Solaris på Dramaten – mellan filosofisk ambition och sceniskt haveri

Dramaten tar sig an Stanisław Lems klassiker med ett scenrum av vatten, ljus och minnen som vägrar släppa taget. Här möter psykologen Kris Kelvin inte bara ett främmande väsen, utan sina egna projektioner — en kärlekshistoria förskjuten i tid, rum och mänsklighetens gränsland.

När Solaris hade premiär på Dramaten den 13 april 2026 möttes publiken av ett scenrum som både imponerar och förbryllar: ett grunt vattenplan som täcker hela golvet, två lysrörssolar som långsamt rör sig över Annika Tostis strama rymdstation och ett ljus av Mira Svanberg som ger allt ett retrofuturistiskt skimmer. Havet är en stark bild, men också ett grepp som snabbt blir en belastning; flera recensenter beskriver det som effektsökeri, och skådespelarna tvingas plaska sig igenom en föreställning som närmar sig två timmar utan paus. Symboliken blir stundtals övertydlig, stundtals svår att förstå — ett hav som både är allt och ingenting.

Berättelsen följer psykologen Kris Kelvin, spelad av Rasmus Luthander, vars tolkning pendlar mellan lågmält sönderfall och ryckigt, forcerat uttryck.  På stationen möter han professor Sartorius och doktor Snaut, spelade av Danilo Bejarano och Erik Ehn, som ger föreställningen dess mest stabila scener, medan Nina Togner Fex som Harey rör sig mellan skör närvaro och skrikig intensitet.

Dramaten beskriver själva samspelet mellan de fyra som platsen där uppsättningen verkligen får fäste, där Solaris framträder som en undersökning av det som skaver inom oss — men flera kritiker menar att just detta fäste ofta glider dem ur händerna. Kärlekshistorien som borde bära dramat får aldrig riktigt tyngd; kemin svajar, och relationen förblir mer konstruktion än känsla.

Regissören Gustav Englund arbetar med idén om det okända som betraktar tillbaka, medan dramatikern Annika Nyman låter minnet bli en aktiv, skapande kraft. Alexander Lindskogs tanke om Solaris som spegel och Helena Granströms idé om existens som relation ligger som underström i föreställningen. SvD kallade resultatet ”meditativt rymdmys om existensens gåta”, medan andra recensenter såg en upprepande filosofi som mister skärpa och en dramatik som aldrig riktigt hittar sin puls.

Föreställningen ligger nära filmversionerna från 1972 och 2002, till och med i slutbilden, men når inte alltid den existentiella laddning som dessa filmer bär. Solaris blir en resa mot det främmande där det främmande främst fungerar som spegel — vackert, stundtals drabbande, ofta frustrerande ojämnt och inte sällan fast i sitt eget vatten. Den spelas till och med 15 oktober 2026.

Jennie Backman 2026-05-22

Foto: Sören Vilks

Biljetter och program; Dramaten

Källor:

https://www.aftonbladet.se/kultur/teater/a/vrl8BB/recension-av-solaris-pa-dramaten

https://www.expressen.se/kultur/scen/nej-nu-far-jag--nog-dramaten/

https://kulturbloggen.com/?p=204363

https://kultmagasin.se/totalt-magplask-for-dramatens-solaris

https://www.dn.se/kultur/i-rymden-kan-han-nastan-alska-med-sin-doda-fru/

https://www.svd.se/a/JOr2KX/solaris-med-rasmus-luthander-pa-dramaten-recenseras

Once Upon a Mattress – Ärtor, madrasser och missförstånd med POFF 2026-05-10

Jag såg denna musikal redan för tio år sedan, även då med POFF, men då under namnet Prinsessan på ärtan. Det är trots allt en musikal som bygger på den klassiska sagan av Hans Christian Andersen. Det är en titel som många känner till som saga, men som få faktiskt sett som musikal. Musikalen Once Upon a Mattress hade premiär på Broadway 1959 och är en musikalfars och screwballkomedi, i stil med Shrek och Spamalot, både i ton och humor.

Den överdrivna och förstärkta spelstilen, med ett medvetet överspel, passar inte alla. Det är inte heller en musikal man ser för handlingens skull. Samtidigt bjuder den på många fina melodier och, i POFF:s fall, även snygg koreografi, smart scenografi och färgglada kostymer, alla skapade av teamet Maja och Lotti Malm.

Det var verkligen de enskilda insatserna som glänste, framför allt Maja Malms högljudda prinsessa Winnifred, Seth Sundmans hunsade prins Tryggve, Sanna Sagviks överbeskyddande drottning Irriteria, Samuel Linderströms tysta kung Sextimus, Lillevie Petterssons skönsjungande Lady Lärka, Kim Bärzens komiska Lady Mabelle, Carl Ekengrens överdrivna Sir Harry, Arvid Karlströms berättande skald, My Ehlins dansante narr och Ylva Hilbers vise trollkarl.

Lillevie var den som verkligen överraskade. Jag har tidigare sett henne i både Shrek och All Shook Up, men med hennes kvittrande sång som Lady Lärka skulle hon utan problem kunna spela vilken Disneyprinsessa som helst. Många av de andra skådespelarna har jag tidigare sett i både POFF:s, Dröse & Norbergs och West End Stockholms uppsättningar, och även sett uppträda på Club Corner of the Sky, vilket gjorde att flera av insatserna kändes som kära återseenden.

Självklart har musikalen utvecklats på tio år. Just denna uppsättning sticker ut genom sin lekfullhet och sin tydliga ensemblekänsla. Ensemblen har blivit äldre och mer erfaren, något som märks särskilt hos Maja Malm som spelar samma roll som då. Regin står Ylva Hilber för, då som nu, men jag upplever att musikalen denna gång spelas mer komiskt med ett nästintill buskisartat skådespeleri.

Vill du uppleva en uppskruvad men välspelad musikal med många unga stjärnskott, då ska du passa på att se Once Upon a Mattress. Den spelas bara sex gånger till, mellan 15 till 24 maj 2026 på Ö2 Södermalm. Föreställningen kostar 150 kr för ungdomar, 250 kr för studerande och 350 kr för alla andra.

Biljetter: https://www.nortic.se/ticket/event/79391

Jennie Backman 2026-05-11

This is the moment på Nya Cirkus 2026-04-25

 

This Is the Moment vill förena musikal och historia i en och samma föreställning, och även om idén är lockande är det sångarna som verkligen bär kvällen. Här är min upplevelse av en konsert som både imponerade och drog ut på tiden.

This Is the Moment är en musikalkonsert som varvas med historiska händelser återberättade av historikern och krigs- och utrikeskorrespondenten Herman Lindqvist. Kvällen bjuder på höjdpunkter ur musikalerna Jesus Christ Superstar, den nyskrivna Vasa – the Musical, Kristina från Duvemåla, Spelman på taket, The Phantom of the Opera, Les Misérables, Chess och Hair, presenterade i sina respektive historiska kontexter. Solisterna är musikalstjärnorna Emmi Christensson, Janne Åström och Nina Söderqvist, tillsammans med operatenoren Kalle Leander, ackompanjerade av ett liveband under ledning av kapellmästare Johannes Annfält.

Detta var verkligen tjejernas kväll; Emmi och Nina briljerade i nummer från The Phantom of the Opera, Vasa – the Musical och Les Misérables respektive Jesus Christ Superstar, Kristina från Duvemåla och Chess. Männen var tyvärr båda något svagare, men när de verkligen tog i kunde det stundtals låta riktigt bra. Janne var som bäst i de nummer han var trygg i, som Stars och Om jag hade pengar, men något svagare i One Night in Bangkok och titelmelodin från Jesus Christ Superstar. Allra mest effektfullt blev det när alla fyra sjöng Folkets sång och den oväntade kvartetten i Bring Him Home.

Jag anser att idén att blanda historia och musikal är bättre i teorin än i det nuvarande utförandet. Nu blev helheten mest lång och utdragen. I stället för att ha historiska inslag mellan varje låt hade det varit mer effektivt att spela färre nummer ur varje musikal och sedan framföra låtarna från exempelvis Kristina från Duvemåla i ett enda sjok, för att därefter ta den historiska kontexten. Som det var nu blev till exempel Chess-delen väldigt utdragen, och som besökare trodde man att de hade avslutat Chess för länge sedan. Jag saknade även något från 70 talet och Vietnamkriget, som det ändå berättades om historiskt, så vad hade passat bättre än att lägga in några nummer ur Miss Saigon? Herman Lindqvist gjorde trots detta ett mycket bra jobb som berättare, ciceron och konferencier och delade ut välförtjänta sparkar åt både öst och väst.

Jag har letat men inte hittat vem som gjort den fantastiska ljussättningen under turnén. Den låg stämningsfullt i färger som lila, blått och rött under musiknumren, och i numren från Les Misérables användes trikolorens tre färger: blått, vitt och rött.

Nya Cirkus var i det närmaste fullsatt, och jag tror att de flesta hade en trevlig kväll, trots att föreställningen blev längre än utannonserat. Mycket av det berodde på de fantastiska sångnumren från Emmi och Nina, som fortfarande håller ren West End klass.

Jennie Backman 2026-04-26

Hemsida: https://sthlmmusic.com/this-is-the-moment-pa-turne/

Trailer 1 min

Musikalmedley 4 min

Trailer 7 min

Genrepet av Next to Normal på Maxim Stockholm 2026-04-22

 

Next to Normal följer familjen Fredman som på ytan lever ett vanligt medelklassliv, men där sprickorna blir allt tydligare. Mamman Diana har i många år levt med bipolär sjukdom och svåra trauman som hon och familjen har försökt dölja bakom en fasad. Pappa Dan klamrar sig fast vid hoppet om att allt ska bli som förr och tar ett allt tyngre ansvar för vardagen. Dottern Natalie längtar efter att bli sedd, men hamnar ständigt i skuggan av sin bror Gabe och flyr in i musiken. Hennes pojkvän Henry erbjuder värme och tålamod, men dras snart in i de känslomässiga stormarna.

När Diana prövar olika behandlingar, från medicinering till mer drastiska metoder, ställs familjens kärlek och lojalitet på prov. Hemligheter nystas upp, minnen förändras och familjens situation dras oundvikligen alltmer mot sin spets. Dr Ström och Dr Frisk skapar med sina olika kliniska perspektiv friktion mellan behandling, identitet och familjens behov.

Att Next to Normal är en fantastisk föreställning som innehåller bra musik visste jag redan sedan tidigare, då jag såg föreställningen både 2012 och 2020 på Stockholms stadsteater respektive Uppsala stadsteater, och trots att jag sett Next to Normal tidigare känner jag mig starkt berörd även denna gång.

Att det skulle bli en stark föreställning med många skönsjungande röster förstod jag också på förhand, för vad sägs om Frida Bergh som mamman Diana, Daniel Sjöberg som pappan Dan, Sandra Kassman som dottern Natalie, Teodor Wickenbergh som sonen Gabe, Teodor Wennö som pojkvännen Henry samt Petter Mario Skoglund och Thomas Järvheden som doktorerna Frisk respektive Ström. För regi står musikalartisten Thérèse Andersson Lewis, och bakom hela produktionen står Lars Andersson och Martin Carl-Olof Johansson.

Next to Normal började som ett Kickstarterprojekt hösten 2025. Musikalen är ett ideellt kärleksprojekt, delvis finansierat genom crowdfunding, och spelas endast tre föreställningar mellan den 23 och 26 april 2026.

Regissören har gjort många intressanta och snygga val, som till exempel att rollbesätta två skådespelare i de två olika doktorrollerna och att använda sig av skira gardiner för att skyla hemligheter som ännu inte helt ska komma i dagen.

Den välljudande musiken i den sex personer stora orkestern, fenomenalt ledd av Johan Mörk, gör ett bra jobb genom att varken spela för starkt eller för svagt och överröstar inte sångensemblen, mycket tack vare Sabina Donsérs ljuddesign. Scenografin, gjord av Trevor Lewis och Thérèse Andersson Lewis, är enkel och föreställer ett kök, ett vardagsrum och en läkarmottagning. Per Larssons vackra ljusdesign förstärker känslorna i föreställningen.

Skådespelarna är alla fantastiska och passar oerhört bra in i sina roller. Alla imponerar stort med starka skådespelar- och sånginsatser. Spelglädjen är stor, just för att detta är ett ideellt projekt. Alla gör ett så fint jobb eftersom det är en föreställning de verkligen älskar att spela. Thomas Järvheden går från klarhet till klarhet och blir bara bättre och bättre för varje föreställning jag ser honom i. Han har varken någon sång- eller teaterutbildning, och just därför känns han fortfarande så oförstörd.

Det är en känslosam och berörande historia med ljusglimtar och ett bitterljuvt slut som lämnar en positiv känsla av hoppfullhet om att allt ändå nästan kommer att bli normalt.

Jennie Backman 2026-04-23

Digitalt program: http://beyondhomemagazine.my.canva.site/next-to-normal  

Hemsida: www.maximstockholm.se/pa-scen/next-to-normal/

Biljetter:  http://secure.tickster.com/sv/lvtal8j6uk2z66r/selectevent

 

 

 

 

Genrep av Draga Mama på Ö2 2026-04-21

 

För tio år sedan satte Josefin Enoksson och Teater Quimera upp pjäsen Treize Points (Den svarta kaninen) på Olympiateatern här i Stockholm, och nu, den 24 april 2026, sätts den nya pjäsen Draga Mama upp på Ö2 Scenkonst. Pjäsen kommer att spelas åtta gånger, till och med den 7 maj.

Pjäsen utspelar sig hemma hos en slovensk familj en söndagseftermiddag i en villaförort till Ljubljana, i Slovenien, i slutet av 90‑talet. I rollerna ser vi Gabriel Crona Edholm som den yngste sonen Anže, Kim Gardell som storebrodern Štefan, Peter Gröning som fadern Jožef och Birgitta Rudklint som modern Anja. Josefin Enoksson står både för manus och regi, men är även sufflör och agerar som skvallertanten i huset.

Draga Mama är en tung pjäs, med en hel del svart humor. Precis som i Treize Points är Josefin starkt inspirerad av Lars Norén, och pjäsen utspelar sig nästan enkom inom hemmets fyra väggar. Josefin har verkligen utvecklats både som manusförfattare och regissör under dessa tio år. Draga Mama känns mer bearbetad än den föregående pjäsen.

Kulisserna består av riktiga möbler som förvandlar Ö2:s blackbox till ett tonårsrum, ett kök eller ett vardagsrum. Tyvärr tar detta ibland lite för lång tid, och föreställningen tappar lätt fokus, vilket gör att stämningen behöver byggas upp igen. Detta kommer kanske att förbättras under speltidens gång.

Båda föräldrarna har ett grovt alkoholmissbruk och båda sönerna ett lika gravt medmissbruk, som tar sig olika uttryck. Efter första akten ogillar man verkligen pappan, som psykiskt misshandlar både sin fru och sina söner vid köksbordet, men under pjäsens andra akt får man en större förståelse för vad som faktiskt ligger bakom.

Skådespeleriet från alla fyra är fenomenalt, och Peter Grönings scen där han spelar packad är nästan otäckt verklighetstrogen. Men mest lyser det unga stjärnskottet Gabriel Crona Edholm. Hans känslor både syns och känns, även i de scener där han egentligen inte alls är i fokus.

Pjäsen skulle lika gärna kunna utspela sig i en svensk villaförort med en svensk familj, så jag vet egentligen inte varför Enoksson valt att förlägga handlingen till Slovenien, förutom att det är en cool och tilltalande titel, som även blir en sång i slutet av föreställningen.

Detta är ingen lättsam föreställning, men passar den som uppskattar psykologiskt familjedrama med mörk botten. Gå och se denna välspelade pjäs innan det är för sent!

Biljetter: www.nortic.se/ticket/event/79105

Jennie Backman 2026-04-22

Bonnie & Clyde på Uppsala Stadsteater 2026-04-04

 Detta är musikalen om det ökända kärleksparet Bonnie och Clyde, som hade premiär på Broadway 2011 och på West End så sent som 2022. Musikalen är skriven av Frank Wildhorn, Don Black och Ivan Menchell och utspelar sig under några år under 1930-talets Amerika.

Redan när man kommer in i salongen på Uppsala Stadsteater spelas det 30-talsmusik i högtalarna och man möts av en ridå med foton och en karta som visar Bonnie och Clydes brottsturné. När föreställningen börjar dras ridån bara upp en liten bit, och med hjälp av ljus och ljudeffekter upplever man hur de den 23 maj 1934 skjuts med över 130 skott i sin Ford.

Foto: Henrik Halvarsson. Illustration: Moa Romanova.

Historien dras tillbaka till när Bonnie Parker och Clyde Barrow var barn och drömde om att bli en filmstjärna som Clara Bow respektive en gangster som Billy the Kid och Al Capone. Det var ett mycket snyggt drag att göra barnversionerna som dockor, som sköts fantastiskt av skådespelarna på scen. Dockorna, som är designade och målade av Jason Southgate och skapade av bland andra Bruno Krasse i Uppsala Stadsteaters verkstäder, är både fint gjorda och rör sig verklighetstroget. Sedan var det ett genidrag att låta barnversionerna återkomma vid svåra stunder som en sorts samvete.

Tiden dras fram till när rollerna är i 20-årsåldern och Bonnie och Clyde träffas, här spelade av fantastiska Lovisa Lindberg Lekfalk och Nils Reinholtz. Lovisa charmar alla med sin norrländska charm och Nils överraskar ännu en gång med sin mångfacetterade gestaltning. Denny Lekström som brodern Buck Barrow och Karoline Lindland som hans kristna fästmö Blanche Barrow blir mer eller mindre ofrivilligt indragna i Bonnie och Clydes kaotiska och farliga brottsbana.

Foto Sören Vilks.

Under föreställningen spelades Clydes mamma Cumie Barrow av unga Tehilla Blad, och Lara Eide spelade den första kvinnliga guvernören Miriam Ferguson. Joel Zerpe överraskade med sin starka och stabila röst som predikanten i församlingen. Vice sheriffen Ted Hinton spelades tryggt av Robert Noack, som också fick använda sin vackra och starka stämma, som jag inte hört sedan han spelade Karl Oskar i Kristina från Duvemåla. En av de minsta men mest minnesvärda rollerna spelas av Malin Mases Arvidsson som Bonnies mamma Emma Parker. Scenen när Emma säger farväl till sin dotter och senare förstår att hon aldrig mer kommer att se henne i livet är verkligen gripande.

Niklas Riesbäck, som står för regi och den svenska översättningen tillsammans med Staffan Berg, har gjort ett fantastiskt jobb tillsammans med Vesna Stanišićs dramaturgi. Likaså Jason Southgates scenografi, Leif Perssons kostymdesign, Hans Surte Norins ljuddesign, Kyra Bergmans koreografi, Anders Ekmans ljus- och videodesign och Agnes Krasses maskdesign, under Oscar Micaelssons musikaliska ansvar och Per Wickström som kapellmästare, bidrar till helheten. Det finns verkligen ingenting jag har att anmärka på, då allt är perfekt, från ljud- och ljusdesign till masker, peruker och snygga 30-talskostymer. Den enkla men smarta scenografin, där man sätter ihop fronten eller bakdelen av en bil med hjälp av några koffertar och röda eller vita lampor, och den smakfulla koreografin där ett gräl smidigt blir en koreograferad dans, är båda minnesvärda.

Foto Sören Vilks.

Den americana-, country-, bluegrass-, gospel- och rockinfluerade musiken är så bra och medryckande att jag skulle vilja klappa med mer eller mindre hela tiden. Det är en orkester på sex personer placerade mitt på scenen under hela föreställningen, bestående av Maria Olsson, Lina Lövstrand, Natasja Dluzewska, Gustav E. Holmqvist, Per Wickström och Andreas Rydman, som förstärks av skådespelarna som själva spelar olika instrument under flera nummer.

Föreställningen hade premiär på Uppsala Stadsteater den 28 mars och spelas 25 gånger till och med den 30 maj, så passa på att se denna fantastiska föreställning medan den visas. Biljetterna kostar mellan 150–545 kr och med tåg tar det endast 35–40 minuter från Stockholm City.

Jennie Backman 2026-04-06

https://www.uppsalastadsteater.se/forestallningar/bonnie-clyde/

Foto Sören Vilks.

Mina drömmars stad på Rojteatern 2026-03-28

Formgivare: Mats Persson

På RoJteatern i Handen sätts Stockholmseposet Mina drömmars stad upp under våren 2026. Med premiär den 21 mars får publiken följa Henning Nilsson som, blott 15 år gammal, kommer till Stockholm år 1860 i jakten på ett bättre liv. Regissör är Sebastian Ring, som även skrivit manus och musik och som nu gör sin andra produktion på RoJteatern. Föreställningen är åldersintegrerad och totalt står 32 personer i åldrarna 9–78 år på scen i Mina drömmars stad.

RoJteaterns föreställning skulle egentligen ha satts upp i samband med teaterns 40 årsjubileum 2024, men den fick skjutas upp två år på grund av bland annat ekonomiska problem och höjda hyror. Det var dock väl värt väntan. Jag såg en uppsättning av Mina drömmars stad redan 2010 med Teater Reflex och en uppsättning av Våra drömmars stad på Kulturhuset Stadsteatern 2017, men de var tyvärr inte alls lika minnesvärda som RoJteaterns uppsättning faktiskt är.

Foto: Evelina Vargamo

Pjäsen är välspelad och är en av RoJteaterns bästa uppsättningar någonsin. De verkar bli bättre och bättre för varje år som går, men sedan Sebastian Ring tog över har det verkligen lyft flera snäpp. Årets föreställning innehåller både helt nyskriven musik och klassiker som skrevs på 1800 talet eller tidigare. Sångnumren, som består av flera körpartier, var välljudande och snyggt framförda av hela ensemblen.

Med sina 25 års erfarenhet, och som en av föreningens veteraner, fullständigt lyser Zacharias Östman i den komplexa rollen som Storsäcken. Jag skulle gärna se honom uppträda på en större scen i Stockholm. Med stor träffsäkerhet spelade Maya Tägtström Vargamo den yngre versionen av Tummen, så pass bra att jag helt glömde att rollen spelades av en kvinna. En annan som utmärkte sig och drog ögonen till sig var Lotta Rizzo som den äldre mannen Skräcken.

Foto: Jimmy Björkman

Kulisserna var, liksom flera år tidigare, mycket välgjorda och finurligt konstruerade. De öppnade en lucka på ett ställe och så blev det ett kontor, en dörr på ett annat ställe och så blev det ett sovrum, och när de fällde ner en dörr på ett tredje ställe blev det en brygga. Även de 30 tal kostymer som användes i föreställningen var välgjorda och såg både använda, slitna och smutsiga ut.

Scenen i slutet av akt 1, när de yngre skådespelarna byttes ut mot de äldre, var mycket passande och effektfull. Det är roligt att flera föreställningar redan är slutsålda, även om det är lite synd att publik under 50 år inte verkar hitta dit. Tyvärr är det väl så att Per Anders Fogelström inte längre är något man läser i skolan eller något som tillhör allmänbildningen.

Foto: Jimmy Björkman

Det är en lång uppsättning på fyra timmar inklusive två pauser, så räkna med en hel dag eller kväll. Pjäsen passar inte de allra yngsta besökarna, då den innehåller en hel del tunga ämnen, grovt språk och sexuella anspelningar.

Mina drömmars stad hade premiär på RoJteatern den 21 mars 2026 och spelas 20 gånger till den 16 maj.

Biljetter: https://kulturbiljetter.se/evenemang/8428/mina-dr%C3%B6mmars-stad
Hemsida: https://www.rojteatern.nu/

Formgivare: Mats Persson