Välkommen
till 1960-talets Detroit när succémusikalen från Broadway
Dreamgirls – The Musical för första gången sätts upp på en
svensk scen. Dreamgirls - The Musical handlar om tre unga sångerskor
som vill slå igenom i en tid då skivbolaget Motown tar
musikbranschen med storm. Den gripande historien om de tre vännerna
har många likheter med verklighetens The Supremes där bland andra
Diana Ross var medlem. Tempot är högt, musiken tidlös och i
centrum finns ett mänskligt drama där allting står på spel. Vad
kostar framgång och att få sina drömmar att gå i uppfyllelse?
Musikalen har hyllats på Broadway och i West End och filmatiseringen
med bland andra Beyoncé, Jennifer Hudson, Jamie Foxx och Eddie
Murphy blev en enastående publiksuccé som belönades med två
Oscarsstatyetter.
Foto: Mats Bäcker
Handlingen
utspelar sig i 1960-talets Detroit där de tre vännerna Deena, Effie
och Lorrell drömmer om att slå igenom med sin grupp The Dreamettes.
Chansen dyker upp när de träffar bilhandlaren Curtis vid en
talangtävling. Curtis blir gruppens manager och hjälper de unga
kvinnorna in i den utmanande musikindustrin, i en tid präglad av
fördomar och diskriminering. Vägen till stjärnglansen är inte
enkel och när Curtis avsätter Effie som gruppens solosångerska och
i stället riktar strålkastarljuset mot Deena, prövas tjejernas
vänskap. Musikalen spelas torsdag - söndag t o m 25 januari.
Föreställningen är 2 timmar och 45 minuter inkl. paus. Produceras
av 2Entertain & Vicky Nöjesproduktion. All musik och dialog
framförs på svenska.
Foto: Mats Bäcker
Det
är uppfriskande att äntligen få se en föreställning i Sverige
där mer än hälften faktiskt inte är ljushyade. Vi har så många
fantastiska artister som annars inte får chansen på grund av sin
hudfärg, så det var verkligen på tiden att denna musikal äntligen
sätts upp i Sverige.
När
jag hörde att musikalen skulle sättas upp så förstod jag nästan
omedelbart att otroliga Laila Adèle var perfekt som huvudrollen
som Effie. Den som någonsin hört henne sjunga "And I Am
Telling You I'm Not Going", ”One
Night Only” eller något annat från Dreamgirls, förstår vad jag
menar. I sitt sammanhang blev "And
I Am Telling You I'm Not Going" (på svenska ”Jag stannar”) mycket starkare. Jag tappade hakan, höll andan, skrattade och mina tårar rann. Laila är verkligen värd de stående ovationerna som
hon får i slutet av akt ett.
Foto: Mats Bäcker
Janice
Kavander, som sångerskan Deena, blir starkare både som artist och
skådespelare för varje gång jag ser henne. Janices och Lailas
version av Lyssna (Listen) i slutet på akt två är både vacker och
kraftfull. Alexander Larsson, som managern Curtis, är så värd att
äntligen få spela en huvudroll. Han glänser både i skådespeleri,
dans och sång. ”Steppin' To The Bad Side” ("Slåss med alla medel") är bland de snyggaste numren jag någonsin sett på en scen. Peter Gardiner spelar tryggt den äldre managern Marty med stor rutin och erfarenhet. Prince Mpedzisi, spelade sångaren Jimmy, med både fantastisk humor och desperation. Lorrel, som spelades av Mary N’Diaye, får lysa först i slutet av andra akten när hon äntligen säger i från.
Dreamgirls
är en av de snyggaste och proffsigaste föreställningarna som
spelas i Stockholm just nu, med fantastiska artister som Laila Adèle
i spetsen. Styrkan i denna musikal är inte den djupa handlingen,
utan själva showen i sig, som i de underbara låtarna, coola sång och
dansnumren, de fantastiska perukerna och snygga scenkostymerna. Det
enda negativa är att ibland är de nyskrivna svenska översättningen
av Calle Norlén svår att höra. Scenografin består, som så ofta
numera, av videoprojektioner, men i början och i slutet av
föreställningen används mycket effektfullt speglar på scenen.
