Handlingen utspelar sig på herresätet Bly på den engelska landsbygden, och en ung kvinna har precis anställts som guvernant till de föräldralösa syskonen Miles och Flora. Ganska snart känner guvernanten att det är något som skaver i idyllen och den utvecklas sakta mot en mardröm. Vålnader av en tidigare butler, Peter Quint, och en tidigare guvernant, Miss Jessel, gör entré och de visar sig ha en obehaglig makt över barnen. Guvernanten gör allt för att skydda barnen men i takt med det återkommande musikaliska temat skruvas berättelsen genom ett otal variationer mot den slutliga katastrofen.
Foto: Mattias Rudh
På Folkoperan sätts nu Benjamin Brittens opera upp på svenska och med textskärmarnas hjälp så blir det lätt att ta till sig den helt genomsjungna operan. Kristofer Lundin och Tessan-Maria Lehmussaari som spökena Peter Quint och Miss Jessel gör en mycket bra jobb och känns riktigt obehagliga och skrämmande.
Men det är framförallt barnen jag vill framhålla. Under premiären spelade Matheo Lindberg Vivien och Nelma Kollberg de båda syskonen Miles och Flora med stor skicklighet. De spelade naiva, oskuldsfulla och rena lika självklart som de senare spelade utmanande, skyldiga och retsamma. Båda med sina fina, ljusa, klara sopranstämmor med talang långt över sina unga åldrar.
En av de saker jag har att anmärka på är att de bör inte sjunga att de ska gå till en sjö eller något annat vattendrag, för att sedan gå till ett handfat i ett badrum, det blir förvirrande för alla. Visst publiken har antagligen egen fantasi och jag förstår att det är av scentekniska skäl, men det går ju faktiskt att ändra i sångtexten, speciellt när Catarina Gnosspelius ändå översatt operan till svenska.
Sedan att allt mer eller mindre utspelar sig i ett enda stort rum gjorde det lite förvirrande, man visste inte om det skulle föreställa utomhus eller inomhus, i köket, barnens lekrum, badrum, klassrum eller rent av i guvernantens rum?
Annars var föreställningen mycket vackert ljussatt av Ellen Ruge och både mask/peruk och scenografi/kostym av Therésia Frisk, Herbert Murauer och Nathalie Noel var både tidsenliga och snygga. Mekaniska dockor, elektriska tåg, ett gammalt piano, ritade pentagram och rinnande vatten som översvämmar bidrar till den mystiska och obehagliga stämningen på scenen.
Orkestern består av tretton musiker, men låter som en fullskalig orkester i musikalisk ledning av David Björkman, som även var kvällens dirigent. Musiken i föreställningen är vacker och melodiös. Musiken känns som filmmusik som ofta ligger i bakgrunden för att sätta stämningen på scenen.
De
jag inte nämnt är
Guvernanten som spelades av Marie Arnet och hushållerskan Mrs Grose
som spelas av norska Hege Høisæter som båda självklart också gör
ett förträffligt jobb. Även om jag upplever Mrs Grose som väldigt
arg hela tiden, jag vet inte om rollen är skriven så, eller om det
är regissörens Annilese Miskimmons val.
.png)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar