Jag var för
alldeles ung för att se Petra Nielsen på musikalscenen när hon
slog genom på Chinateatern på 90-talet. Jag har framför allt sett
henne i tv-serier, som Anna Holt och i olika nöjesprogram, som
Melodifestivalen, men även i mindre teateruppsättningar som 2:22
och Broarna i Madison County.
Petra – Ett liv
på scenen är en personlig, men inte privat, enmansshow, där Petra
framför allt koncentrerar sig på sitt liv på scenen. Hon håller
hårt på sin integritet och privata händelser som sin alkoholism,
familj och skilsmässa håller hon helt utanför showen, förutom i
ett fartfyllt dansnummer.
Vi får följa
Petra från starten som kattflicka på Chat Noir, via Pelle Svanslös
och Cats, vidare till West Side Story, Fame, Grease, fram till
höjdpunkten Chicago i Stockholm, London och New York. Även om vi
inte lärde känna privatpersonen Petra Nielsen, så fick vi följa
med både på och bakom kulisserna på showerna hon medverkat i.
Det är ändå
sång, dans och show som man främst kopplar namnet Petra Nielsen och
i denna drygt 1 timma och 15 minuter långa show, får man självklart
mycket av de båda. Men det är ändå i de komiska monologerna och
anekdoterna som styrkan ligger. Manuset är skrivet av Petra i nära
samarbete med Hans Marklund, som även stilfullt regisserar och
snyggt koreograferar föreställningen.
Olle Axén
ljussätter vackert föreställningen, Johan Mörck har elegant
arrangerat musiken och Magnus Flobecker har gjort de många smakfulla
och vackra kostymerna. Det är två nästintill utsålda
föreställningar kvar i Stockholm, innan Petra ska vidare ut på sin
Sverigeturné.
Medverkande och manus: Petra Nielsen Manus, regi och koreografi: Hans
Marklund Scenografi och kostym: Magnus Flobecker Ljus: Olle Axén Tekniker: Ebba Irestad Stillbilder: Peter Knutsson Producent: Daniel Sjöberg Musikarrangemang: Johan Mörk.
West
End Stockholm Musical Choir hade under helgen tre konserter på Kaskad i
Blackeberg, där de sjöng låtar från musikalerna Miss Saigon, Les
Misérables och Martin Guerre. Det är tre av mina absoluta
favoritmusikaler, så det var en självklarhet att se denna
uppsättning.
Konserten
bestod av 14 låtar från Les Misérables, 8 låtar från Miss Saigon
och 4 låtar från Martin Guerre. Konserten var ju i största drag en
körkonsert, men de hade även med sig ett tiotal solister.
Jag
skulle vilja framhålla Magnus Emke Eriksson och Martin Henriksson
Urech underbara tolkningar av Jean Valjean och Javert. Jag hade dock
hoppats på att de hade fått glänsa i solosångerna Bring him home
respektive Stars. Stars framfördes i stället i ett finstämt
körarrangemang, medan Bring him home hade strukits helt och hållet.
Magnus fick dock visa upp sin kraftiga sångkapacitet i Who am I från
Les Misérables och Martin Henriksson Urech likaså i Bui Doi från
Miss Saigon, som var en av höjdpunkterna i konserten.
Kalle
Thunell var annars den solisten som fick störst utrymme som de tre
huvudrollerna Chris, Marius och Martin Guerre. Jag hoppas verkligen
att de större teatrarna får upp ögonen för detta stjärnskott.
Likaså för Simon Holm som fick göra både Thui och The Engineer
från Miss Saigon, med både ett övertygande skådespeleri och
fantastisk sång.
Förutom
den ovannämnda höjdpunkten Bui Doi, så var det otroligt vackra
körarrangemanget av Bethlehem (The Holy Fight) från Martin Guerre
som både berörde och fastnade i minnet. Förutom Bethlehem så
sjöng de självaste signaturmelodin från Martin Guerre. Sedan valde
de att framföra Your Wedding Day, men jag hade i stället t.ex. valt
Working on the Land / Welcome to the land eller The Land of our
Fathers som redan är skrivna för kör. De valde också att göra
sånger både från 1996 och 1999 versionen av Martin Guerre, vilket
som musikalnörd är kul, men som nybörjare kanske förvirrande.