Medverkande: Effie
- Laila Adèle Deena
- Janice Kavander Lorrell
- Mary N’Diaye Curtis
- Alexander Larsson Marty
- Peter Gardiner James
Thunder: Prince Mpedzisi C.C
- Christopher Lehmann Michelle
- Minou Deilert
Ensemble:
Anna Rällsjö, Liza Stokseth, Marvin Amoroso, Princess Lyka
Alexander, Celine Diop, Kenny Svensson, Alecsander Javier Nilsson,
William Wasberg, Emilia Hallstensson, Alexandra Fors, Keisha Von
Arnolds, Ulrika Ånäs, Martin Wallin Andersson, Patrik Riber och
Martin Jonsson.
Foto: Mats Bäcker
Kreativt
team: Producent
- Nanette Hayes, 2Entertain Exekutiv
Producent - Bosse Andersson, 2Entertain Medproducent
- Vicky von der Lancken Regi
- Edward af Sillén Svensk
översättning - Calle Norlén Koreografi
- Zain Odelstål Musikaliskt
ansvarig - Nicklas Thelin Scenograf
- Lehna Edwall Ljusdesign
- Palle Palmé Ljuddesign
- Oskar Johansson Kostymdesign
- Lehna Edwall Mask
& Perukdesign - Sara Klänge Regiassistent
- Moa Rundberg Scenografi
- Hede ateljé Videodesign
- Formförbundet Sångcoach
- Sara Nordenberg Kapellmästare
- Jan Radesjö.
Affisch: Sara Jernberg, Systrarna Nordin, Jimmy Blomqvist
Enskedespelet
är tillbaka – med ett nytt storslaget tältspel i Margaretaparken.
Den 11 september 2024 var det premiär för Häxtävlingen, en
iscensättning av Eva Ibbotsons fantastiska och helt galna bok från
1979. Med nyskriven musik, spektakulär kostym, en 116 personer stark
ensemble på 7 till 70 år och med cirkustältets och parkens unika
atmosfär – bjuder Enskedespelet på en hisnande, lite läskig men
främst sprudlande kul föreställning.
Häxtävlingen
(i
original Which Witch?)handlar
om den mäktiga trollkarlen Arriman som behöver en fru för att
kunna få en arvinge. Han har dock svårt att välja så tillsammans
med sin privatsekreterare Leadbetter och sin betjänt Lester anordnar
han en häxtävling. Den går ut på att den häxa som lyckas göra
den bästa förtrollningen blir Arrimans hustru. Samtidigt blir den
goda och vackra häxan Belladonna förälskad i Arriman. Men kommer
hon att vinna tävlingen? Hon möter barnhemspojken Terence och hans
daggmask Rover och då minsann händer det grejer!
Foto: Martin Sjögren
Detta
är numera den erfarna regissören och manusförfattaren Johanna Huss
elfte föreställning med Enskedespelet sedan 2001. Några tidigare
succéer har varit En julsaga, Alice i underlandet, Oliver Twist, Det
blåser på månen, Momo eller kampen om tiden, Peter Pan & Wendy
och Pinnochio. På grund av bland annat pandemin och problem med
lokal, så är Häxtävlingen den första uppsättningen sedan 2018
och Enskedespelets artonde tältspel i Margaretaparken sedan 1984.
Vilket
40 års jubileum i Margaretaparken det blev med en stor ensemble på
116 personer. Där de allra yngsta får spela flugor, råttor och
lilla monstret krakbabyn och de allra äldsta spelade sjöjungfrur
och häxor. För i Enskedespelet får ALLA vara med och därför både
dubblas, tripplas och sexdubblas rollerna. Inte på samma sätt som i
andra föreställningar, där man kanske spelar varannan
föreställning, utan alla är ofta på scenen samtidigt. I bland
sägs replikerna i kör och ibland småpratar rollfigurerna med sig
själva.
Foto: Anders Mattsson
Den
största rollen, som den store trollkarlen Arriman, delas med stor
pondus av de två mest erfarna skådespelarna Adam Stanišić
Stålhammar och Ola Wallinder. Några andra som sticker ut ur den
månghövdade ensemblen är Johanna Burman, som den elaka häxan
Madame Olympia, Alexandra Sjöberg, som den onda husmodern på
barnhemmet och Johnas Åhnberg som hustrumördaren och spöket Sir
Simon Montpelier, men även som den dåliga skådespelaren Monty
Moon.
Några
andra jag fastnade för var kvartetten som spelade tavlorna (Anna
Bäck, Billie Junker, Dikte Junker och Emil Melin). De både
kommenterade och förde handlingen framåt på ett underhållande
sätt.
Foto: Anders Mattsson
Det
negativa med förställningen är att första akten kändes lite för
lång och att föreställningen slutade lite väl sent en
vardagskväll, särskilt med tanke på alla små barn främst på
scen, men även i publiken. Sedan var ljudet i början av första
akten lite svajigt, det var svårt att höra vad folk sade, speciellt
i masscenerna där stora grupper skulle tala samtidigt i kör.
Jag
upplevde det som om denna föreställning innehöll lite mindre sång
och dans än vanligt, men desto mer vacker stämningsfull musik av
Magnus Larsson. Paulina Åhnbergs kostymdesign och maskidé är helt
fantastisk, som hon framställt tillsammans med den 40 personer stora
kostymgruppen. Likaså Linda Lundqvists masker, som hon tillverkat
tillsammans med den 20 personer stora maskgruppen.
Foto: Anders Mattsson
Det
är sju föreställningar kvar innan avslutningen den 5 oktober,
varav flera redan är slutsålda, så skynda dig att boka en biljett
innan det tar slut. För inte vill du missa denna unika föreställning
och samtidigt sponsra Enskedespelet, så de kan fortsätta spela 40
år till?
Med egen tolkning av den klassiska
sagan, alldeles färsk och nyskriven musik, fantasifulla kostymer,
spännande rollkaraktärer och en suggestiv scenografi bjuder Dröse
& Norberg på sin egen version av Den lilla sjöjungfrun.
För ett år sen hade denna
föreställning premiär på Filadelfia Convention Center här i
Stockholm och härom dagen var det då nypremiär i Dröse &
Norbergs nya koncept Dreamland. Konceptet består av ett stort
cirkustält uppspänt på Gärdet, där producenterna nu och i
framtiden kommer att kunna sätta upp sina uppsättningar. Jag antar
att de även kommer att använda sig av cirkustältet för att kunna
resa på Sverigeturné, för vad är smartare än att ha med sig sin
egen teatersalong när man reser runt i Sverige?
Detta är andra gången jag ser Dröse
& Norbergs version av Den lilla sjöjungfrun. Det är en mycket
snygg föreställning, med helt fantastiska kostymer, mask och peruk
av Wilberth Gonzalez och Johanna Lysdahl, som tar med besökaren ned
under havsytan med alla dess färgglada havsvarelser.
Foto: Linus Bokehsius
Det är en stor ensemble på 22
personer, där unga talangen Kiana Blanckert fullständigt lyser som
den lilla sjöjungfrun Gwendolyn. Roligast i föreställningen är
Fredrik Lexfors och Andreas Andersson som de två fula Blobfiskarna,
som påminner starkt om Dupondtarna i Tintin. Joakim Nätterqvist
spelar med stark stämma och stor pondus Kung Moryn och Anna Norberg
spelar tryggt och vant den lite mer onda häxkrabban Svetlana. Norska
Kenneth Engen spelar med stor komisk tajming lilla sjöjungfruns
kärleksintresse Olauv.
Regi och manus är som vanligt av
Robert Dröse. Musikalen innehåller 17 fantastiska nyskrivna låtar
av Theo Dröse, Gustav Parling, Matilda Winberg och Robert Dröse,
som känns både moderna, medryckande och dansvänliga.
Foto: Linus Bokehsius
Föreställningen känns en aning för
lång och många av barnen börjar att skruva på sig i andra akten.
Jag undrar om inte det blivit några bihandlingar för mycket denna
gång, i och med att både Olauv och Gwendolyn ska giftas bort. Jag
tror det hade räckt gott med grundhandlingen med Svetlana,
blobfiskarna, Olauv och Gwendolyn.
Tyvärr var ljudet lite sämre i tältet
än det var på scenen, musiken överröstar ibland sången och man
hör inte alltid texterna i sångerna. I flera av texterna blandas
både engelska och norska, så det är inte helt lätt att hänga med
första gången man hör dem. Det är tur att man kan lyssna på
musiken både i förhand och i efterhand på t.ex. Spotify.
Trots detta rekommenderar jag starkt
föreställningen både för stora och små. Speciellt för små och
större sjöjungfru och Kiana fans. Och jag ser fram emot nästa
Dröse & Norberg föreställning nyuppsättningen av Aladdin –
the musical med premiär den 9 maj 2025.
