Det
har drygt
gått 20 år sedan Baz Luhrmanns Oscarsbelönade film Moulin
Rouge
slog världen med häpnad. Sedan dess har musikalversionen erövrat
både New York och London. Och nu senast i Köpenhamn, Oslo och
Chinateatern
i Stockholm där Moulin
Rouge
blev en gigantisk succé och spelades för 150 000 gäster under två
helt utsålda säsonger 2023-2024.
Handlingen
utspelas år 1899, då den unga och förväntansfulla poeten
Christian (Andreas Wijk) prövar lyckan i Paris där han hamnar bland
de kantstötta men kärleksfulla bohemerna i konstnärskvarteren. När
Christian lyckas sätta upp en show på den legendariska nattklubben
Moulin
Rouge,
blir han genast förälskad i klubbens stora stjärna Satine (Marsha
Songcome) - och hon i honom. Men i en värld där sanningen är
förhandlingsbar och skönhet går att köpa för pengar så blir
deras kamp för frihet och kärlek en kamp på liv och död. För att
rädda klubbens ekonomi tvingas Moulin
Rouges
ägare Harold Zidler (Morgan Alling) att ta hjälp av den hänsynslösa
men förmögna Greven av Monroth (Fred Johanson). I gengäld lovas
greven att få ta Satine som sin älskarinna. Klubbens öde ligger nu
i Satines händer och hon slits mellan kärleken till Christian och
ansvaret för klubben och sina medsystrar där. Medverkar gör
också Alexander Larsson och Anton Ewald tillsammans med en stor
orkester och sång- och dansensemble. Regin och den svenska dialogen
är gjord av Anders Albien.
Foto: Mats Bäcker
Jag
såg Moulin
Rouge
redan innan premiären på Chinateatern
i september 2023 och har sedan dess velat se den igen, för detta är
en sådan show där det händer mycket saker på scen hela tiden.
Musikalen har ett sådant högt tempo och innehåller så mycket
sång, dans och musik att man behöver se den mer än en gång för
att kunna ta in och uppleva allt. Moulin
Rouge
är en passionerad kärlekshistoria med över 70 av musikhistoriens
största hits, nästan alla sångnummer från filmatiseringen och
lika många till. De flesta av låtarna ingår dock i långa sång-
och dansmedleyn, så det är inte många låtar man får höra i sin
helhet.
Rondo
känns rent allmänt som en bättre, mysigare och intimare lokal än
Chinateatern.
Du kommer närmare scenen och handlingen även om du sitter en bit
bak på parketten. De stora huvud- och birollerna är samma som på
Chinateatern,
medan stora delar av den stora ensemblen är utbytt. Trots detta
känns föreställningen mycket mer samspelt och tightare än i
Stockholm.
Foto: Mats Bäcker
De
fantastiska fartfyllda dansnumren är koreograferade av Jenny
Widegren, Zain Odelstål, Kirsty McDonald och Anja Gaardbo.
Dansnumren är ofta uppåt fem minuter, så alla i dansensemblen gör
ett otroligt jobb. Takis vackra art
nouveau-inspirerande
scenografi i jugendstil känns både gammaldags och modern på samma
gång. Pelle Palmés snygga ljusdesign är passande och ändrar
färger allt efter känslor, stämning och händelser. Astrid Lynge
Ottosen och Sara Klänges kostymdesign respektive mask &
perukdesign är både snygg, passande och ändrar stil efter att
personerna utvecklas.
Marsha
Songcome är erfaren och ett helblods proffs som slår flera av sina
medspelare med hästlängder i både sång och skådespeleri. Detta
gör dessvärre att Andreas Wijk känns som ganska blek och oerfaren
jämfört med henne. Deras kärlekshistoria känns tyvärr inte
heller verklighetstrogen och det slår absolut inga gnistor mellan
Satine och Christian.
Foto: Mats Bäcker
Morgan
Alling har inte världens bästa sångröst, men det vare sig krävs
eller behövs i rollen som konferenciern, utan hans lite grövre röst
passar i den lite ruffiga rollen som Harold Zidler. Rollen som
konstnären Henri
Toulouse-Lautrec är
en av Alexander Larsson större roller, förutom huvudrollen i
Dreamgirls.
Alexander missade sin egen premiär i Stockholm på grund av en
olycka, men här i Göteborg får han äntligen visa upp sin stora
sång- och dansregister. Anton Ewalds argentinske dansare Santiago
minns jag att jag blev imponerad av redan i Stockholm, då jag vare
sig visste att Anton kunde sjunga eller dansa så pass bra, men hans
tango i Backstage
Romance och
El
Tango De Roxanne är
bland de snyggare dansnumren i föreställningen. Fred Johanson är
ren urkraft och hans basstämma när han ryter till är inte av denna
värld. Hans greve känns verkligen både elak, ondskefull och ingen
jag skulle vilja stifta närmare bekantskap med.
Vill
du se en färgglad, fartfull kärlekshistoria med mycket sång, musik
och dans så ta en tur ner till Göteborg medan Moulin
Rouge
spelas
den 25 september 2025 till och med 21 mars 2026.
Miss Saigon
var länge min favoritmusikal, mycket för att den var den första
jag såg både i London och i Stockholm i slutet av 90-talet. Jag har
sett några dokumentärer och 25-årsjubileet på bio och DVD, men
jag har inte sett några av nyuppsättningarna vare sig på West End,
i Malmö eller i Göteborg, förrän nu.
Miss Saigon
är en musikal med musik av Claude-Michel Schönberg och Alain
Boublil. Libretto av Boublil och Richard Maltby Jr. och är baserad
på Giacomo Puccinis opera Madama Butterfly som i sin tur
bygger på boken Madam Chrysantheme. Den hade premiär i
London 1989. Miss Saigon berättar historien om en amerikansk
soldat och en vietnamesisk flicka som blir förälskade i varandra
under Vietnamkrigets sista dagar.
Handlingen
i Miss
Saigon
startar i slutskedet av den amerikanska ockupationen i Saigon,
Vietnam 1975, och kretsar kring Kim, en ung flykting från
landsbygden, som tvingats söka arbete på en nattklubb i Saigon. Där
möter hon Chris, en amerikansk soldat, och de förälskar sig i
varandra. När Saigon faller skiljs de åt. Chris återvänder till
USA. Det han inte vet är att Kim väntar deras barn. I
efterkrigstidens skugga försöker Kim bygga ett nytt liv för sig
och sin son. Till slut korsas Kims och Chris vägar på nytt – och
Kim ställs inför ett avgörande beslut.
Foto: Mats Bäcker
Miss
Saigon
är ju en helt genomsjungen musikal precis som Andrew Lloyd Webbers
Evita
eller
Schönberg och Boublils Les
Misérables.
Att musikalen spelas helt på engelska gör mig detsamma, då jag kan
varenda textrad utan och innan, men jag tror dessvärre att en del av
handlingen och de flesta av skämten, flyger stora delar av den äldre
publiken över huvudet.
På
Göteborgsoperan är det en stor internationell ensemble, med både
svenska och utländska artister. I den kvinnliga huvudrollen ser vi
svenska Feline Andersson, som jag tidigare sett spela huvudrollen
Elphaba i musikalen Wicked
på
Göteborgsoperan, spela den unga vietnamesiska kvinnan Kim. Feline
spelade Kim med stor pondus, desperation, hjärta och smärta. Jag
tycker till och med att hon passade bättre i rollen som Kim än vad
hon gjorde som Elphaba, då hennes unga ålder gör naiviteten i
denna roll mer rättvisa.