Konserten
hade en levande orkester med mycket blåsinstrument, under ledning av
Johannes Annfält. Detta var dessvärre både på gott och ont, då
musiken ibland överröstade sången. Maja Malm och Anders Hedlund
ledde oss genom handlingen i föreställningen, dock med en del små
faktafel som årtal och annat. Detta hade varit lätt att kolla upp
på Wikipedia, så det kändes bara som onödiga slarvfel.
Sedan
jag började sjunga i kör igen, så är det annorlunda att lyssna på
körkonserter, då jag lyssnar på ett helt annat sätt efter de
olika stämmorna. Jerry Adbo och Karen Bernardino har gjort ett
fantastiskt jobb med kören. Synd bara att inte alla körsångarna
hade lärt sig texterna utantill, då blandningen av papper, paddor,
mobiltelefoner och körhäften förstörde stämningen lite. Att
solisterna hade notböcker förstår jag, då de haft oerhört
kortare tid än de andra att lära sig texterna.
Trots
små anmärkningar var det två mycket trevliga timmar, som var värda
att åka långt ut i förorten för. Under konserten fick vi veta att
Martin Guerre kommer att sättas upp på West End igen under 2024
och om mindre än en månad så har West End Stockholm premiär på
sin helt nyskrivna musikal Hazel på Ö2 på Södermalm. I början på
nästa år har West End End Stockholm även premiär på musikalen
Shrek, på en än så länge hemlig teater.
Musikalen Wicked berättar historien
om vad som hände i landet Oz innan Dorothy kom dit, ur de båda
häxornas perspektiv. Hur de omaka vännerna Elphaba och Galinda fann
varandra, blev till den onda respektive den goda häxan och lyckades
besegra den elake trollkarlens tyranni. Det är en historia om
utanförskap, mod och kärlek, berättad med magi, fantasi och
fantastisk musik.
I höstas var det Sverigepremiär för
den största uppsättningen någonsin av Wicked – succémusikalen
som tagit världen med storm. Jag har älskat musiken från Wicked
länge och 2017 såg jag musikalen på West End i London, så det var
med skyhöga förväntningar jag besökte GöteborgsOperan i helgen.
GöteborgsOperan har nästan en dubbelt så stor orkester som Wicked
vanligtvis framförs med. Vid varje föreställning spelar 36
musiker och det märks, då föreställningen låter bättre än
någonsin. Detta har man den musikaliskt ansvariga och dirigenten
Björn Dobbelaere att tacka för.
Uppsättningen i Göteborg är den
största någonsin i Wickeds 20-åriga historia, med utökad
orkester, stor ensemble och hisnande scenlösningar. I huvudrollen
som Elphaba, den elaka häxan från
väst, debuterar blott 23-åriga Feline Andersson och
det gör hon verkligen med den äran. Hon har det röstomfång och
starka röst som krävs för rollen. Galinda, som blir till den goda
Glinda, sjungs av Anna Salonen har både en fin röst och den komiska
tajmingen som krävs.
Fast jag både sett föreställningen
tidigare och lyssnat på musiken, så var det först nu som jag
verkligen förstod den viktiga handlingen i Wicked. Jag vet inte om
det var för att föreställningen var översatt på svenska, eller
för att de förtydligat handlingen genom det visuella?
Som Samuel Harjanne, regissör skriver
i programmet: ”Musikalen fyller flera viktiga funktioner; den
lyfter fram två kvinnor och deras vänskap, den kommenterar rasism
och fördomar på ett insiktsfullt och nytt sätt, den varnar oss för
diktaturer och totalitarismens faror. Och den ifrågasätter
innebörden av orden god och ond. Elphaba, försöker göra den ena
goda gärningen efter den andra men betraktas ändå som ond, farlig
och frånstötande. Glinda, den goda häxan, anses vara godheten
förkroppsligad, trots att hennes sätt lämnar mycket att önska och
trots att hon ibland till och med är elak. Trollkarlen uppfinner en
gemensam fiende för att få mer makt och på så sätt lyckas han
styra hur invånarna i Oz behandlar landets minoriteter, såsom
djuren”.
En musikal som
detta behövs verkligen idag, då massmedia bestämmer
vilka som är goda respektive onda, se bara på konflikterna mellan
Palestina och Israel eller Ukraina och Ryssland. En musikal som står
upp för de annorlunda, utsatta, mobbade och minoriteter är
upplyftande, speciellt genom fantastisk musik och scenografi.
Första
aktens avslut Defying Gravity, här under namnet Spränga Gränserna,
är annars en stor favorit, men här hade de gjort en del underliga
konstnärliga val. Scenen innan utspelas helt och hållet på en bro
eller balkong upphängd högt över scenen, istället för att
använda sig av GöteborgsOperans fantastiskt stora scen, som de i
stället låter stå helt tom och öde. Och här kommer en stor
spoiler för er som ännu inte sett föreställningen;
I den
svenska uppsättningen flyger faktiskt Elphaba. På Broadway och West
End har de alltid använt en hiss där Elphaba hissas upp, men här
fästs hon i en anordning och flyger över hela publiken. Detta är
något jag har dubbla känslor för, dels var det magiskt att se
henne flyga över publiken och avsluta med en rökfylld smäll och
försvinna högt uppe i taket. Samtidigt såg man ju den så kallade
anordningen, vilket tog bort lite av magin och eftersom hela publiken
sitter och tittar upp i taket, så missar man samtidigt vad resten av
ensemblen gör på scenen.
Calle
Norléns översättning var över förväntan bra, även om det i
början var väldigt ovant att höra sångtexterna på svenska.
Niklas Elfvengrens ljusdesign är fantastisk, i många olika gröna
nyanser och Dennis Barkevalls ljuddesign likaså, då man tydligt hör
varenda ord som sjungs. Skulle man mot förmodan inte höra, så
textas föreställningen både på svenska och engelska. Gunilla
Olsson Karlssons koreografi känns avancerad och hon har gjort ett gigantiskt jobb med att koreografera ensemblen i alla stora
ensemblenummer. Takis scenografi och kostymdesign är otrolig, det
stora gröna hjulet eller O:et på scen är underbart och kostymerna
likaså. Även här i många nyanser av grönt, men även i cool
asymmetri, nya former och snygg patinering.
Regissören
Samuel Harjanne är internationellt verksam som musikalregissör. Han
kommer från Finland, bor i Köpenhamn och har arbetat i norra Europa
och Storbritannien. Under de senaste åren
har Harjanne blivit en av de mest populära musikalregissörerna i
Finland. Jag hoppas att få se mer av denna fantastiska regissör i
framtiden.
De
flesta i ensemblen är nya bekantskaper för mig och förutom de
redan nämnda huvudrollerna Feline Andersson och Anna Salonen, så
är det Ole Forsberg och David Lundqvist som lysande spelade
självaste Trollkarlen från Oz respektive professorn och geten Dr
Dillamond, som jag tidigare kände till.
Jag
rekommenderar alla att åka till Göteborg och se en fantastisk
föreställning, antingen över en helg, eller så gör man som jag
och bara åker tur och retur över dagen. Detta är en svensk
föreställning som ni absolut inte vill missa.
Wicked
spelas den 16 september 2023 till den 24 april 2024 på
GöteborgsOperan.
Upplev känslornas kraft när Campus VRG och VRG Sundbybergs estetelever presenterar årets musikal Spring Awakening:
Spring
Awakening är en Tony Award-vinnande musikal, baserad på boken med
samma namn av Frank Wedekind. Publiken får följa en grupp ungdomar
i en liten tysk by under slutet av 1800-talet. Deras yttre tillvaro
präglas av strikta regler, skapade av auktoritära vuxna.
Ungdomarnas inre liv, tankar och känslor genom sång- och dansnummer
med modernt uttryck. Kontrasten mellan kammarspel och rock
resulterade i succé på Broadwaypremiären 2006 och året därpå
belönades Spring Awakening med 8 Tonys, inklusive priset för bästa
musikal.
Jag
har sett nästan alla musikaler som VRG har satt upp sedan 2009 på
Maximteatern och senare år på Dieselverkstaden. De har varje år
hållit skyhög kvalité, 2024 års uppsättning av Spring Awakening
är inget undantag.
I
år är det verkligen en stor ensemble med 13 dansare, 11 större
ungdomsroller, 13 mindre vuxenroller och 7 personer i övrig
ensemble. Killgruppen med Melchoir och Moritz i spetsen är klädda i
snygga skoluniformer, som verkar ha inspirerats av skoluniformerna i
Netflix serien Young Royals. Medan tjejgruppen med Wendla och Ilse i
spetsen är klädda i mamelucker och knälånga klänningar i olika
färger. Kostymerna är gjorda av en stor ungdomsgrupp på 11
personer.
Det
var intressant att se Oskar Norgren som Melchoir, då jag tidigare
sett honom i många av Kålle Gunnarssons familjeföreställningar på
Intiman, nu allra senast som Jonathan i Bröderna Lejonhjärta. Jag
har sett honom utvecklats som skådespelare och det har hänt mycket
under dessa 7 år.
Jag
har tidigare sett både SMU's, S:t Eriks och West End Stockholms
versioner av musikalen och det är en knepig musikal som är svår
att göra rättvis. Den innehåller många viktiga teman som ska
hinnas med på kort tid. Att på två timmar hinna ta upp både
sexualitet, kärlek, självmord, graviditet, abort, homosexualitet,
misshandel, incest, orättvisor och misslyckanden blir bitvis tungt
och slutet en aning forcerat. Nu innehåller musikalen som tur är
också 20 fantastiska låtar som är Spring Awakenings egentliga
styrka.
Jag
upplevde VRG's version lite mindre sexig och lite mer snäll i
språket än vad den vanligtvis kan vara. De hade även tonat ner
ordentligt på både Ilses och Marthas misshandel och eventuella
incest, som här bara antyds. Även scenen där Wendla vill bli
slagen är mycket mindre våldsam än i original. Detta tror jag dock
är ett aktivt val av Malin Hasselquist som har bearbetat och
regisserat föreställningen tillsammans med regiassistent David
Jenefors och produktions assistent Filippa Mars.
Ibland
kom ensemble och dansare in i moderna kläder för att ge en
blinkning till nutiden och jag skulle önskat att de använt sig ännu
mer av detta. Många teman och dilemman i föreställningen är
aktuella än idag, vilket är spännande i sig, för tänk att en
berättelse som skrevs 1891 är lika aktuell än idag. Det enda som
förhoppning förändrats är att tjejer i tonåren förhoppningsvis
redan vet hur de får barn, innan de har sex.
Det
är inte mycket kulisser eller scenografi i föreställningen,
förutom några bänkar, stolar och ett stort upplyst träd i
bakgrunden, vilket ibland känns lite tomt på Dieselverkstadens
stora svarta scen. Detta gör att jag ibland saknar Maximteaterns
lite mer intima scen. Som vanligt bjuder VRG på en liveorkester, i
år en stor 9-manna orkester med mycket gitarr, trummor och piano.
Det
är i stämsången och i ensemblenumren som årets föreställning
verkligen lyfter och ungdomarna får briljera fullt ut. Så skynda
dig att boka, då föreställningarna snabbt blir utsålda!
Jennie
Backman 2024-01-15
Speldatum:
Lördag
13 jan kl. 19.00 Söndag
14 jan kl. 13.00 Söndag
14 jan kl. 19.00 Torsdag
18 jan kl. 19.00 Slutsåld Fredag
19 jan kl.19.00 Lördag 20 jan kl.13.00 Extrainsatt Lördag
20 jan kl.19.00 Slutsåld
Stjärnjul
är en årligt återkommande julkonsert som arrangeras och produceras
i ideell regi av körerna The EntertainMen och Rönninge Show Chorus.
Denna gnistrande och glimrande upplevelse äger rum på Filadelfia
Convention Center i Stockholm, och lockar varje år tusentals
förväntansfulla besökare.
I
år gästades konserterna av West End-stjärnan Kerry Ellis, artisten
Andreas Johnson, fler än 150 körsångare samt en stor orkester
under ledning av Johan Landqvist.
Det
är verkligen en lyx att ha en stjärna som Kerry Ellis i Sverige,
hon förhöjde verkligen konserten med sin vackra och starka stämma.
Några av hennes höjdpunkter var hennes underbara versioner av
Anthem, Somebody to love, Air och Adams Julsång, där hon till och
med sjöng några strofer på svenska.
Andreas
Johnson är egentligen ingen favorit, men hans versioner av
Vintersaga och Gröna Linjens Lucia var riktigt fina. Dock tycker jag
att han kunde bjudit till lite och haft något annat än en svart
T-shirt och svarta jeans under en hel julkonsert. Kerry Ellis hade
minst tre olika klädbyten och glittrade som en julkula.
.
Jag tycker The EntertainMen och Rönninge Show Chorus är som allra bäst när de bjuder på sig själva i de lite mer snabba och komiska låtarna som Tänd ett ljus, Staffansmedley, Folkjulsmedley, Disneymedley och i det avslutande numret The Greatest Show/Come Alive.
Det
är synd att de i år valde att inte sälja ett tryckt program, då
det hade varit roligt att följa med i den långa låtlistan. I år
var det en väldigt lång konsert på närmare trettio låtar. 2,5
timme utan paus är lång tid att sitta ner, speciellt på
Filadelfias dåliga sittplatser.
Filadelfia
har tydligen renoverats de senaste åren, men det var inget som
märktes på den oerhört varma och kvalmiga luften, helt utan syre.
Det hade verkligen behövts en paus både för att sträcka på på
ben och rygg och för att ta en nypa frisk luft, då det runt låt
tjugo började vara svårt att hålla koncentrationen uppe.
I
denna jazziga källarmusikal får vi följa Katrin och hennes vänner
i föreningen Nystana på deras resa från hobbyverksamhet till att
bli julens stora hjältar. Eller vem var det egentligen som blev
hjälten?
Sture
Walz musikaler grundades 2018 utav kompositören och jazzpianisten
Marcus Sturewall. Det första projektet, Vi ses i Filipstad - en
musikal om ensamhet, lanserades våren 2020 på bolagets
Youtubekanal.
Härom
veckan låg jag sjuk i influensa och fick en förfrågan om jag ville
komma på en nyskriven föreställning av Sture Walz musikaler om
Tomtemor. Musikalens 10 låtar fanns redan på Spotify, så jag
lyssnade igenom dem och bestämde mig sedan för att boka in en kväll
i slutet på förra veckan.
Det är
en kort musikal på 1 timme och 20 minuter, med manus och regi av
Matilda Bördin och text och musik av Marcus Sturewall. I de fyra
rollerna ser vi kvinnorna Ida Breimo, Stina Gunnarsson, Ida Löfholm
och Jessie Lewis Skoglund. Orkestern består av kvartetten Sara
Hermansson, Amanda Karström, Fredrik Edholm och Marcus Sturewall.
Trots
den lilla orkestern så överröstade den dessvärre ibland sången
och det var bitvis svårt att uppfatta de mycket underfundiga
texterna. Musiken var annars väldigt bra, välkomponerad och
medryckande.
En bit
in i föreställningen var det en kortare paus med glögg och
pepparkakor. Organisationen runt detta var dock inte det bästa, då
jag som satt längst fram inte såg en skymt av glöggen, som
tydligen de bakre raderna fick.
Ida
Breimo har jag tidigare sett i Pippi på Cirkus, så det var roligt
att se henne i en mer vuxen roll. Hon har en vacker sångröst och
tillsammans med Stina, Ida och Jessie blir det mycket fin stämsång.
De fyra kvinnorna spelade tillsammans flera olika roller, som de
galant gled ut och in i, genom små medel som en kavaj eller hatt.
Många
av Sturewalls texter är småroliga och tillsammans med Bördins
feministiska manus blir det en trivsam liten föreställning, som
endast spelades 7 föreställningar i år, så jag hoppas den får
komma tillbaka jul efter jul.
En charmig och lekfull komedi där vi följer krutgubben Allan Karlssons osannolika och äventyrliga flykt från sitt födelsedagsfirande på äldreboendet. Allan kliver ut genom fönstret och tar oss med på en tidsresa och sin egen livsresa runt om i världen - från Byringe till Bali.
På Wermland Operas Stora scen kommer du få uppleva en värmande musikal sprängfylld med svängig musik, några mer eller mindre nogräknade gubbar, femtio miljoner i en resväska, en elefant, en dressin, ett par korkade bovar, ett och annat lik, historiska världsledare samt massor av dynamit och stubintrådar. Historien om Allan Karlsson är kanske inte helt sann men vad gör väl det? Sanningen ska inte stå i vägen för en bra historia - eller hur!
Foto: Mats Bäcker
Det är inte varje dag det skrivs en
helt ny svensk musikal, denna gång baserad på Jonas Jonasson
populära bok, som senare blev en film med Robert Gustafsson i
huvudrollen. I musikalen spelas huvudrollerna av Christer Nerfont och
Gustav Gälsing. Christer spelar fenomenalt den äldre 100-åriga
Allan och Gustav spelar lika galant Allan i åldrarna mellan 12 och
99 år. I söndagens föreställning spelades Gunilla mycket
underhållande av Ingrid Zerpe.
Övriga huvudroller spelas av Erik
Gullbransson, Cecilie Nerfont Thorgersen, Sonny Enell, Åsa Arhammar
och Siw Erixon. Och ensemblen består av Glenn Edell, Hani Arrabi,
Otto Falk, Karolin Funk, Peter Gröning,Valdemar Möller, Agnes
Christensson, Olof Ramel, Pia Ternström, Ingrid Zerpe och Joel
Zerpe.
Foto: Mats Bäcker
Under föreställningens knappa 2,5
timme används över 200 kostymer i musikalens 47 scener, som
utspelar sig mellan 1917 och 2005. Jag kan inte annat än att hylla
allt från Markus Virtas fantastiska regi till Johan Hwatz och Pierre
Oxenryd som är upphovsmän till musikalen. Robin Karlssons otroliga
mask och perukdesign och Paul Farnsworths mycket fantasifulla
scenografi och kostymdesign. I slutet av föreställningen kan man
inte se skillnad på Christers och Gustavs versioner av den gamle
Allan, de var inte bara lika i mask och peruk, utan även i röst och
kroppshållning.
Det är en rask musikal med högt tempo
och mycket som ska hinnas med under kort tid. Ensemblen på 18
personer känns mycket större än vad den faktiskt är, då flera
både tripplar och fyrdubblar sina roller. Trots detta känns ingen
roll, stor som liten, vare sig onödig för handlingen eller dåligt
förbered i kostym eller mask. Mest imponerad blir man ändå av
elefanten Sonja, en fullstor elefant som både står, går och sitter
på scenen, men även av den stora lastbilen som de senare fraktar
Sonja i. Man kan heller inte bli annat än imponerad av
scenen på Wermland Opera, hur kan en så liten teater få plats med
så mycket kulisser, scenografi och snurrscenen som snurrar åt tre
håll, samtidigt.
Foto: Mats Bäcker
Så passa på att se denna fantastiska
föreställning, man vet aldrig om, när eller var den sätts upp
igen. Det är totalt nio föreställningar kvar, fyra innan och fem
efter jul, varav den allra sista spelas på nyårsafton. Wermland
Opera har fantastiska menypaket, kulturpaket och hotellpaket som kan
bokas i samband med föreställningen, så passa på att ta en tur
till Karlstad under december 2023.
”Det är som det är och det blir
som det blir, för ingen vet när det tar slut, salut”
.png)