Medverkande: Kiana Blanckert, Anna
Norberg, Gabriel Fontana, Joakim Nätterqvist, Andreas Andersson,
Fredrik Lexfors, Anna-Lill Karlberg, Kenneth Engen, Christian Arnold,
Tuvalisa Esping Victoria Roxendal, Jacob Sibirzeff, Lauge Demant,
Simon Ebbesson, Olivia Lorenz, Fanny Muntlin, Jesper Astinder, Carl
Fredric Bengtsson, Johan Samuelsson Toloue och Elisa Bryant.
Foto: Linus Bokehsius
Manus/Regi: Robert Dröse Producent:
Anna Norberg Koreografi: Tuvalisa Esping och Robert
Dröse Musik: Theo Dröse & Gustav Parling
(Act Social), Matilda Winberg och Robert Dröse Scenografi: Erik Fredriksson Ljusdesign: Palle Palmé Ljuddesign: Henrik Schäfer Kostymdesign: Wilberth Gonzalez Mask/Perukdesign: Johanna Lysdahl och
Wilberth Gonzalez Föreställningens längd: 2 timmar och
15 minuter (inkl. 25 min paus) Rekommenderad ålder: 3-100 år
Det
är Europapremiären av Beetlejuice som spelas på Östgötateatern.
Teatern hade verkligen tur och vann lotteriet att spela
föreställningen just nu, till och med innan premiären i West End,
London. Premiären var den 6 september, samma dag som Beetlejuice,
Beetlejuice hade biopremiär, uppföljaren till originalfilmen av Tim
Burton från 1988. Slump eller inte, så kunde tajmningen inte varit
mer perfekt. Musikalen hade premiär 2019 på Broadway och nypremiär
2022, efter att ha legat nere under pandemiåren.
Foto: Klara G
”Paret
Barbara och Adam som lyckliga bor i sitt drömhus, omkommer tragiskt
när de faller genom golvet. In i huset flyttar då en ny familj,
bestående av Charles, hans tonårsdotter Lydia och hans nya partner
Delia. Det visar sig att huset hemsöks av en djävulsk demon,
Beetlejuice, som inte vill något annat än att komma tillbaka till
jordelivet. Detta kan bara ske, om en levande människa säger hans
namn högt tre gånger. Tonårsdottern Lydia är besatt av döden och
att få kontakt med sin nyligen avlidna mamma. Lydia är den enda i
huset som kan se Beetlejuice, som blivit fast på en plats någonstans
mellan den verkliga världen och dödsriket. Hon lyckas återkalla
Beetlejuice till livet, och tillsammans tar de nu helt över huset.
Samtidigt spökar vålnaderna Adam och Barbara runt i huset. När
Lydia väl kommer till dödsriket, hittar hon inte sin mor och vänder
då tillbaka till den verkliga världen. Hur ska det sluta? Kommer de
lyckas lura tillbaka Beetlejuice därifrån han kom, nu när han till
slut visat sina rätta färger? Beetlejuice är en modernt berättad
musikal med hjärta – en skruvad spökkomedi. En historia om
saknad, sökandet efter tillhörighet och liv och död.”
Foto: Markus Gårder
Första
akten följer originalfilmen väl, ända fram till den klassiska och
ikoniska middagsscenen med sången Day-O (The Banana Boat Song). I
andra akten har Beetlejuice tagit över helt och hållet och en stor
del av akten utspelas i dödsriket där Lydia söker efter sin döda
mamma. I musikalen har demonen Beetlejuice en mycket mer framträdande
roll än i filmen och är tillsammans med den olyckliga tonårsdottern
Lydia huvudrollerna. Medan spökena och Adam och Barbara fått mer
tillbakadragna biroller.
Detta
är 100% Beetlejuice show, Peter Jansson lever verkligen ut och är
både grotesk, rolig, äcklig och elak på en och samma gång. Flera
av skådespelarna spelar på gränsen till överspel, men både de
tokiga rollerna och den skruvade handlingen kräver det. Unga Sayuri
Yukawa, som spelar Lydia, går egentligen sista året på Stockholm
Musikalartist Utbildning och är alltså inte ens en färdig artist
ännu. Trots detta känns som en fulländad skådespelare med
kraftfull röst och starkt skådespeleri. Caroline Harrysson som
styvmamman Delia hade både roligt kroppsspråk och stor komisk
tajming. Att hon var mycket lik Catherine O'Hara i både utseende och
skådespeleri gjorde bara rollen ännu bättre.
Foto: Markus Gårder
John
Hannas mask och peruk är något över det vanliga, med inte mindre
än 42 peruker på scen. Där Juno, Miss Argentina och Beetlejuice
sticker ut från mängden. Likaså Stine Martinsens kostym och
scenografi. Kostymavdelningen har bland annat sytt upp 11 randiga
kostymer av 65 meter specialtryckt och handmålat tyg. Inför
premiären av Beetlejuice har Östgötateatern till och med byggt en
snurrscen. I akt 1 kan du se huset från olika håll och rum, medan i
akt 2 har det byggts ett fantastiskt dödsrike. Scenarbetarna gör ett
fantastiskt jobb, för nästan varje gång scenen snurrats ett varv,
så har något stort förändrats på scenen.
Nils-Petter
Ankarblom och Kristin Stenerhags som är musikaliskt ansvariga gör
ett stort jobb med musikalens alla musikstilar, från
musikalballader, via salsa, till dödsmetall. Arrangemangen är
egentligen skrivna för en stor 18-manna orkester, vilket inte får
plats på Östgötateaterns scener. I stället har de med musiker
från Norrköpings Symfoniorkester och Östgötamusiken spelat in
stråk- och blås stämmorna i studio. Camilio Ge Breskys koreografi
är både rolig, modern och passar in i den lite fula och ryckiga
dansen som de döda framför.
Foto: Markus Gårder
Även
Pelle Palmés fantastiska ljussättning och Josef Mårdhs otroliga
ljuddesign måste nämnas. När ljudet slungas ut och det låter som om kommer någon annanstans från i salongen var häpnadsväckande.
Ljussättningen med dess blåa och gröna toner som satte
stämningarna likaså. Den fantastiska sandormen, ormansiktet och
grisen som är tillverkade på Artisarium är inte heller något jag
sett på en teaterscen tidigare.
Allt
detta under Markus Virtas underbara regi och ledning. Många av de
senaste årens scenfavoriter har varit av just denna regissör. Så
även om mina förväntningar var skyhöga så nådde föreställningen
upp till dessa. Så gillar du humor, skräck och galen estetik så är
denna föreställning något för dig.
Föreställningen
spelas på Östgötateatern den 6 september till 6 oktober i
Norrköping och den 31 oktober till 8 december i Linköping.
Medverkande: Peter Jansson, Sayuri Yukawa, Caroline Harrysson, Lara Eide, Eric Hallengren, Karin Oscarsson, Alva Palm, Julia Küster, Miranda Coral Engholm, Olle Roberg, Tobias Almborg och Daniel Sjöberg.
I
år fyller Pippi Långstrump 80 år och det firar Intiman med att
sätta upp Pippi flyttar in i Villa Villekulla.
De använder sig av originalmanuset av Astrid Lindgren, som skrevs
till Pippi på Folkan på 80-talet. Dock använder de sig av sångerna
från filmerna, i stället för de specialskrivna från
teaterföreställningen. Musiken är skriven av Georg Riedel i nytt
musikarrangemang av Jessica Stendahl.
Detta
är den gladaste av regissören Kålle Gunnarssons alla
familjeföreställningar då den innehåller så mycket sång, musik,
dans och humor. Koreografin av Liv Sundblad och Camilo Ge Bresky känns
både modern och innovativ.
Fotograf Markus Gårder
I
föreställningen får vi förutom Pippi möta poliserna Kling och
Klang, tjuvarna Dunder-Karlsson och Blom. Starke Adolf, Fröken
Prysselius och Fru Zettergren. Tommy, Annika, pirater och pappa
Efraim Långstrump.
Unga
Amanda Andersson lyser som Pippi och med en fin och klar stämma
framför hon självsäkert låtar som Kalle Teodor, Sov alla,
Sjörövar-Fabbe och Här kommer Pippi Långstrump. Henric Joneskär,
som både spelar Pippis pappa och Starke Adolf, ger både ett starkt
och stabilt skådespeleri. Det känns både nytänkande och logiskt
att även Pippis pappa faktiskt är rödhårig.
Fotograf Markus Gårder
Anders
Lindahl och Tomas Totten Strömberg som de klantiga poliserna Kling
och Klang står för snubbelhumorn i föreställningen. Även de
klumpiga tjuvarna Dunder-Karlsson och Blom, som på premiären
spelades av Olle af Klercker och Erik Källsäter, använde sig av
slapstick humor. Olle och Erik delar rollerna med Hugo Gummesson och
Benjamin Östberg på grund av sina unga åldrar. Jessica Stendahl
som Prussiluskan frambringade också många skratt hos barnen i
publiken.
Scenografin
består främst av Pippis gula hus både framifrån och bakifrån.
Baksidan används både som taket på Pippis hus, där Pippi och
poliserna klättrar omkring, men även som piraterna och Kapten
Långstrumps sjörövarskepp Hoppetossa.
Fotograf Markus Gårder
Så
missa inte denna roliga förställning som kommer att spelas varje
söndag till och med jul och sedan under hela jullovet ända fram
till nyårsafton.
Musikalkalendern
ger Pippi flyttar in i Villa Villekulla 4 Herr Nilsson av 5 möjliga: 🐒 🐒
🐒 🐒
Musikalen
utspelas i storstadsmiljö och temat är äktenskap. Bobbie har
35-årsfest och hennes gifta vänner visar upp en äktenskaplig
idyll, men under ytan finns det gräl, skilsmässoplaner och
alkoholproblem. Ändå är sensmoralen att det är bättre att vara
gift än singel.
Foto: Felix Swensson
Musikalen Company är skriven av Stephen
Sondheim och George Furth. Den har satts upp världen över sedan
urpremiären 1970. År 2018 var det premiär för en helt ny version
av Company i regi av Marianne Elliott och i
samarbete med Sondheim själv. I originaluppsättningen var
huvudpersonen en man, Bobby, men nu är det singelkvinnan Bobbie som
står i centrum.
Bobbie fyller 35 år. Hon är
singel, allas favorit och omgiven av vänner i förhållanden som
lite för ofta undrar när hon ska hitta rätt partner, slå till ro
och skaffa familj? Alla verkar ha en åsikt om vad hon ska göra och
hur hon borde leva sitt liv.
Själv är hon livrädd för att gifta sig, men också för att
bli ensam. Och för varje dejt blir det allt svårare att bestämma
sig. Att hitta lyckan i den stora stadens pulserande liv kan faktiskt
driva en till vansinne. Hur ska hon kunna vara levande, och inte bara
leva?
Foto: Sören Vilks
Company är i
grunden en ganska mossig och gammaldags musikal och ligger inte ens i
topp tio av mina favoritmusikaler. Manuset i sig är ganska
slätstruket och trist, även om Maria Sids fina regi och Calle
Norléns finurliga översättning gjort den lite mer modern och
humoristisk. Vet egentligen inte hur mycket bättre den blir av att
huvudrollen spelas av en kvinna? För samtidigt stryks ju fyra större
kvinnoroller, som numera i stället spelas av män.
Ingen skugga
falla på alla fantastiska artister i både huvudroller, biroller och
ensemble. Finns liksom ingen som gör sämre från sig i den 20
personer stora ensemblen. Däremot borde marknadsförarna lyfta fram
fantastiska Frida Modén Treichl mycket mer, då hon verkligen bär
huvudrollen med bravur.
Foto: Sören Vilks
I mycket
förhandsreklam nämns både Helen Sjöholm och Gunilla Backman, men
i och med att de delar på samma roll, så får du faktiskt aldrig se
dem på scen tillsammans. Dessutom är inte rollen som Joanne större
än någon annan biroll på scenen och hennes stora sångnummer
”Damer på lunch” kommer inte förrän i slutet på akt två.
Maja Ravns
scenografi och kostym är både snyggt och stilfullt, likaså Linus
Fellboms ljus och Susanne von Platens mask och peruk. Ändå en stor
eloge till Kulturhuset Stadsteatern som sätter upp denna Sondheim
musikal som nästan aldrig spelats i Sverige tidigare.
Rollista: Bobbie:
Frida Modén Treichl Joanne: Helen Sjöholm / Gunilla Backman
Harry: Rennie Mirro Sarah: Sara Jangfeldt Susan: Linda
Olsson Peter: John Alexander Eriksson Jenny: Lisette T.
Pagler David: Lucas Krüger Jamie: Robert Fux Paul: Joel
Mauricio Almroth Larry: Rolf Lydahl Theo: Glenn Edell P.J:
David Alvefjord Andy: Olof Åhman Prästen: Pia Ternström
Ensemble: Ester Hedlund, Pia Ternström, Kitty Chan, James Lund,
Jonas Schlyter och Nikola Stankovic.