Foto: Klara G
Pjäsen är skriven av Nick Dear i översättning av Benjamin Quigley och Martin Sundbom och är byggd på Mary Shelleys roman Frankenstein från 1818. Den är i samma stil som Nick Dears och Danny Boyles filmatisering från 2011 med Benedict Cumberbatch och Jonny Lee Miller i huvudrollerna.
Föreställningen startar bokstavligen med en smäll och börjar med varelsens födelse, där han föds naken och oskuldsfull ur en fosterhinna. Han går stapplande, trevande och rultande fram till sin skapare Victor Frankenstein, som omgående överger sin nyfödda skapelse.
Foto: Sören Vilks
Hela berättelsen berättas ur varelsens perspektiv och du som åskådare får uppleva första dagen, natten, ensamheten och vänskapen med den blinda De Lacey tillsammans med honom. Du får dela hans ordlösa första dagar tills han lär sig prata, skriva, läsa och blir mer och mer mänsklig.
Det är inte förrän efter ett år i livet, när varelsen beger sig till Genève för att träffa sin skapare Victor, som mänskliga egenskaper som hämnd, kärlek och våld visar sig. Föreställningen ställer stora frågor som: Vad är ett mänskligt liv? Föds man till god eller ond? Vad är egentligen en människa? Och vem är i själva verket monstret och människan i slutet av föreställningen?
Föreställningen är regisserad och koreograferad av Fredrik ”Benke” Rydman, som numera är en av fyra husregissörer på Kulturhuset Stadsteatern. Eftersom Benke är dansare och koreograf är man inte överraskad över att föreställningen innehåller mycket dans, rörelse, förflyttningar och koreografi; du är snarare förvånad över att den inte innehåller ännu mer ren dans.
Foto: Sören Vilks
En sak jag gillade var det som tydligen kallas 3D flyg: en spotlight som flög runt på scenen och följde aktörerna. Samma teknik användes tidigare i Den långa flykten när fågeln Kehaar flög runt på scenen.
Däremot innehåller föreställningen extremt mycket höga ljud och blinkande ljus för att uppnå starka effekter. De använde sig också av enorma fläktar, så det kändes som att vinterstormarna nådde långt ut i publikhavet. Och i stället för rena kulisser används stora tygskynken på olika sätt på scenen. Allt detta gör att det känns som en unik och nytänkande föreställning.
Publiken var för det mesta knäpptyst, förutom något enstaka fniss när något oväntat hände på scen och några spontana utrop vid de plötsliga höga smällarna. Samtidigt är tempot välbalanserat, med en rytm som växlar mellan eftertanke och kraftfulla utbrott utan att tappa fokus.
Foto: Sören Vilks
Petra Göranssons och Nina Lagnefeldts mask på Marcus Vögeli, som spelar varelsen, är fantastisk och ser mycket verklighetstrogen ut. Marcus Vögeli bär hela föreställningen och går självklart från den naiva, nyfödda, stapplande varelsen till den bittra, vuxna och rakryggade varelsen. Det var intressant att se Jörgen Thorsson i en mer seriös roll än i Matilda och Den långa flykten, där jag senast sett honom. Han går från en normal vetenskapsman till en galen och besatt människa med gudskomplex.
Tyvärr var det många tekniska missöden under premiären, som bildprojektioner som inte fungerade och tygskynken som ramlade ner när de inte skulle. Även Marcus Vögeli gick alldeles för långt baklänges och hamnade på golvet vid parketten. Om detta beror på premiärnerver eller fredagen den trettonde låter jag vara osagt.
I mindre roller ser vi Jan Mybrand, Pablo Leiva Wenger, Astrid Drettner, Fabian Lexner, Anna Krantz, Emil Hedayat och Göran Ragnerstam. Och som dansare Amanda Arin, Jonna Hökengren, Kenny Lantz, Daniel Staaf och Carl Peters.
Foto: Sören Vilks
Jennie Backman 2026-02-14
Foto: Sören Vilks
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar