två av favoritnumren i föreställningen var ”Cell Block Tango” och ”Razzle Dazzle”, då de båda numren var så snygga, coola, välkoreograferade och välscenograferade att jag aldrig tidigare sett så fantastiska och energifulla nummer på scen tidigare.

Detta är det bästa du kan se i Stockholm just nu, för den innehåller verkligen allting du kan önska dig av en välgjord musikal: medryckande handling, bra musik och sång, snygg kostym och scenografi och inte minst många välkoreograferade dansnummer.

Chicago spelas på Oscarsteatern mellan 10 september och 19 december 2026, med förhoppning om en förlängning våren 2027.

Jennie Backman, 2026-09-10

Biljetter och information:

https://showtic.se/forestallningar/chicago-the-musical

https://www.oscarsteatern.se/shower/chicago-the-musical

https://showtic.se/biografier/biografier-chicago-the-musical

Rat Pack Rhapsody på Kulturhuset Stadsteatern – 2026-09-08

 

Foto: Klara G

Rat Pack Rhapsody hade sin urpremiär den 24 april 2026 på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm och är en helt nyskriven musikteaterföreställning om den mytomspunna gruppen Rat Pack, främst bestående av sångarna Frank Sinatra, Sammy Davis Jr och Dean Martin, och deras tid tillsammans under inspelningen av filmen Ocean’s 11 i Las Vegas 1960.

Publiken får följa artisternas personliga historia och musik framförd av Rennie Mirro, Karl Dyall, Joachim Bergström och Isabella Lundgren. Scener från The Sands Hotel & Casino varvas med återblickar på artisternas uppväxt och olika vägar till framgång. Med i historien är även bland andra skådespelaren Peter Lawford, komikern Joey Bishop och maffiabossen Sam Giancana. Manus och regi är skrivna av Rikard Bergqvist och musiken består av både klassiska Rat Pack låtar och nyskriven musik av Mathias Venge och Rikard Bergqvist.

Den nyskrivna musiken av Mathias och Rikard går nästan inte att skilja från de klassiska American Songbook låtarna, så jag ger en stor eloge till de två musikskaparna. Handlingsmässigt känns det som en förlängning av Karl och Rennies föreställning From Sammy with Love, som de tidigare spelat på Stadsteatern. Och musikmässigt låter det ju av förståeliga skäl mycket som The High Society, där alla tre männen i normala fall ingår.

Både nu liksom i våras ersätts Karl Dyall av den fenomenala understudyn Alexander Larsson under den första spelmånaden. Det är så roligt att se Alexander verkligen glänsa i både sång  och dansnumren. Att han får fortsätta att skina på Stadsteaterns stora scen efter framgångarna i Moulin Rouge och Dreamgirls känns som en självklarhet. Att han är några år yngre än kollegorna gör absolut ingenting, då han ändå ska föreställa den några år yngre Sammy. Alexanders steppnummer var dessutom en av kvällens höjdpunkter.

Att Joachim och Rennie är bra sångare är ingen överraskning vid det här laget och inte heller att Rennie är en suverän dansare, men att han blivit en så pass bra skådespelare och komiker är något som tidigare gått mig helt förbi. Hans förmåga att föreställa rösten var också otrolig — undrar om det är något han började arbeta med under sin tid i Masked Singer?

Den stora överraskningen är annars Isabella Lundgren, som gestaltar de flesta kvinnorna i och omkring männens liv. Både utseende  och röstmässigt lyckas hon gestalta så vilt skilda kvinnor som bland andra Judy Garland, Marilyn Monroe och Ava Gardner. Att ha en kvinna med i föreställningen både livar upp dynamiken bland männen och ger sångerna ett annat sound.

Det enda jag egentligen saknade under föreställningen var en version av den suveräna låten Mr. Bojangles. För jag kan inte annat än hylla Lisa Arnolds koreografi, Mats Sahlströms scenografi, Viktoria Nygrens kostym, Per Hördings ljus, Niklas Nordströms ljud och Johannes Ferm Winklers videobakgrunder som tillsammans bildar en perfekt helhet. Även Anna Jensen Arktofts intressanta mask och peruk och de snygga musikarrangemangen av Oscar Micaelsson och Mathias Venge bör nämnas. Den lilla femmannaorkestern med Adam Dahlström, Jenny Kristoffersson, Jesper Kviberg, Karl Olandersson och Andreas Gidlund låter tillsammans som en mycket större orkester.

Sammanfattningsvis är Rat Pack Rhapsody en imponerande helhet där musiken, gestaltningen och scenarbetet lyfter varandra. En föreställning som både hyllar historien och ger den nytt liv.

Rat Pack Rhapsody spelas 26 gånger till och med den 14 maj 2027 på Stora scenen på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm.

Jennie Backman, 2026-09-09

Foto: Sören Vilks

Hemsida och biljetter: https://kulturhusetstadsteatern.se/teater/rat-pack-rhapsody 

 

Övriga källor: https://via.tt.se/embedded/release/4156670/nyskriven-forestallning-om-rat-pack-i-las-vegas?publisherId=3237061 

https://via.tt.se/embedded/release/4313629/sinatra-martin-and-davis-jr-skildras-i-nyskriven-musikteater?publisherId=3237061

Premiären av Oss swingers emellan på Intiman 2026-09-03

Foto: Johan Paulin

Pjäsen skrevs av den brittiske komediförfattaren Michael Parker 2012 under namnet Whose Wives Are They Anyway? och har spelats flitigt i bland annat USA. Sommaren 2025 sattes den upp på Krusenstiernska teatern i Kalmar under det svenska namnet Oss swingers emellan, översatt och bearbetad av Pär Nymark och regisserad av Klas Wiljergård. Det är nu denna uppsättning som kommer till Intiman. 

Detta är den tredje farsen jag ser på kort tid. De tidigare var Trassel (Out of Order) och Fångad på nätet (Caught in the Net). Det de har gemensamt, förutom att alla har spelats på Krusenstiernska teatern, är att de handlar om två män som hamnar i knipa, antingen hemma eller på ett hotell, och måste ta sig ur situationen genom lögner, förvecklingar, intriger och missförstånd

Oss swingers emellan utspelar sig i mitten av 1990-talet. Detta syns både i de grälla och gräsliga kläderna, de stationära telefonerna och i återanvändandet av låten Macarena under föreställningens gång.

Det visuella var enkelt men effektivt. Scenografin var funktionell och tydligt anpassad för farsens tempo, med hela åtta dörrar och dörröppningar som gav goda möjligheter till spring-i-dörrar-förvecklingar.

Fotograf: Nadja Sjöström

Pjäsen handlar om Johan Backlund (Thomas Petersson) och David Almhage (Måns Nathanaelson) som checkar in på ett golfhotell. På hotellet jobbar den unga receptionisten Tina (Clara Henry), den late vaktmästaren Bengtsson (Victor Morell) och den strikta Fru Karlén (Charlott Strandberg). När den kvinnliga chefen K.G. Sundholm (Hanna Hedlund) också checkar in vill Johan och David inte berätta att de lämnat sina fruar Lotta Backlund (Martina Arbman Sundén) och Karin Almhage (Anna-Karin Palmgren) i Sandhamn. Och vem är egentligen den mystiske Göran (Peter Gröning)?

Detta leder till att Johan och David snärjer in sig i lögnen att båda deras fruar är med på hotellet, vilket slutar med att Johan får ta på sig rollen som Davids fru och att receptionisten Tina motvilligt får spela Johans fru – mot att hon får både alkohol och flera årsförbrukningar av Ashley Maureen Cosmetics, där Johan och David jobbar.

Men hur ska Johan både kunna agera som sig själv och som Davids fru när chefen K.G. Sundholm bjuder dem på middag och drinkar på terrassen? Mitt i allt detta krånglar telefonerna, och Fru Karlén får det ena telefonsamtalet mer märkligt än det andra och börjar undra om gästerna egentligen är swingers. För hur många fruar har Johan och David när Lotta och Karin också kommer för att checka in? Den enda som verkar roas av allt som händer är Bengtsson, som dessutom tjänar pengar på det hela.

Fotograf: Nadja Sjöström

Det är i stora drag samma ensemble som på Krusenstiernska, men nya i ensemblen är Hanna Hedlund och Victor Morell, som enligt mig är de två komikerna som lyser allra starkast på scen utan att spela över. Victor såg jag senast i Pjäsen som går åt helvete och Hanna senast i Joyride, och jag öste beröm över dem redan då. Clara Henry är ett energiknippe, som en Duracellkanin på scen, och det är ett rent nöje att se henne utvecklas för varje föreställning hon är med i. Charlott Strandberg, Måns Nathanaelson och Thomas Petersson är trygga och stabila att se efter många år på scen.

Det som kändes extra roligt var att flera kvinnor fick ta större plats än vanligt i en sådan här fars, som vanligtvis är väldigt mansdominerad och där det ofta bara är männen som tillåts vara roliga. Här hade vi både Hanna, Clara och Charlott som bjöd på flera skratt.

Men här ligger också problemen. Charlottes roll, Fru Karlén, lutade åt lyteskomik och kändes tyvärr överspelad och mer åt buskishållet. Och är det verkligen roligt att Thomas Petersson klär ut sig till “fula” kvinnor år 2026 – har vi inte kommit längre? Det var även väldigt mycket mer eller mindre dolda sexuella anspelningar, vilket blev tröttsamt efter ett tag. Det känns mer Vallarna, Dag-Otto och Stefan & Christer än en modern fars.

Fotograf: Nadja Sjöström

Publiken skrattade mycket och verkade uppskatta föreställningen, särskilt de mer traditionella farsinslagen, även när jag själv tyckte att vissa skämt kändes daterade. Men jag tror att denna fars fungerade bättre utomhus på Krusenstiernska under en varm sommarkväll än vad den gör inne på Intiman, där den lätt blir för intensiv.

Efter allt detta hade jag ändå en trevlig kväll. Pjäsen var lagom lång, drygt två timmar inklusive paus, längre kan nästan inte en fars vara utan att bli alltför skruvad. Gillar du klassiska spring-i-dörrar-farser, vill du lämna dina problem utanför och se kända skådespelare ha roligt på scenen, så är detta absolut något för dig. Sammanfattningsvis är Oss swingers emellan en traditionell fars som levererar precis det man förväntar sig, men som också bär med sig inslag som känns något daterade 2026. Trots det är det en föreställning som bjuder på många skratt och en lättsam kväll på teatern.

Fotograf: Nadja Sjöström

Oss swingers emellan har 26 kommande speltillfällen mellan 4 september och 24 oktober 2026

https://showtic.se/forestallningar/oss-swingers-emellan 

 https://www.intiman.se/shower/oss-swingers-emellan 

 Jennie Backman 2026-09-04

RENT i Uppsala – 2026-08-29

 

Rent är en amerikansk musikal som utspelar sig i slutet av 1980 talet och början av 1990 talet. Den handlar om några socialt utstötta personer som bor på ett loft i ett rivningshus i Alphabet City i New York och berättar historien om en grupp vänner som kämpar med motgångarna i livet. Musikalen skildrar kärlek, vänskap och kreativitet i skuggan av fattigdom och hemlöshet, samtidigt som HIV/AIDS epidemin påverkar flera av rollfigurerna. Den är en moderniserad version av Giacomo Puccinis opera La bohème.

Musikalen hade världspremiär på Broadway 1996, så i år firar den 30 år. RENT har, sedan jag såg originaluppsättningen i Sverige 2001, varit en favoritmusikal. Sedan dess har jag sett många skol-, amatör-, semiprofessionella och professionella uppsättningar. Tidigare i år skulle det sättas upp ytterligare en uppsättning, denna gång i Örebro, men på grund av flera omständigheter ställdes den in. När jag sedan upptäckte att EldeenJohanssons hyllade produktion av RENT, som senast sattes upp i Malmö hösten 2024, skulle komma till Uppsala i augusti, var det en självklarhet att åka dit och se den.

EldeenJohansson kallar uppsättningen en konsertversion, men eftersom RENT nästan alltid spelas avskalat, med alla skådespelare på scenen och med en stor byggnadsställning i bakgrunden, blir skillnaden minimal. Med elva skådespelare och fem musiker på scen, rekvisita, kostymer och komplett libretto är detta den mest professionella uppsättning av RENT jag har sett på många år.

Tyvärr använder de Ulricha Johnsons modernare översättning från 2006 i stället för Ture Rangströms original från 2001. Jag kan inte låta bli att tycka att Kärlekens tid klingar bättre än Stunder av kärlek. Det är förstås en smaksak, men i och med att jag hört originalet så många gånger, både live och på CD, föredrar jag den personligen.

Ensemblen består, som jag skrev tidigare, av elva unga skådespelare, flera av dem med koppling till Skåne och Österlen, antingen genom att de bor där eller är aktiva på teatrarna i trakten. Tydligast märks detta på Mark, spelad av Gustav Allen Schriver, som både pratar och sjunger charmigt på skånska. Sångmässigt var annars favoriterna Roger och Collins, spelade av Simon Oscarsson och Hani Arrabi, som båda glänste med sina starka stämmor. Även Joanne, spelad av Leila Jung, hade en fin soulstämma som hon fick visa i flera nummer, tyvärr inte i solonumret We’re Okay, som numera dessvärre nästan alltid är struket från föreställningen.

Melker Sörensens regi och koreografi fungerar mycket väl, och man såg ofta att även de skådespelare som inte var i fokus faktiskt hade något att göra. Johanna Svenssons ljusdesign var riktigt vacker och stämningsfull. David Borgströms ljuddesign var i de flesta fall bra, men i de allra ösigaste rocklåtarna överröstade orkestern ibland sångarna, så man hörde inte riktigt vad de sjöng. Orkestern leddes av Anders Juhlin.

Eftersom jag sett RENT så många gånger vet jag att de svenska uppsättningarna kan välja mellan två olika slut, där det ena är mer sorgligt än det andra. Jag tänker inte spoila vilket de använde i just denna uppsättning, men det var både snyggt och passande.

EldeenJohansson är kända för att göra konsertversioner av kända musikaler som Chess, Kristina från Duvemåla, Jesus Christ Superstar och just RENT. Om någon av dessa sätts upp tillräckligt nära Stockholm kommer jag absolut att försöka se dem igen. Och om någon av uppsättningarna spelas nära er hemstad, missa dem för all del inte.

Hemsida: https://www.eldeenjohansson.com/

Rollista: https://www.eldeenjohansson.com/kopia-p%C3%A5-rent

Jennie Backman, 2026-08-31

Karoliner – en musikal med hjärta, historia och framtidspotential

Karoliner är en ny svensk historisk musikal med stor potential. Ett ambitiöst projekt om krig, idealism och verklighet.

Redan i inledningen märks hur starkt projektet är förankrat i skaparen Jonathan Sandbloms egen resa: idén föddes när han såg Jernbanan på Uppsala stadsteater. Samtidigt bar han med sig intrycken från Magnus Västerbros Tyrannens tid.

Kombinationen av teaterns kraft och historiens mörker har blivit grunden till ett verk som vill skildra stormaktstiden utan romantik.

Handlingen tar sin början tidigt år 1700 när Sverige, efter tjugo år av fred, plötsligt attackeras av Polen, Danmark och Ryssland. Studenten Lars (Lukas Wollter Majczuk) skriver in sig direkt i armén, hungrig på att göra karriär, men stoppas snabbt av generalen Carl Piper (Janne Gustavsson) som mest ser honom som en oerfaren krigsivrare. Lars enda chans skulle vara om självaste Karl XII (Felix Gardner) fick upp ögonen för honom. Hans studiekamrat Johan (Emil Wollter Majczuk) är lika ivrig att slåss som frivillig, men hans far (Benny Odervång) förbjuder honom och menar att Johan inte har något att hämta i ett krig och istället borde ägna sig åt sina studier.

Samtidigt sprids nyheten om kriget långsamt genom Sverige, och när våren nalkas har den ännu inte nått det omålade soldattorpet där Nils (Markus Karlsson) bor. En dag går pigan Frida (Vendela Bergamoni) förbi hans torp. Nils blir förälskad direkt men förödmjukas när Frida säger att hans torp hade passat bättre i rött – en färg reserverad för de högsta generalerna. Hans skojfriske vän Claes (Sebastian Olsson) ger honom då ett oseriöst råd som Nils verkligen inte borde följa. Det är en enkel men effektiv scen som visar hur kriget letar sig in i människors liv långt innan de själva förstått vad som är på väg att hända.

Det är ett stort persongalleri, ibland kanske lite för stort. Jag märker att vissa scener tappar fokus när många karaktärer ska få plats, och föreställningen är aningen lång – cirka 2 timmar och 50 minuter inklusive paus. Men samtidigt ger det en känsla av ett helt samhälle i rörelse, där både bönder, soldater, fogdar och kungligheter dras in i samma katastrof. Det är ett ambitiöst grepp, och jag uppskattar att musikalen vågar sträcka sig bortom den traditionella huvudrollsstrukturen.

Musiken är en av föreställningens styrkor. Flera melodier är riktigt fina och fastnar direkt, och jag känner att det finns en tydlig musikalisk vision bakom verket. Skådespeleri och sång är ibland ojämna – professionellt emellanåt, amatörmässigt vid andra tillfällen – men det är också en del av charmen med att se ett verk i sin allra första form. Jag tycker att det är en positiv och lärorik upplevelse, just för att man får se potentialen innan den är färdig.

Kostymerna och uniformerna var snygga och välgjorda, inlånade från Smålands Karoliner och Margot Lande.

Produktionsteamet bidrar starkt till helheten: Jonathan Sandblom (musik, manus och regi), Janne Gustavsson (regi), Susanna Englund Nygren (koreografi), Edwin Killick (ljus), Isac Nilsson och Peter Naglitsch (ljud) samt musikerna Marie Vadre, Gerd Vaaltkevica och Benny Odervång. Tillsammans skapar de en föreställning som redan nu har en tydlig identitet.

Under föreställningen tänker jag flera gånger på andra svenska verk som rör sig i liknande historiska landskap, som Kristina från Duvemåla, Riksteaterns Bläck & Blod och Dramatens Carolus Rex. Karoliner placerar sig någonstans mitt emellan dessa, men med en egen ton – mer rå, mer direkt och tydligt driven av en enskild skapare som verkligen vill berätta något.

Som helhet är Karoliner lite ojämn, lite för lång och ibland överlastad med karaktärer. Men den har hjärta, ambition och en tydlig vilja att skildra en epok som ofta framställts alltför storslaget. Jag lämnar salongen med känslan av att jag sett början på något som kan växa. Med mer bearbetning, mer koncentration och fortsatt utveckling kan det här absolut bli en musikal som når större sammanhang om några år.

Och det är just det som gör upplevelsen så rolig: att få se potentialen innan den blommar fullt ut. Karoliner är inte färdig – men den är på väg. Och jag är glad att jag fick se den redan nu.

https://teaterverket.se/karoliner/

https://kulturbiljetter.se/evenemang/8995/karoliner/

https://www.instagram.com/karolinermusikalen