Timothy
Garnham, som spelade den manliga huvudrollen Chris, har en stor och
stark stämma som kom ordentligt fram i sången Why
God Why? Birollerna
Thuy och Engineer spelades båda helt fantastiskt av Alistair So och Eu
Jin Hwang. Det är en lättnad att äntligen få se en asiat spela
rollen som Engineer, då rollen i många fall spelats av vita
skådespelare som Dan Ekborg, Patrik Martinsson, Stefan Sauk och
Jonathan Pryce. Tyvärr upplevdes Arvid Assarsson, som spelade
kamraten John, lite blek jämfört med de andra och hans stämma
nådde inte riktigt höjderna som krävs i sången Bui
Doi.
Foto: Mats Bäcker
Det
är både en stor ensemble och stor orkester som verkligen kommer
fram i nummer som The
Morning of the Dragon, This Is the Hour och
i körpartiet i slutet av
I’d Give My Life for You. (Exodus)Den
lilla pojken Tam spelas underbart av de alternerade barnen Pontus
Bremholm, Louis Linusson, Gabriel Melo och Mia Terese Yasuda.
Som
regissören Guy Unsworth skriver i programmet, så är Miss
Saigon laddad med svåra teman – kapitalism, kommunism, kön,
sexualitet, sexarbete, militarism, rasifiering och den bestående
klyftan mellan öst och väst. Musikalen berör nästan varje obekväm
fråga vi brottas med idag.
Därför är det en stor befrielse att se att kvinnorna på Dreamland
inte längre framställs med klichéer som sexualiserade, undergivna,
avklädda asiatiska sexarbetare. Detta tack vare kostymdesignern Jean
Chan som inte längre skildrar vietnameserna som stereotyper, utan
låter kvinnorna vara mer påklädda och använda de kläder som
faktiskt användes i Saigon på 1970-talet.
Trots
mina lovord så var första akten, med några få undantag, som The
Heat Is On,Thuy’s
Intervention
och
ovan nämnda The
Morning of the Dragon
och I’d
Give My Life for You ganska
seg och långtråkig, men detta förändras med råge i andra akten.
Här
kommer bland annat den maffiga, långa och intensiva Kim’sNightmare
där den berömda helikopterscenen är. Jag vill inte avslöja för
mycket, men du får absolut se en fullstor helikopter på scenen, så
du förväntade dig nästan att känna vinddragen från
propellerbladen. I slutet av andra akten kommer även Engineers
otroliga långa slutnummer The
American Dream. Jag
skulle snarare kalla den The
American Nightmare, för
att den är så överdådig och over
the top.
Som Jean Chan skriver i programmet, numret
är en åtta minuter lång överdådig drömsekvens som blandar cirkusestetik med amerikanska flaggor och Frihetsgudinnan i en
absurd, visuell explosion.
Foto: Mats Bäcker
Detta
var första gången jag fick höra Ellens nya låt Maybe
live, som
ersatte de tidigare Now That I've Seen Her och
It's Her or Me. Detta
gjorde att man upplevde Chris nya fru Ellen lite mer sympatisk mot
Kim. En snygg liten detalj är att de har en återkommande symbolisk
ballong med i handlingen.
David
Woodheads scenografi var stilfull och man flyttades snyggt mellan
Dreamland, olika
sovrum, den amerikanska ambassaden, gatorna i Saigon och Bangkok,
samt scenerna i USA. Miss Saigon
på Göteborgsoperan är den hyllade versionen från Folketeateret i
Oslo och är en så kallad non-replica föreställning, så förvänta
dig inte att den ser likadan ut som på Broadway eller West End. Så
vill du se hjärtskärande dramatik, höra vacker musik och uppleva
en tidlös berättelse missa inte Miss Saigon.
Föreställningen
spelas den 27 september 2025 till den 28 mars 2026 och är väl värd
en weekendresa till Göteborg, oavsett om du sett Miss
Saigon tidigare eller inte.
I onsdags var jag, Nanna och Martin på pressvisning och genrep av Halloween på Gröna Lund. När vi släpptes in i parken fick vi gå genom det lilla området, som var höstigt dekorerat med massor av pumpor. Där möttes vi av spöket Laban, Gnuttarna, pumpaprinsen, pumpadrottningen, spökjägare, levande lövhögar samt flugsvampar.
För att komma över till det stora området måste man gå över
spindelgången, dekorerad med mängder av spindelnät och spindlar i
olika storlekar och former. Väl på plats möttes vi av flera mer
eller mindre skrämmande och spöklika väsen, innan vi samlades
framför det som vanligtvis är stora scenen. Under Halloween
förvandlas den till Sekten, där vi fick se en
fantastisk eldshow – som nog hade varit ännu bättre när mörkret
fallit. Därefter följde den årliga skräckparaden, där man får
möta alla onda väsen på en och samma gång.
Sekten
Kommer du trotsa mörkrets onda krafter i Sekten? Glöm inte
att använda krafterna på rätt sätt...
”Mitt ute i ödemarken, långt ifrån civilisationen, i ett
gammalt övergivet hus, har en hänförande och auktoritär ledare
samlat ett sällskap av tillgivna medlemmar, brännmärkta för livet
med sektens ockulta symbol inristad på kroppen. Tillsammans tillber
de mörka makter för att tillkalla en uråldrig demon, i tron att
denne ska ge dem obegränsad makt och evigt liv. För att locka upp
demonen från underjorden krävs offerritualer där oskyldiga
människor och deras själar offras. Men vad ingen vet är att när
demonen väl är återuppväckt från mörkret finns det ingen som
kan stoppa honom.”
Detta är ett riktigt snyggt skräckhus, med bra skådespelare och
ett kul, annorlunda tema. Många intressanta detaljer i de olika
rummen gör upplevelsen komplett. 5 spöken av 5 möjliga.
House of Nightmares
Vågar du träda in i Dr. Morphios House of Nightmares och
möta dina värsta mardrömmar?
”Du står framför ett ödsligt och övergivet hus. Ingen vet
vad som väntar därinne, men en sak är säker – något
ondskefullt lurar i mörkret. De mardrömsexperiment som en gång
utfördes av den mytomspunna Dr. Morphio har fått liv och hemsöker
husets varje vrå.”
Detta är skräckhuset med lägst åldersrekommendation: 11 år,
eller 9 år i vuxet sällskap. Det märks – det är inte alls lika
intensivt som de andra skräckhusen och använder sig mer av dockor
och animatronics än levande skådespelare. Eftersom detta hus finns
året runt på Gröna Lund känner många redan till dess vinklar och
vrår. 3 spöken av 5 möjliga.
Det Olustiga Huset
Fobiernas värsta mardröm: clowner och trånga utrymmen.
Hjälp!
”När Mäster Makaber ärvde cirkusverksamheten ville han
effektivisera den och göra den mer lukrativ. Han släppte ut djuren
i olika städer längs resan. Under en serie tragiska olyckor dog
alla artister utom clownerna. Mäster Makaber behöll endast deras
burar. Nu reser de land och rike runt och ockuperar olika byggnader
med ställningar och presenningar. Clownerna tvingas arbeta och
försöka hitta offer. Om de lyckas ha ihjäl någon slipper de
nattens tortyr och belönas med rikliga mängder sockervadd.”
Detta var inte särskilt otäckt, men det är det hus som kräver
mest fysisk ansträngning, med ojämna underlag och många trappor.
Clownerna är mest högljudda. Precis som med House of Nightmares
är detta en attraktion som finns året runt, vilket gör att
överraskningsmomentet uteblir. 2 spöken av 5 möjliga.
I en mördares huvud
En ny teknik låter dig höra tankar direkt från en mördares
huvud – något som väckt både fascination och starka
kontroverser.
”Etik, moral och integritet har ifrågasatts och skakat om
vetenskapens värld i detta experiment, där du får en unik inblick
i en mördares huvud. Framtiden för denna soniska innovation är
oviss och har mött starkt motstånd bland forskare. Men trots detta
har du nu en helt unik möjlighet att höra en mördares sanna tankar
på nära håll.”
Detta är något helt unikt och annorlunda jämfört med de andra
skräckhusen. Här sitter du fastspänd i en stol, med hörlurar över
öronen, i totalt mörker. Vissa likheter finns med Sweeney
Todd upplevelsen på London Dungeon, men mer än så
avslöjar jag inte... 4 spöken av 5 möjliga.
Zombiesta
Förra årets succé är tillbaka! Vågar du kliva in i den
smittade restaurangen Fiesta, där gästerna bokstavligen står på
menyn?
”Tänk dig att stiga in i en restaurang där varje gäst
förvandlas till en del av menyn när de möter kökspersonal som
inte bara lagar maten, utan också jagar den. De trånga
korridorerna, den klaustrofobiska atmosfären och de makabra rätterna
som serveras gör att varje steg i detta skräckhus är en kamp för
överlevnad. Allt började med en enkel hostning under en
familjemiddag, och på bara 13 minuter och 48 sekunder förvandlades
hela restaurangen. Gästerna insjuknade en efter en. Ingen var säker.
Men ryktet säger att en av familjemedlemmarna lyckades fly... Frågan
är: hur länge kan du överleva i denna farliga, infekterade miljö?”
Jag hade hört mycket om detta skräckhus innan, så mina
förväntningar var höga. Zombiesta använder en stor yta
både utomhus och inomhus – från kök, badrum och skafferi till
kylrum, innergård och själva restaurangen. Här har Gröna Lund
verkligen satsat på både miljö, tema och skådespelare. 5
spöken av 5 möjliga.
Avslutning
För att runda av kvällen gjorde jag ett snabbesök hos Pettson
& Findus i deras Halloween dekorerade hem, hos
spökena och drakarna i klassikern Blå Tåget, samt
i det som brukar vara Kärlekstunneln – nu förvandlad till Oturen,
där en kärleksforskare tappat ut ett främmande grönt ämne i
vattnet vilket förvandlat hela tunneln.
Hela besöket på Gröna Lund får 5 spöken av 5 möjliga.
Ett besök som verkligen är värt att rekommendera!
Praktisk information
Under Halloween, mellan den 10 oktober och den 9 november,
förvandlas Gröna Lund till ett rysmysigt äventyr. Oavsett om du är
ute efter pirriga åk, kusligheter, skratt eller skrik finns det
något för dig. Vandra runt bland tusentals pumpor och upptäck det
perfekta höstlovsäventyret.
I år erbjuder de dessutom en extra kuslig 5 kamp i läskig
skrud, med Halloweentematiserade spel för dig som vill utmana vänner
eller kollegor. Och det bästa? Under Halloween ingår alla
attraktioner och samtliga skräckhus i entrébiljetten.
Denna musikaliska föreställning bygger på Povel Ramels repertoar, där melodier, monologer och memoarer vägleder publiken genom hans liv och karriär. Föreställningen har hyllats av publiken och spelats för utsålda hus på flera scener runt om i landet.
På
scen – och bakom idén – står den blott 30-årige skådespelaren
Gustav Gälsing från Södertälje, utbildad på musikalprogrammet
vid Högskolan för scen och musik i Göteborg. Gustav har många års
erfarenhet från teater, musikal och revy och har bland annat prisats
med Bosse Parneviks stipendium. Vid pianot sitter Anders ”Zibbe”
Holtz, som med lätthet rör sig mellan Povels många genrer.
Foto: Simon Rubin
Gustav
Gälsing började med denna hyllning redan 2022 och har spelat den
från och till sedan dess. Jag tror att det är första gången han
uppträder med den i Stockholm, så när han nu kom både till
Bagarmossen och Årsta samma vecka tog jag chansen att äntligen få
se den. Jag såg Gustav i Hundraåringen
som klev ut genom fönstret och försvann
på Wermland Opera 2023. Då skrev jag bland annat att Gustav spelade
Allan galant i åldrarna mellan 12 och 99 år, och att i slutet av
föreställningen kan man inte se skillnad på Christers och Gustavs
versioner av den gamle Allan – de var inte bara lika i mask och
peruk, utan även i röst och kroppshållning.
Därför
var det spännande att se Gustav göra något helt annat.
Låtar
som De
sista entusiasterna, Alla har vi varit små, Underbart är kort,
Johanssons boogie woogie-vals, Var är tvålen, Ta av dig skorna, The
gräsänkling blues och
Far,
jag kan inte få upp min kokosnöt blandades
med texter ur Povels memoarer och radioprogrammet Sommar
i P1.
Allt snyggt förpackat av Gustav, som klev in och ut ur rollen som
Povel. Genom att byta jackor, mössor, hattar och peruker, gestaltade
han enkelt Povel som barn och tonåring på 1920- och 1930-talet,
fram till ålderns höst under tidigt 2000-tal.
Foto: Simon Rubin
Mest
imponerad var jag dock av rappen Jag
diggar dig från
1974 – så mycket text, så många ord och så mycket nonsens. Hur
kan man ens minnas den? Den fick kvällens längsta applåd, och
Gustav var väl värd den. Jag som 50-åring är inte uppvuxen med
Povel Ramel, även om jag hört många av låtarna tidigare. Men jag
har långt ifrån hört de närmare 900 låtar som han komponerade
under sin livstid. Faktum
är att jag inte ens kände till alla de fjorton låtar som
framfördes
under föreställningen. Det var mycket fakta, historia och
Povel-anekdoter som jag inte alls hade koll på – och jag
fascineras av att en så ung artist som Gustav har så djup kunskap
om honom.
I
publiken var det mest människor i övre medelåldern och
pensionärer, men även några yngre barn. Efter föreställningen
hörde jag dem säga att de tyckte att föreställningen både var
bra och rolig. Så gillar du Povels musik, är du i Stockholm,
Uppsala eller Västernorrland de kommande dagarna, och har 60 minuter
över – passa på att se detta Povel ProgRamel på ett Folkets Hus
nära dig. Om inte, håll tummarna för att Gustav Gälsing ger sig
ut på vägarna igen…
och igen.
Unfortunate är en parodimusikal som handlar om
sjöhäxan Ursula från Disneyfilmen Den lilla sjöjungfrun. Historien
börjar när bläckfisken Ursula (Sofia Jung) och prins Triton (Martin Stokke
Mathiesen) är barn, går i skolan och senare blir förälskade i varandra. Tritons
far, kung Neptunus (Stefan Clarin), håller en bal för sin son där flera
prinsessor är inbjudna. På balen sker ett brutalt mord och Ursula blir förvisad
till de mörka vattnen. Det går 20 år, och numera kung Triton vill ha hjälp med
sin yngsta dotter, sjöjungfrun Ariel (Julia Küster). Här börjar normalt
historien om den lilla sjöjungfrun, men vi får i denna musikal se hela
historien ur Ursulas synvinkel och allt är inte som vi tidigare fått det berättat…
Jag älskar att Östgötateatern satsar på nyskrivna musikaler
som inte tidigare spelats i Sverige, eller ens i Norden, som i fallet med Unfortunate.
Jag har tidigare sett både Waitress och Beetlejuice på teatern i
Norrköping, och det känns verkligen lyxigt att få se något som inte satts upp
tidigare i Sverige. Att komma till teatern som ett blankt papper, utan att ha
något att jämföra med eller veta i förväg vad man kan förvänta sig, ger både en
unik och speciell upplevelse.
Foto: Markus Gårder
Unfortunate är en pigg, glad och positiv
föreställning med glimten i ögat, som aldrig lutar åt det larviga eller går
över gränsen till fars eller buskis. Manus och sångtexter, skrivna av Robyn
Grant och Daniel Foxx, samt musiken av Tim Gilvin påminner i många fall om
Disneys original – men med en twist. I andra fall bjuds vi på både storslagna
ballader, nostalgiska 80-talstoner och moderna klubbhits som ”Jag är bäst” (I'm
That Witch) och ”Åh, så synd om mig” (Unfortunate).
