Miss Saigon var länge min favoritmusikal, mycket för att den var den första jag såg både i London och i Stockholm i slutet av 90-talet. Jag har sett några dokumentärer och 25-årsjubileet på bio och DVD, men jag har inte sett några av nyuppsättningarna vare sig på West End, i Malmö eller i Göteborg, förrän nu.
Miss Saigon är en musikal med musik av Claude-Michel Schönberg och Alain Boublil. Libretto av Boublil och Richard Maltby Jr. och är baserad på Giacomo Puccinis opera Madama Butterfly som i sin tur bygger på boken Madam Chrysantheme. Den hade premiär i London 1989. Miss Saigon berättar historien om en amerikansk soldat och en vietnamesisk flicka som blir förälskade i varandra under Vietnamkrigets sista dagar.
Handlingen
i Miss
Saigon
startar i slutskedet av den amerikanska ockupationen i Saigon,
Vietnam 1975, och kretsar kring Kim, en ung flykting från
landsbygden, som tvingats söka arbete på en nattklubb i Saigon. Där
möter hon Chris, en amerikansk soldat, och de förälskar sig i
varandra. När Saigon faller skiljs de åt. Chris återvänder till
USA. Det han inte vet är att Kim väntar deras barn. I
efterkrigstidens skugga försöker Kim bygga ett nytt liv för sig
och sin son. Till slut korsas Kims och Chris vägar på nytt – och
Kim ställs inför ett avgörande beslut.
Foto: Mats Bäcker
Miss Saigon är ju en helt genomsjungen musikal precis som Andrew Lloyd Webbers Evita eller Schönberg och Boublils Les Misérables. Att musikalen spelas helt på engelska gör mig detsamma, då jag kan varenda textrad utan och innan, men jag tror dessvärre att en del av handlingen och de flesta av skämten, flyger stora delar av den äldre publiken över huvudet.
På Göteborgsoperan är det en stor internationell ensemble, med både svenska och utländska artister. I den kvinnliga huvudrollen ser vi svenska Feline Andersson, som jag tidigare sett spela huvudrollen Elphaba i musikalen Wicked på Göteborgsoperan, spela den unga vietnamesiska kvinnan Kim. Feline spelade Kim med stor pondus, desperation, hjärta och smärta. Jag tycker till och med att hon passade bättre i rollen som Kim än vad hon gjorde som Elphaba, då hennes unga ålder gör naiviteten i denna roll mer rättvisa.
Timothy Garnham, som spelade den manliga huvudrollen Chris, har en stor och stark stämma som kom ordentligt fram i sången Why God Why? Birollerna Thuy och Engineer spelades båda helt fantastiskt av Alistair So och Eu Jin Hwang. Det är en lättnad att äntligen få se en asiat spela rollen som Engineer, då rollen i många fall spelats av vita skådespelare som Dan Ekborg, Patrik Martinsson, Stefan Sauk och Jonathan Pryce. Tyvärr upplevdes Arvid Assarsson, som spelade kamraten John, lite blek jämfört med de andra och hans stämma nådde inte riktigt höjderna som krävs i sången Bui Doi.
Foto: Mats Bäcker
Det är både en stor ensemble och stor orkester som verkligen kommer fram i nummer som The Morning of the Dragon, This Is the Hour och i körpartiet i slutet av I’d Give My Life for You. (Exodus) Den lilla pojken Tam spelas underbart av de alternerade barnen Pontus Bremholm, Louis Linusson, Gabriel Melo och Mia Terese Yasuda.
Som regissören Guy Unsworth skriver i programmet, så är Miss Saigon laddad med svåra teman – kapitalism, kommunism, kön, sexualitet, sexarbete, militarism, rasifiering och den bestående klyftan mellan öst och väst. Musikalen berör nästan varje obekväm fråga vi brottas med idag. Därför är det en stor befrielse att se att kvinnorna på Dreamland inte längre framställs med klichéer som sexualiserade, undergivna, avklädda asiatiska sexarbetare. Detta tack vare kostymdesignern Jean Chan som inte längre skildrar vietnameserna som stereotyper, utan låter kvinnorna vara mer påklädda och använda de kläder som faktiskt användes i Saigon på 1970-talet.
Trots mina lovord så var första akten, med några få undantag, som The Heat Is On, Thuy’s Intervention och ovan nämnda The Morning of the Dragon och I’d Give My Life for You ganska seg och långtråkig, men detta förändras med råge i andra akten.
Här kommer bland annat den maffiga, långa och intensiva Kim’s Nightmare där den berömda helikopterscenen är. Jag vill inte avslöja för mycket, men du får absolut se en fullstor helikopter på scenen, så du förväntade dig nästan att känna vinddragen från propellerbladen. I slutet av andra akten kommer även Engineers otroliga långa slutnummer The American Dream. Jag skulle snarare kalla den The American Nightmare, för att den är så överdådig och over the top. Som Jean Chan skriver i programmet, numret är en åtta minuter lång överdådig drömsekvens som blandar cirkusestetik med amerikanska flaggor och Frihetsgudinnan i en absurd, visuell explosion.
Foto: Mats Bäcker
Detta
var första gången jag fick höra Ellens nya låt Maybe
live, som
ersatte de tidigare Now That I've Seen Her och
It's Her or Me. Detta
gjorde att man upplevde Chris nya fru Ellen lite mer sympatisk mot
Kim. En snygg liten detalj är att de har en återkommande symbolisk
ballong med i handlingen.
David
Woodheads scenografi var stilfull och man flyttades snyggt mellan
Dreamland, olika
sovrum, den amerikanska ambassaden, gatorna i Saigon och Bangkok,
samt scenerna i USA. Miss Saigon
på Göteborgsoperan är den hyllade versionen från Folketeateret i
Oslo och är en så kallad non-replica föreställning, så förvänta
dig inte att den ser likadan ut som på Broadway eller West End. Så
vill du se hjärtskärande dramatik, höra vacker musik och uppleva
en tidlös berättelse missa inte Miss Saigon.
Föreställningen spelas den 27 september 2025 till den 28 mars 2026 och är väl värd en weekendresa till Göteborg, oavsett om du sett Miss Saigon tidigare eller inte.
Jennie Backman 2025-10-28
www.opera.se/forestallningar/sasong-2025-2026/miss-saigon/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar