Musikalkalendern: Wicked på GöteborgsOperan 2024-01-20

Musikalen Wicked berättar historien om vad som hände i landet Oz innan Dorothy kom dit, ur de båda häxornas perspektiv. Hur de omaka vännerna Elphaba och Galinda fann varandra, blev till den onda respektive den goda häxan och lyckades besegra den elake trollkarlens tyranni. Det är en historia om utanförskap, mod och kärlek, berättad med magi, fantasi och fantastisk musik.

I höstas var det Sverigepremiär för den största uppsättningen någonsin av Wicked – succémusikalen som tagit världen med storm. Jag har älskat musiken från Wicked länge och 2017 såg jag musikalen på West End i London, så det var med skyhöga förväntningar jag besökte GöteborgsOperan i helgen. GöteborgsOperan har nästan en dubbelt så stor orkester som Wicked vanligtvis framförs med. Vid varje föreställning spelar 36 musiker och det märks, då föreställningen låter bättre än någonsin. Detta har man den musikaliskt ansvariga och dirigenten Björn Dobbelaere att tacka för.

Uppsättningen i Göteborg är den största någonsin i Wickeds 20-åriga historia, med utökad orkester, stor ensemble och hisnande scenlösningar. I huvudrollen som Elphaba, den elaka häxan från väst, debuterar blott 23-åriga Feline Andersson och det gör hon verkligen med den äran. Hon har det röstomfång och starka röst som krävs för rollen. Galinda, som blir till den goda Glinda, sjungs av Anna Salonen har både en fin röst och den komiska tajmingen som krävs.

Fast jag både sett föreställningen tidigare och lyssnat på musiken, så var det först nu som jag verkligen förstod den viktiga handlingen i Wicked. Jag vet inte om det var för att föreställningen var översatt på svenska, eller för att de förtydligat handlingen genom det visuella?

Som Samuel Harjanne, regissör skriver i programmet: ”Musikalen fyller flera viktiga funktioner; den lyfter fram två kvinnor och deras vänskap, den kommenterar rasism och fördomar på ett insiktsfullt och nytt sätt, den varnar oss för diktaturer och totalitarismens faror. Och den ifrågasätter innebörden av orden god och ond. Elphaba, försöker göra den ena goda gärningen efter den andra men betraktas ändå som ond, farlig och frånstötande. Glinda, den goda häxan, anses vara godheten förkroppsligad, trots att hennes sätt lämnar mycket att önska och trots att hon ibland till och med är elak. Trollkarlen uppfinner en gemensam fiende för att få mer makt och på så sätt lyckas han styra hur invånarna i Oz behandlar landets minoriteter, såsom djuren”.

En musikal som detta behövs verkligen idag, då massmedia bestämmer vilka som är goda respektive onda, se bara på konflikterna mellan Palestina och Israel eller Ukraina och Ryssland. En musikal som står upp för de annorlunda, utsatta, mobbade och minoriteter är upplyftande, speciellt genom fantastisk musik och scenografi.

Första aktens avslut Defying Gravity, här under namnet Spränga Gränserna, är annars en stor favorit, men här hade de gjort en del underliga konstnärliga val. Scenen innan utspelas helt och hållet på en bro eller balkong upphängd högt över scenen, istället för att använda sig av GöteborgsOperans fantastiskt stora scen, som de i stället låter stå helt tom och öde. Och här kommer en stor spoiler för er som ännu inte sett föreställningen;

I den svenska uppsättningen flyger faktiskt Elphaba. På Broadway och West End har de alltid använt en hiss där Elphaba hissas upp, men här fästs hon i en anordning och flyger över hela publiken. Detta är något jag har dubbla känslor för, dels var det magiskt att se henne flyga över publiken och avsluta med en rökfylld smäll och försvinna högt uppe i taket. Samtidigt såg man ju den så kallade anordningen, vilket tog bort lite av magin och eftersom hela publiken sitter och tittar upp i taket, så missar man samtidigt vad resten av ensemblen gör på scenen.

Calle Norléns översättning var över förväntan bra, även om det i början var väldigt ovant att höra sångtexterna på svenska. Niklas Elfvengrens ljusdesign är fantastisk, i många olika gröna nyanser och Dennis Barkevalls ljuddesign likaså, då man tydligt hör varenda ord som sjungs. Skulle man mot förmodan inte höra, så textas föreställningen både på svenska och engelska. Gunilla Olsson Karlssons koreografi känns avancerad och hon har gjort ett gigantiskt jobb med att koreografera ensemblen i alla stora ensemblenummer. Takis scenografi och kostymdesign är otrolig, det stora gröna hjulet eller O:et på scen är underbart och kostymerna likaså. Även här i många nyanser av grönt, men även i cool asymmetri, nya former och snygg patinering.

Regissören Samuel Harjanne är internationellt verksam som musikalregissör. Han kommer från Finland, bor i Köpenhamn och har arbetat i norra Europa och Storbritannien. Under de senaste åren har Harjanne blivit en av de mest populära musikalregissörerna i Finland. Jag hoppas att få se mer av denna fantastiska regissör i framtiden.

De flesta i ensemblen är nya bekantskaper för mig och förutom de redan nämnda huvudrollerna Feline Andersson och Anna Salonen, så är det Ole Forsberg och David Lundqvist som lysande spelade självaste Trollkarlen från Oz respektive professorn och geten Dr Dillamond, som jag tidigare kände till.

Jag rekommenderar alla att åka till Göteborg och se en fantastisk föreställning, antingen över en helg, eller så gör man som jag och bara åker tur och retur över dagen. Detta är en svensk föreställning som ni absolut inte vill missa.