Allra bäst i föreställningen är Sofia Jung som den ståtliga
sjöhäxan Ursula, med sina otäcka bläckfiskarmar. Hon har både en fantastisk
röst och stor scenpersonlighet. Jag har tidigare bara sett henne i ensemblen
eller i mindre biroller i Bodyguard, Waitress och Häxorna i Eastwick,
så det var spännande att äntligen få se henne använda sin fulla potential.
Martin Stokke Mathiesen visar i rollen som prins Triton att han har en komisk
ådra och inte bara kan spela oskyldiga unga pojkar, som i Änglagård och
Dear Evan Hansen. Även Stefan Clarin visar stor pondus i sin roll som kung
Neptunus.
Foto: Markus Gårder
En annan jag vill nämna är den komiska Julia Küster, som
spelar den naiva och blåögda sjöjungfrun Ariel. Hon fick använda mycket
kroppsspråk och mimik när hon under andra akten stundtals är stum och försöker
visa vad hon tänker, tycker och känner för den korkade prins Erik (Viktor
Björkberg) och den franska kocken Colette (Moa Eklöf). Den sista jag vill lyfta
fram är Lisa Hu Yu, som spelade den östgötske krabban Sebastian. Att låta
Sebastian tala östgötska är genialt. Eftersom kostymen är hård, stor och otymplig
kan hen inte vara fysiskt komisk, utan får i stället använda språket som
hjälpmedel.
Camilo Ge Breskys koreografi och regi är fantastisk. Det
blir inte alltid bra när en koreograf regisserar eller tvärtom, eftersom
koreografin lätt kan ta över, men i detta fall fungerar det verkligen.
Dansnumret under stormen på prins Eriks skepp, som sedan går i kvav, är både
snyggt och välgjort.
Foto: Markus Gårder
Per Hördings ljusdesign, Maja Döblings scenografi och
kostymdesign samt Anna Anderssons mask- och perukdesign är något av det bästa
jag sett. Skillnaderna mellan livet under och ovan ytan är små men tydliga i
ljus, kostym och peruk. Tritons och Neptunus frisyrer var helt galet stora, och
Ariel hade vackra lockar under ytan men platt och livlöst hår på land.
Jag måste också nämna Maja Döblings fina dockor: Triton och
Ursula som barn, fisken Blunder, måsen Mozart, hunden Max, muränorna Kroken och
Snoken, samt alla djuphavsfiskarna i sångnumret ”We Didn't Make It To Disney”.
Dessa framstår alla som levande karaktärer, trots att de styrs av en eller
flera skådespelare.
Foto: Markus Gårder
Det enda jag har att anmärka på är att orkestern ibland
överröstade sångarna, så man inte riktigt kunde höra de fyndigt översatta
texterna av Calle Norlén.
Föreställningen innehåller mycket explicit språkbruk och
många sexuella anspelningar, så den rekommenderade åldersgränsen på 15+ är befogad.
Den spelas mellan 13 september – 12 oktober i Norrköping och 1 november – 6
december i Linköping, och är väl värd en dagsresa från Stockholm.
Ray Cooney farsen Trassel (Out of
order) spelades sommaren 2019 på Krusenstiernska Teatern i Kalmar,
med nästan samma gäng som nu. Själv såg jag Dröse & Norbergs
uppsättning redan 2010, men då under namnet ”Liket som visste för
mycket”. Det är en själslig uppföljare till pjäsen
Hotelliggaren (Two into one) och utspelar sig på samma hotell med
näst intill samma människor, förutom liket i garderoben.
Trassel handlar om Ragnar Rundqvist
(Peter Dalle) och Lena Stjernström (Sussie Eriksson) som ska inleda
en kärleksaffär på Grand Hotell år 1964. På hotellrummet hittas
ett lik (Ola Forssmed), men i stället för att ringa polisen och
därmed avslöja sin kärleksaffär ber de Ragnars förvirrade
assistent Göran Dahlberg (Robert Gustafsson) att gömma liket och
dölja sanningen för den nyfikna hotelldirektören (Per Svensson),
den girige kyparen (Anders Jansson), den envisa städerskan och den
kärlekstörstande sjuksköterskan (Hanna Dorsin), den svartsjuke
maken (Henrik Johansson) och den svikna makan (Anki Albertsson).
Foto: Mats Bäcker
Detta är en snabb, välspelad fars med
idel kända och proffsiga skådespelare i rollerna. Bäst var ändå
Ola Forssmed som med sina viga, ledlösa och gummiaktiga lekamen
förkroppsligar själva liket. Höjdpunkten var ändå medleyt eller
snabbspolningen i slutet av föreställningen, vilken koreografi,
vilken fart, vilken tajming! Ära den som äras bör Edward af Sillén. Men även Per-Magnus "PM"
Andersson som gjorde den komiska dansen i första akten.
Marcus Englessons scenografi var snygg
och detaljrik, allt från utsikten över Stockholm till detaljer som
den insparkade dörren i korridoren. Camilla Thulins kostymdesign och
David Julios mask- och perukdesign var stilren och andades 60-tal.
Inte att förglömma Edward af Sillén, som gjort en fantastisk
bearbetning, regi och översättning. Även stuntkoordinatorn Seth
Ericson och naprapaten Tommy Eriksson som gör att Ola och de andra
medverkande inte skadar sig bör nämnas.
Gillar du välspelade komedier med
mycket förvecklingar och spring i dörrarna så är detta pjäsen
för dig.
Musikalen
bygger på Jane Fallons bok Got You Back och
handlar om 40-åriga Joe (Lucas Krüger) som
lever ett dubbelliv, med sin fru Stephanie (Jessica Marberger) och
tonårsdotter Stella (Edda Pekkari) i storstaden och med sin nya
flamma Katie (Emelie Evbäck) på landet. Kvinnorna träffas, blir
vänner och bestämmer sig för att tillsammans hämnas på Joe. I
handlingen finns radarparet Gary (Anton Lundqvist) och Natasha (Pia
Ternström) men också Meredith (Hanna Hedlund) med sin
fruktansvärda klädsmak.
Foto: Mats Bäcker
Det är en typisk romcom, fast på
scen. Handlingen är ganska blasé och tunn och hade fungerat lika
bra utan sångnumren. Jag tror att sångnumren hade fungerat bättre
utan dialogen. Eftersom sångnumren inte har något med handlingen
att göra så stoppar de bara upp varandra. Känslan förstärks med
att dialogen är på svenska, medan sångnumren är på engelska. Med
andra ord är det en ganska typisk jukebox musikal med låtar från
en artist, i detta fall Roxette.
Sång och dansnumren är däremot fantastiska. Jennie Widegren och Miles Hoares koreografi är genial och känns både 90-tal och modern på en och samma gång. Roxettes alla klassiska låtar i nya arrangemang är verkligen den stora behållningen av föreställningen. Hanna Hedlunds finstämda ”Listen to your heart” är en av de vackraste numren under kvällen, tätt följt av Jessicas och Emelies duettversion av ”It must have been love” och Lucas Krügers maffiga ”Queen of rain”.
Foto: Mats Bäcker
Jag
måste också nämna både Palle Palmés ursnygga ljusdesign och
Oskar Johanssons välgjorda ljuddesign under kapellmästare Erik Brag
Månssons ledning och Joakim Hallins musikaliska ansvar.
Några av
Torbjörn
Bergströms kostymdesigner och Sara Klänges mask och perukdesigner är riktigt snygga, som Merediths svarta kostym i numret ”The
look”. Det gav mer än en blinkning till Madonnas video ”Express
Youself”.
Joyride
var en föreställning som var tillräckligt underhållande för att
se en gång, men inget jag vill se om eller kommer att minnas om
några år. Men om du gillar romantiska komedier, 90-tal, Roxette,
fantastiska dansnummer och nostalgi är detta en föreställning för
dig.
