Musikalkalendern: Rage på Dramaten – svart satir, roterande sommarstuga och ett samhälle på randen

En snötäckt svensk landsbygd. En sommarstuga som långsamt snurrar. I huset rör sig Elin Klinga som familjens mittpunkt, en välkänd Dramatenprofil, tillsammans med Danilo Bejarano, styvpappan och kollega från samma scen. Här bor också de vuxna barnen: Rebecca Plymholt, som uttrycker sin frustration över samtidens spelregler, och Nikola Borggård Gavanozov, en aspirerande manusförfattare som försöker hitta sin egen röst. Tillsammans utgör de en utpräglad kulturfamilj som söker skydd i sitt lantliga sommarhus när undantagstillstånd utlyses i landet.

Foto: Sören Vilks

Utanför huset rör sig tre unga personer som familjen känner i olika grad. Alva Bratt, en skådespelare med internationella engagemang och en ny filmroll där hon ska spela Eva Braun, tillför en energi som både bryter av och förstärker stämningen i de scener där hon ingår. Alex Jubell är grannpojken som funnits i familjens närhet sedan länge, medan Simon Edenroth är en vän till honom från utbildningen. Deras närvaro tidigt i berättelsen påverkar stämningen i huset.

Foto: Sören Vilks

Mitt på Stora scenen står ett helt hus, byggt i full skala och placerat på en vridscen som rör sig under hela föreställningen. Varje varv visar en ny del av hemmet: köket, vardagsrummet, sovrummen och de dolda utrymmena som långsamt öppnar sig mot publiken. Här finns också Hulda Lind Jóhannisdóttir som den isländska kvinnan utan uppehållstillstånd, en tidigare litteraturprofessor som nu tagit anställning som husa hos familjen. Hennes barnbarn — gestaltat av Nike Ellegaard Bartosch, Elin Goscinski Bautista och Tilla Dalgärd — förekommer diskret i scenrummet som en återkommande närvaro.

Foto: Sören Vilks

Journalisten Alexander de Sousa intervjuar Elin Klinga om hennes koppling till Bergmans arv, och deras samtal blir en del av familjens vardag i stugan. När Alva Bratt, Alex Jubell och Simon Edenroth senare gör entré förändras dynamiken, och i ett uppjagat ögonblick, när ett bråk bryter ut mellan de unga männen och familjen, råkar sonen avfyra ett skott som träffar journalisten i magen. I kaoset kliver en av de unga männen fram och hanterar situationen med oväntad medicinsk kunskap, vilket kort skapar en ny maktbalans i rummet.

Foto: Sören Vilks

Föreställningen bygger på flera lager av referenser – från fornnordiska texter och teaterklassiker till samtida uttryck – och låter vardagliga samtal övergå i något mer laddat. Milo Rau har beskrivit Rage som en korsning mellan tv-serien White Lotus och Michael Hanekes Funny Games, en kombination av social satir och hotfull stillhet som också märks i föreställningens ton, något som förstärks av den roterande scenografin och kamerabilderna ovanför scenen som skapar en känsla av förskjutning och osäkerhet. Mottagandet av föreställningen har varit starkt, och tillsammans ger recensionerna en bild av en uppsättning som väcker intensiva reaktioner och livlig diskussion.

Foto: Sören Vilks

Parallellt arrangeras samtal på Dramaten om kulturens roll i en politiskt orolig tid, vilket förstärker föreställningens frågor om ansvar och konstnärlig frihet. Rage är en uppsättning som inte förenklar men som med stark form, tydligt spel och en ständigt föränderlig scenbild skapar en känsla av att tryggheten långsamt glider isär. När huset stannar har något i familjens värld – och i publikens upplevelse – skiftat.