Foto: Klara G
Unfortunate är en parodimusikal som handlar om sjöhäxan Ursula från Disneyfilmen Den lilla sjöjungfrun. Historien börjar när bläckfisken Ursula (Sofia Jung) och prins Triton (Martin Stokke Mathiesen) är barn, går i skolan och senare blir förälskade i varandra. Tritons far, kung Neptunus (Stefan Clarin), håller en bal för sin son där flera prinsessor är inbjudna. På balen sker ett brutalt mord och Ursula blir förvisad till de mörka vattnen. Det går 20 år, och numera kung Triton vill ha hjälp med sin yngsta dotter, sjöjungfrun Ariel (Julia Küster). Här börjar normalt historien om den lilla sjöjungfrun, men vi får i denna musikal se hela historien ur Ursulas synvinkel och allt är inte som vi tidigare fått det berättat…
Jag älskar att Östgötateatern satsar på nyskrivna musikaler som inte tidigare spelats i Sverige, eller ens i Norden, som i fallet med Unfortunate. Jag har tidigare sett både Waitress och Beetlejuice på teatern i Norrköping, och det känns verkligen lyxigt att få se något som inte satts upp tidigare i Sverige. Att komma till teatern som ett blankt papper, utan att ha något att jämföra med eller veta i förväg vad man kan förvänta sig, ger både en unik och speciell upplevelse.
Foto: Markus Gårder
Unfortunate är en pigg, glad och positiv föreställning med glimten i ögat, som aldrig lutar åt det larviga eller går över gränsen till fars eller buskis. Manus och sångtexter, skrivna av Robyn Grant och Daniel Foxx, samt musiken av Tim Gilvin påminner i många fall om Disneys original – men med en twist. I andra fall bjuds vi på både storslagna ballader, nostalgiska 80-talstoner och moderna klubbhits som ”Jag är bäst” (I'm That Witch) och ”Åh, så synd om mig” (Unfortunate).
Allra bäst i föreställningen är Sofia Jung som den ståtliga sjöhäxan Ursula, med sina otäcka bläckfiskarmar. Hon har både en fantastisk röst och stor scenpersonlighet. Jag har tidigare bara sett henne i ensemblen eller i mindre biroller i Bodyguard, Waitress och Häxorna i Eastwick, så det var spännande att äntligen få se henne använda sin fulla potential. Martin Stokke Mathiesen visar i rollen som prins Triton att han har en komisk ådra och inte bara kan spela oskyldiga unga pojkar, som i Änglagård och Dear Evan Hansen. Även Stefan Clarin visar stor pondus i sin roll som kung Neptunus.
Foto: Markus Gårder
En annan jag vill nämna är den komiska Julia Küster, som spelar den naiva och blåögda sjöjungfrun Ariel. Hon fick använda mycket kroppsspråk och mimik när hon under andra akten stundtals är stum och försöker visa vad hon tänker, tycker och känner för den korkade prins Erik (Viktor Björkberg) och den franska kocken Colette (Moa Eklöf). Den sista jag vill lyfta fram är Lisa Hu Yu, som spelade den östgötske krabban Sebastian. Att låta Sebastian tala östgötska är genialt. Eftersom kostymen är hård, stor och otymplig kan hen inte vara fysiskt komisk, utan får i stället använda språket som hjälpmedel.
Camilo Ge Breskys koreografi och regi är fantastisk. Det
blir inte alltid bra när en koreograf regisserar eller tvärtom, eftersom
koreografin lätt kan ta över, men i detta fall fungerar det verkligen.
Dansnumret under stormen på prins Eriks skepp, som sedan går i kvav, är både
snyggt och välgjort.
Foto: Markus Gårder
Per Hördings ljusdesign, Maja Döblings scenografi och
kostymdesign samt Anna Anderssons mask- och perukdesign är något av det bästa
jag sett. Skillnaderna mellan livet under och ovan ytan är små men tydliga i
ljus, kostym och peruk. Tritons och Neptunus frisyrer var helt galet stora, och
Ariel hade vackra lockar under ytan men platt och livlöst hår på land.
Jag måste också nämna Maja Döblings fina dockor: Triton och Ursula som barn, fisken Blunder, måsen Mozart, hunden Max, muränorna Kroken och Snoken, samt alla djuphavsfiskarna i sångnumret ”We Didn't Make It To Disney”. Dessa framstår alla som levande karaktärer, trots att de styrs av en eller flera skådespelare.
Foto: Markus Gårder
Det enda jag har att anmärka på är att orkestern ibland
överröstade sångarna, så man inte riktigt kunde höra de fyndigt översatta
texterna av Calle Norlén.
Föreställningen innehåller mycket explicit språkbruk och
många sexuella anspelningar, så den rekommenderade åldersgränsen på 15+ är befogad.
Den spelas mellan 13 september – 12 oktober i Norrköping och 1 november – 6
december i Linköping, och är väl värd en dagsresa från Stockholm.
Jennie Backman 2025-09-24
Foto: Markus Gårder
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar